Gripen och satt i fängelse

År 1953 togs gipset bort. Trots att jag hade försökt vara försiktig, hade KGB fått kännedom om min andliga verksamhet och att jag framställde litteratur. Därför dömdes jag och andra Jehovas vittnen till 12 år i ett fångläger. Under rättegången avgav vi ett fint vittnesbörd om vår Gud, Jehova, och hans underbara avsikter för oss människor.

Vi blev sedan skickade över 100 mil längre österut till olika fångläger i närheten av Irkutsk. De här lägren hade upprättats för att bestraffa sådana som man menade var fiender till den sovjetiska staten. Från den 8 april 1954 fram till början av 1960 var jag i 12 sådana arbetsläger. Sedan flyttades jag ungefär 300 mil västerut till en stor lägeranläggning i Mordvinien, som ligger ungefär 40 mil sydöst om Moskva. Där hade jag förmånen att få vara tillsammans med trogna vittnen från många delar av Sovjetunionen.

De sovjetiska myndigheterna hade insett att när Jehovas vittnen var tillsammans med fångar som inte var vittnen, blev en del av dem också vittnen. I anläggningen, som bestod av många arbetsläger på ett område som sträckte sig över tre mil, försökte man därför hindra oss från att vara tillsammans med andra fångar. Det fanns mer än 400 vittnen i vårt läger. Några kilometer längre bort satt ett hundratal kristna systrar i ett annat fångläger, som var knutet till anläggningen.

I lägret var jag mycket engagerad i att anordna möten och i att kopiera litteratur som hade smugglats in. Lägerledningen fick tydligen reda på det. Kort därefter, i augusti 1961, dömdes jag till ett år i det ökända Vladimirfängelset från tsartiden, som låg ungefär 20 mil nordost om Moskva. Den amerikanske piloten Francis Gary Powers, som sköts ner den 1 maj 1960 när han flög ett spionplan över Ryssland, var också fånge där fram till februari 1962.

Medan jag var i Vladimirfängelset fick jag bara precis så mycket mat att jag kunde överleva. Svälten kunde jag stå ut med, eftersom jag hade upplevt det i min ungdom, men den extrema kylan under vintern 1961/1962 var svår att uthärda. Värmesystemet slutade fungera, så det blev minusgrader i min cell. En läkare som såg min utsatta situation ordnade så att jag blev förflyttad till en cell som inte var lika ogästvänlig under de veckor det var som kallast.

Jag fick kraft att klara svårigheterna

Negativa tankar kan bryta ner en när man sitter inspärrad en lång tid, och det var vad fängelseledningen hoppades skulle ske. Men jag bad ständigt till Jehova, och jag fick styrka av hans ande och av bibelverser som jag kunde plocka fram ur minnet.

Särskilt när jag var i Vladimirfängelset kände jag igen mig i det som aposteln Paulus skrev: ”Vi är på allt sätt trängda, men inte så hårt pressade att vi inte kan röra oss; vi är rådvilla, men inte helt utan någon utväg.” (2 Korinthierna 4:8–10) Efter ett år fördes jag tillbaka till lägeranläggningen i Mordvinien. Jag avtjänade resten av mitt 12-åriga straff i de olika lägren där, och jag blev frisläppt den 8 april 1966. När jag frigavs sade man att jag var ”omöjlig att rehabilitera”. Jag såg det som ett officiellt bevis på att jag hade varit trogen mot Jehova.

Jag har ofta fått frågan hur vi i sovjetiska arbetsläger och fängelser lyckades få tag på biblisk litteratur och hur vi kunde kopiera den, trots alla de ansträngningar som gjordes för att hindra oss. Det är en hemlighet som få känner till. En kvinna från Lettland, som av politiska skäl var fånge i kvinnolägret i Potma i fyra år, skrev sedan hon blivit frisläppt 1966: ”Hur det nu än gick till hade vittnena gott om litteratur. Det verkade som om änglar flög över lägret på natten och släppte ner den.” Det var verkligen bara med Guds hjälp som vi kunde utföra verksamheten!

År 1983, när Lidija var tio år, blev jag förrådd åt KGB av ett före detta Jehovas vittne. Vid det laget hade jag i nästan tio år tjänat som resande tillsyningsman över hela östra Ukraina. Motståndare till vår verksamhet lyckades få några att vittna falskt under rättegången, och jag dömdes till fem års fängelse.

I fängelset blev jag isolerad från andra Jehovas vittnen. Även om jag hölls isolerad i flera år, kunde ingen hindra mig från att ha kontakt med Jehova, och han uppehöll mig hela tiden. Jag fick också tillfälle att vittna för andra fångar. Jag blev frisläppt efter fyra år och kunde äntligen återförenas med min hustru och min dotter, som båda hade varit trogna mot Jehova.