”Jag hyser all aktning för era nio år under Hitler”, sade den kommunistiske domaren. ”Då var ni verkligen emot kriget, men nu är ni emot vår fred!”

DET han syftade på var att jag tidigare hade suttit fängslad under nazisterna och på socialismen i Östtyskland (DDR). Först blev jag mållös, men sedan svarade jag: ”En kristen kämpar inte för freden på människors sätt. Det enda jag bemödar mig om är att lyda Bibelns bud och att älska Gud och min nästa. Guds ord är till hjälp att i ord och handling hålla sann fred.”

Den dagen, den 4 september 1951, dömde kommunisterna mig till åtta års fängelse, ett år mindre än vad nazisterna hade dömt mig till.

Fiendens svar — fängelse

Ända fram till hösten 1935 gick det att framställa Vakttornet i hemlighet i Chemnitz. Därefter måste den stencilapparat som användes flyttas till Beierfeld i Erzgebirge, där den fram till augusti 1936 användes till att framställa litteratur. Käthe och jag levererade tidskriftsexemplar till de bröder som pappa gav oss adresser till. Under en tid gick allt bra. Men sedan blev jag skuggad av Gestapo, och i augusti 1936 grep de mig i mitt hem och satte mig i häkte i väntan på rättegång.

I februari 1937 inställde sig 25 bröder och 2 systrar, av vilka jag var den ena, inför en specialdomstol i Sachsen. Man påstod att Jehovas vittnens organisation var samhällsomstörtande. De bröder som hade framställt Vakttornet dömdes till fem års fängelse, och jag dömdes till två år.

När jag hade avtjänat mitt straff, blev jag inte frigiven, utan greps i stället av Gestapo. Man ville att jag skulle skriva under en förklaring där jag uppgav att jag inte längre var ett aktivt Jehovas vittne. Jag vägrade ståndaktigt, vilket gjorde tjänstemannen rasande, och han rusade upp och utfärdade en häktningsorder för att få mig internerad. Häktningsordern syns här på bilden. Utan att först få träffa mina föräldrar fördes jag till ett litet koncentrationsläger för kvinnor i Lichtenburg vid floden Elbe. Kort därefter träffade jag Käthe. Hon hade varit i koncentrationslägret i Moringen sedan december 1936, men när det koncentrationslägret stängdes kom hon tillsammans med många andra systrar till Lichtenburg. Min far var också internerad, och det dröjde ända till år 1945 innan jag träffade honom igen.

I Lichtenburg

Jag fick inte träffa de andra kvinnliga vittnena med detsamma, eftersom de av olika orsaker straffades. I en av salarna såg jag två grupper fångar — kvinnor som vanligtvis satt vid bord och vittnena som hela dagen måste sitta på pallar och inte fick något att äta.b

Jag utförde villigt alla arbetsuppgifter jag fick i förhoppningen att någonstans träffa på Käthe. Och det var precis vad som hände. Vi stötte ihop när hon och två andra fångar var på väg till sitt arbete. Överlycklig gav jag henne en stor kram. Men detta rapporterades omedelbart av den kvinnliga vakten. Vi blev förhörda, och från och med då hölls vi avsiktligt isär, vilket var oerhört svårt.

Det är två andra händelser i Lichtenburg som jag heller aldrig kan glömma. Vid ett tillfälle skulle alla fångar församlas på gårdsplanen för att lyssna till ett av Hitlers politiska radiotal. Men eftersom patriotiska ceremonier ingick i programmet, vägrade vi Jehovas vittnen. Då jagades vi försvarslösa kvinnor ner på gårdsplanen från fjärde våningen genom att vakterna riktade en kraftig vattenstråle mot oss med hjälp av en vattenslang från en vattenpost. Där nere fick vi sedan stå genomvåta.

Vid ett annat tillfälle blev jag, Gertrud Oehme och Gertel Bürlen befallda att pynta kommendantens högkvarter med ljus, eftersom Hitlers födelsedag närmade sig. Vi vägrade, eftersom vi kände igen Satans taktik att genom kompromisser i små ting försöka manövrera oss att bryta vår ostrafflighet. De tre följande veckorna måste vi tre unga systrar sitta i en liten mörk isoleringscell. Men också på en så hemsk plats visade Jehova sig vara en tillflykt genom att vara nära oss.

I Ravensbrück

I maj 1939 förflyttades fångarna i Lichtenburg till koncentrationslägret i Ravensbrück. Där fick jag tillsammans med flera andra systrar arbeta i tvättstugan. Kort efter krigsutbrottet ville man att vi skulle hämta hakkorsflaggan, vilket vi vägrade att göra. På grund av det sattes två av oss, Mielchen Ernst och jag, i straffbaracken. Detta var en av de värsta formerna av straff och innebar att vi varje dag, även på söndagarna, i ur och skur måste arbeta hårt. I normala fall var maximistraffet tre månader, men vi blev kvar där i ett år. Det är något jag aldrig hade överlevt utan Jehovas hjälp.

År 1942 blev förhållandena för oss fångar lite drägligare, och jag fick i uppdrag att arbeta i hushållet hos en SS-familj som bodde inte så långt från lägret. Familjen gav mig ett visst mått av frihet. Som exempel kan nämnas att jag vid ett tillfälle kunde utbyta några uppmuntrande ord med Josef Rehwald och Gottfried Mehlhorn, två fångar med lila trianglar, vilka jag mötte när jag var ute på promenad med barnen.c

Än en gång under förbud och i häkte

Magdeburg ligger i den del av Tyskland som kom att behärskas av kommunisterna. Den 31 augusti 1950 förbjöd de vår verksamhet och stängde Betel i Magdeburg. Därigenom slutade min tjänst vid Betel, som hade varit en tid av värdefull utbildning. Jag återvände till Chemnitz, fast besluten att även under kommunisterna hålla ett fast grepp om sanningen och förkunna om Guds kungarike som det enda hoppet för den betryckta mänskligheten.

I april 1951 reste jag och en broder till Berlin för att hämta exemplar av Vakttornet. När vi återvände till Chemnitz blev vi förskräckta över att finna järnvägsstationen omringad av civila poliser. Det var uppenbart att de väntade på oss, och vi blev omedelbart arresterade.

I det häkte där jag satt i väntan på rättegång behandlade vakterna mig med respekt, eftersom jag hade med mig dokument som visade att jag hade suttit fängslad flera år hos nazisterna. En av de högsta kvinnliga vakterna sade: ”Ni Jehovas vittnen är inte några brottslingar; ni hör inte hemma i fängelse.”

Vid ett tillfälle kom hon till min cell, där jag var tillsammans med två andra systrar, och lade i smyg något under en av sängarna. Vad var det? Hennes egen bibel som hon lät oss ha. Vid ett annat tillfälle gick hon hem till mina föräldrar, som bodde rätt nära fängelset. Hon fick exemplar av Vakttornet och lite mat, gömde alltsammans på sig själv och smugglade in det till min cell.

Jag vill också gärna berätta att vi ibland på söndagsförmiddagarna sjöng teokratiska sånger så högt att de andra fångarna spontant applåderade varje sång.

Styrka och hjälp från Jehova

Under rättegången den 4 september 1951 sade domaren det som nämndes i inledningen till artikeln. Jag avtjänade först mitt fängelsestraff i Waldheim, därefter i Halle och slutligen i Hoheneck. En eller två små incidenter kan få belysa hur Gud var en tillflykt och en styrka för oss Jehovas vittnen och hur hans ord gav oss kraft.

I fängelset i Waldheim kom alla vi systrar regelbundet tillsammans i en sal, så att vi kunde hålla kristna möten. Det var inte tillåtet att ha papper och penna, men några systrar hade lyckats få tag på några tygbitar och göra ett litet baner med årstexten för 1953, som löd: ”Tillbedjen Jehova i helig skrud.” — Psalm 29:2, American Standard Version.

En av de kvinnliga vakterna kom på oss och rapporterade omedelbart händelsen. Chefen för fängelset kom och befallde två av oss systrar att hålla upp baneret. ”Vem har gjort det?” frågade han. ”Vad betyder det här?”

En av systrarna ville erkänna och ta på sig skulden, men viskande kom vi snabbt överens om att vi alla skulle ta på oss ansvaret, och därför svarade vi: ”Vi har gjort det för att stärka vår tro.” Baneret konfiskerades, och som straff fick vi inte någon mat på ett tag. Men under hela förhöret höll systrarna upp det så högt att vi alla kunde inskärpa det uppmuntrande skriftstället i vårt sinne.

När kvinnofängelset i Waldheim stängdes, förflyttades vi systrar till Halle. Här fick vi lov att ta emot paket, och vad var insytt i ett par tofflor som min far sände till mig? Jo, artiklar ur Vakttornet! Jag minns fortfarande artiklarna ”Sann kärlek är praktisk” och ”Lögner leder till livets förlust”. Dessa och andra artiklar var verkligen närande mat, och vi gjorde allesammans våra anteckningar, när vi läste dem, för att sedan i smyg vidarebefordra dem till nästa.

Under en razzia hittade en av vakterna mina anteckningar gömda i min halmmadrass. När hon senare kallade in mig till förhör, sade hon att hon absolut ville veta innebörden i artikeln ”Vilka utsikter de som fruktar Jehova har för 1955”. Hon var kommunist, och det hade tagit henne hårt att hennes ledare, Stalin, hade dött år 1953, och nu tyckte hon att framtiden såg mörk ut. När det gällde vår situation skulle förhållandena i fängelset komma att bli lite bättre, något som jag inte då var medveten om, men jag förklarade med övertygelse att utsikterna för Jehovas vittnen var de allra bästa. Varför det? Jag citerade temaskriftstället för artikeln, Psalm 112:7: ”Han skall icke rädas för onda tidender: hans hjärta är fast, det förtröstar på Jehova.” — American Standard Version.

Jehova fortsätter att vara min tillflykt och min styrka

Efter en allvarlig sjukdom blev jag släppt ur fängelset i mars 1957, två år innan straffet var avtjänat. På grund av min tjänst för Jehova utsattes jag återigen för press från de östtyska myndigheterna. Den 6 maj 1957 tog jag därför tillfället i akt att fly till Västberlin, och därifrån flyttade jag till Västtyskland.