Vi var gisslan under ett fånguppror

OMKRING klockan tre på eftermiddagen lördagen den 30 mars 1996 kom Edgardo Torres, Rubén Ceibel och jag till Sierra Chica-fängelset i provinsen Buenos Aires i Argentina — ett strängt bevakat fängelse med grova brottslingar dömda till långa fängelsestraff. Fängelset var byggt för att hysa 800 interner, men det var nu en överbelagd fästning med 1.052 dömda förbrytare. Deras brott var allt från rån till seriemord. Vi var där som besökare.

För Edgardo och Rubén var detta ett av många lördagsbesök i detta ökända fängelse. I egenskap av äldste i en församling av Jehovas vittnen på orten besökte de varje vecka fängelset för att leda bibelstudier med omkring 15 interner. Själv är jag resande tillsyningsman, och för mig var detta ett ovanligt tillfälle, eftersom jag aldrig hade lett ett möte i ett fängelse.

Fängelset är en solfjädersformad anläggning bestående av 12 huskroppar med celler. När vi kom in på området såg vi på avstånd fyra interner vinka entusiastiskt åt oss. De här internerna hade kommit så långt i sitt bibelstudium att de hade blivit odöpta förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike. Vi blev snabbt förda till hus nummer 9, där vi skulle hålla vårt möte. Där fanns ett rum som man hade målat och hängt upp gardiner i, vilket gav en värdig inramning.

Upproret börjar

Allt stod emellertid inte rätt till. Bara 12 interner var närvarande i stället för i vanliga fall 15. Alla undrade vi varför. Mötet började som vanligt med sång och bön. Efter några minuter chockades vi av det starka ljudet av pistolskott följt av skottsalvor med automatvapen. Sedan hörde vi rop och skrik. Ett fånguppror hade just börjat!

Flera interner försedda med huva och beväpnade med knivar som de gjort själva stormade in i vårt mötesrum. De blev förvånade när de såg oss — tre besökare! Vi fördes snabbt fram genom en rökfylld korridor. Madrasser brann, fångar sprang omkring i förvirring, och en skadad vakt låg på golvet. Det vakttorn som stod i mitten av fängelseområdet slickades av lågorna efter en sprängladdning. Man förde ut oss och tvingade oss att stå omkring 50 meter från huvudstängslet. Utanför stängslet, som vi hade framför oss, såg vi poliser och fängelsevakter rikta sina vapen mot oss. En grupp interner gömde sig bakom oss och höll kniven mot strupen på var och en av oss. De använde oss som levande sköldar.

Fler tas som gisslan

Fem timmar senare, sedan solen gått ner, tillät ledarna för upproret att en läkare kom in i fängelset för att behandla de skadade. Läkaren togs också som gisslan. Till slut, klockan nio på kvällen, fördes vi till fängelsesjukhuset. Vi samlades med en grupp vakter som också hölls som gisslan. Nu tvingade upprorsmakarna alla i gisslan att turas om att tjäna som levande sköldar.

Kort därefter tilläts en domare och hennes sekreterare att träffa upprorsmakarna i ett försök att lösa konflikten fredligt. Men krisen blev värre när internerna fräckt höll kvar de båda som gisslan.

Hela natten förekom sporadiskt skjutande. Vi försökte sova, men varje gång som vi slumrade till väcktes vi av ett högt skrik. Tidigt på morgonen var det återigen vår tur att fungera som levande sköldar.

Våldsamheterna trappas upp

Söndagen den 31 mars, upprorets andra dag, blev situationen värre. Ledarna för upproret kunde inte komma överens om sina krav. Det skapade en atmosfär av vrede och våld. Grupper av upprorsmakare gick ut på härjningståg och förstörde och brände allt som var i deras väg. Man löste gamla meningsskiljaktigheter med våld och mord. Flera interner som vägrade att ansluta sig till upproret avrättades. En del kroppar brändes i bakugnarna.

Alla slags rykten och motstridiga upplysningar om vår frigivning cirkulerade inne i fängelset. För oss som var i gisslan var det en känsloladdad berg- och dalbana. Ibland fick vi lov att titta på TV-nyheterna. Vi var bestörta över att se hur långt från verkligheten TV-nyheterna var. Det gjorde oss missmodiga.

Hur kunde vi uthärda? Vi koncentrerade oss på att be, läsa Bibeln och tala med andra om Bibelns löften om en lycklig framtid. Det var nyckeln till vår känslomässiga styrka under prövningarna.

På måndagen gick ledarna för upproret med på att förhandla med myndigheterna. Det verkade som om slutet på upproret var nära. En eldstrid bröt ut mellan en del interner, och upprorsmakarna använde Edgardo och flera fängelsevakter som sköldar. I den villervalla som följde avfyrade polisen sina vapen i tron att man höll på att skjuta gisslan. Edgardo överlevde spärrelden av kulor, men en del av de tillfångatagna vakterna blev skjutna.

Döden verkade överhängande

De tog upp alla i gisslan på ett tak för att visa myndigheterna att vi fortfarande levde. Men polisen fortsatte att skjuta. Det gjorde upprorsmakarna rasande. Alla började skrika på samma gång. Några skrek: ”Slakta gisslan! Slakta dem!” Andra vädjade: ”Inte än! Låt oss vänta!” Döden verkade överhängande. Rubén och jag tittade på varandra som om vi sade: ”Vi ses i den nya världen.” Sedan bad vi båda en tyst bön. Genast kände vi en inre sinnesro och sinnesfrid som under dessa förhållanden endast kunde komma från Jehova. — Filipperna 4:7.

Plötsligt slutade polisen skjuta, och en av ledarna för upproret återkallade vår avrättning. Den unge intern som höll mig blev befalld att gå med mig fram och tillbaka på taket som en varning till poliserna. Han var oerhört nervös. Jag kunde genast börja samtala med honom, vilket gjorde att vi båda kände oss lugnare. Jag förklarade att det är Satan och hans demoner som ligger bakom mänskligt lidande och att Jehova Gud snart skall göra slut på allt sådant lidande. — Uppenbarelseboken 12:12.

När vi fördes tillbaka till fängelsesjukhuset, märkte vi att många i gisslan var panikslagna. Vi försökte dela med oss av vår tro på Jehovas löften till de andra i gisslan. Vi berättade för dem om vårt på Bibeln grundade hopp om en framtid i paradiset på jorden. Några i gisslan började ropa till Jehova och använde hans namn. Läkaren visade särskilt intresse och ställde flera uttryckliga frågor. Det ledde till ett långt bibliskt samtal grundat på boken Kunskapen som leder till evigt liv.

Vi firar Åminnelsen

Tisdagen, vår fjärde dag i fångenskap, var årsdagen av Jesu Kristi död. Den dagen samlas miljoner Jehovas vittnen och andra över hela världen för att fira minnet av denna händelse i lydnad för Jesu befallning. (Lukas 22:19) Även vi gjorde anordningar för att fira Åminnelsen.

Vi valde ut ett hörn i rummet där vi kunde vara för oss själva. Vi hade varken osyrat bröd eller rött vin som vi kunde använda som emblem. Men alla tre uppskattade vi att sjunga lovsånger till Jehova, be böner och påminna oss Bibelns redogörelse för Jesu sista natt och andra händelser kring hans död. Vi kände en stark samhörighet med våra familjer och andliga bröder och systrar då de firade Åminnelsen samtidigt i hela landet.

Eldprovet upphör

Det rådde en anda av spänning, rädsla och ovisshet de fyra följande dagarna. Fångarna tillät oss emellertid att ta emot flera brev från släktingar och vänner, vilket var till stor tröst för oss. En gång fick vi även lov att ringa till våra familjer. Det var verkligen stärkande att få höra deras röster och läsa deras uttryck för kärlek och omtanke!

På lördagen, vår åttonde dag i fångenskap, nådde upprorsmakarna en överenskommelse med myndigheterna. Vi fick veta att vi skulle släppas fria nästa dag. Söndagen den 7 april, klockan 14.30, nåddes vi av nyheten: ”Gör er färdiga för att ge er av!” Internerna organiserade en ”hedersvakt” för att leda oss till friheten! När vi lämnade fängelsesjukhuset, gick talesmannen för dem som ledde upproret fram till Edgardo och sade: ”Broder, jag är verkligen imponerad av ert uppförande. Jag lovar att jag från och med nu skall vara med vid era lördagsmöten i fängelset. För ni kommer väl fortfarande att hålla mötena även efter det som har hänt?” Edgardo log och svarade: ”Naturligtvis!”

En överraskning väntade oss utanför. Så fort vi kom utanför byggnaden började alla internerna applådera till vår ära. Det var deras sätt att visa att de var ledsna för det som hade hänt. Det var ett känsloladdat ögonblick. Vårt kristna uppförande hade utan tvivel gjort intryck på dem alla under de gångna nio dagarna — till ära för Jehova.

Utanför fängelsestängslet träffade vi våra familjer och omkring 200 av våra andliga bröder och systrar. Vi omfamnade varandra och drog en lättnadens suck. Vi hade överlevt! En i gisslan kom fram till min hustru och sade till henne: ”Jag tror att Jehova har nått mitt hjärta och vill att jag skall tjäna honom.”

Edgardo, Rubén och jag lärde oss på ett mycket speciellt sätt att Jehova kan uppehålla sina tjänare, även under de värsta svårigheter. Vi upplevde hur fantastiskt det är att be till Jehova och att bli hörd av honom. Vi kan precis som psalmisten säga: ”Jag kommer att upphöja dig, o Jehova, ty du har dragit mig upp och du har inte låtit mina fiender glädja sig över mig. O Jehova, min Gud, jag ropade till dig om hjälp, och du grep dig an med att läka mig. O Jehova, ur Sheol har du fört upp min själ; du har bevarat mig vid liv, för att jag inte skulle fara ner i gropen.” (Psalm 30:1–3) — Berättat av Darío Martín.

[Infälld text på sidan 19]

Flera interner försedda med huva och beväpnade med knivar som de gjort själva stormade in i vårt mötesrum

[Infälld text på sidan 20]

Upprorsmakarna använde Edgardo och flera fängelsevakter som sköldar

[Infälld text på sidan 21]

Internerna organiserade en ”hedersvakt” för att leda oss till friheten!

[Bild på sidan 18]

De tre förkunnarna som besökte fängelset (från vänster till höger): Edgardo Torres, Rubén Ceibel och Darío Martín