Rikets säd sås i fängelse

Efter sandinistrevolutionen sattes tusentals av de besegrade från nationalgardet och politiskt oliktänkande i häkte innan de ställdes inför de speciella domstolar som fanns från slutet av 1979 till 1981. De flesta som tidigare tillhört nationalgardet dömdes till upp till 30 år i Cárcel Modelo, ett stort fängelse i Tipitapa, lite över en mil nordöst om Managua. Följande berättelse visar att många ärliga människor inom detta hårda, överfyllda fängelse fann andlig frihet.

Mot slutet av 1979 fick en äldste i Managua ett brev från ett medvittne som hade blivit fängslat, men ännu inte i Cárcel Modelo, för att han, innan han lärt känna sanningen, hade tjänat i det militära under Somozaregimen. I sitt brev bad brodern om litteratur för att sprida till andra fångar. De två äldste som kom med litteraturen tilläts inte träffa brodern. Men det avskräckte honom inte, utan han fortsatte att vittna för sina medfångar och ledde även bibelstudier med några av dem.

En av dessa, Anastasio Ramón Mendoza, gjorde snabba andliga framsteg. ”Jag tyckte så mycket om det jag fick lära mig”, berättar han, ”att jag började följa med brodern när han predikade för andra fångar. En del avfärdade oss, andra lyssnade. Snart var vi omkring 12 som studerade tillsammans under raster på en öppen gårdsplan.” Ungefär ett år senare döptes en från den här första gruppen.

I början av 1981 överfördes den här lilla gruppen och andra fångar till Cárcel Modelo, där de fortsatte att tala med andra om de goda nyheterna. Samtidigt cirkulerade också biblisk litteratur i hemlighet bland fångarna, och en del hamnade i den ”utmärkta jorden”.

Ett exempel på detta är José de la Cruz López och hans familj, där ingen var ett Jehovas vittne. Sex månader efter det att José satts i fängelse, skaffade sig hans hustru ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser från vittnen hon mötte på gatan. Hon skaffade sig boken för att ge den till sin man. ”När jag började läsa boken”, berättar José, ”trodde jag att det var en bok utgiven av de protestantiska kyrkorna. Jag visste ingenting om Jehovas vittnen. Boken gjorde så starkt intryck på mig att jag läste den flera gånger och började låna ut den till mina 16 medfångar i cellen. Alla tyckte om den. Den var som ett glas uppfriskande vatten. Fångar i andra celler bad också att få låna den, så den cirkulerade på hela avdelningen och blev till slut lika sliten och utnött som en gammal kortlek.”

Flera av Josés medfångar tillhörde protestantiska kyrkor, och en del var till och med pastorer. José började läsa Bibeln tillsammans med dem. Men han blev besviken när han frågade dem om innebörden i 1 Moseboken 3:15 och bara fick till svar att det var ett mysterium. En dag sade en annan fånge som själv studerade Bibeln till José: ”Svaret finns i den där boken du har, som är utgiven av Jehovas vittnen. Jag kan studera den med dig om du vill.” José tackade ja till erbjudandet, och med hjälp av Min bok med bibliska berättelser fick han klart för sig vad 1 Moseboken 3:15 betydde. Efter det började han vara tillsammans med de interner som anslutit sig till Jehovas vittnen.

En av de saker som drog José till den här ovanliga gruppen i Cárcel Modelo var deras goda uppförande. ”Jag såg hur människor som jag visste hade levt ett dåligt liv nu visade ett gott uppförande, därför att de studerade Bibeln med Jehovas vittnen”, säger José. Under tiden fortsatte Josés hustru att skaffa litteratur från vittnena för att ge den till sin man, som gjorde andliga framsteg. Hans studiegrupp gav honom till och med en sektion av en avdelning för att där predika från cell till cell. På så sätt kunde han låna ut sina få exemplar av litteraturen till intresserade personer och också inbjuda dem till de möten som hölls på avdelningen under raster.

Fångarnas andliga behov tillgodoses

Managua Östra församling såg till de andliga behoven hos det växande antalet fångar i Cárcel Modelo som läste litteraturen och gjorde andliga framsteg. Därför ordnade församlingen med att vissa bröder och systrar i hemlighet skulle föra in litteratur till fångarna. Besök var tillåtna en gång i månaden eller en gång varannan månad, men en fånge kunde bara få besök av en person som han tidigare begärt. Därför kunde inte alla intresserade få personliga besök av Jehovas vittnen. Men det utgjorde inget större problem, eftersom internerna själva snart träffades och delade med sig åt varandra.

De äldste i Managua Östra församling hjälpte till att organisera och leda verksamheten i den växande gruppen i Cárcel Modelo. De höll regelbunden kontakt med i synnerhet de interner som tog ledningen i den andliga verksamheten och förklarade för dem hur de skulle hålla möten varje vecka, utföra predikoarbetet på ett ordnat sätt och rapportera all sådan verksamhet. Dessa fångar vidarebefordrade i sin tur den här informationen till de andra. God teokratisk ordning var verkligen nödvändig, eftersom det vid det här laget hade bildats en stor grupp i fängelset av dem som studerade Bibeln.

Cárcel Modelo hade från början fyra avdelningar med upp till 2 000 fångar i varje. ”Avdelningarna var oberoende av varandra”, förklarar Julio Núñez, en av de besökande äldste, ”så veckomötena hölls separat i varje avdelnings rekreationsområde med sammanlagt cirka 80 personer närvarande.”

Döpta i en tunna

Allteftersom de nya gjorde framsteg uttryckte flera av dem en önskan att bli döpta. Besökande äldste godkände dem för dop och hjälpte de fångar som tog ledningen i den andliga verksamheten att ordna med dop på ett datum som sammanföll med en sammankomst som skulle hållas utanför fängelset. Vanligtvis hölls ett doptal kvällen före dopet i en av cellerna, och följande morgon när fångarna gick för att tvätta sig skedde dopet.

I november 1982 döptes José de la Cruz López i fängelset. ”Jag blev döpt i en soptunna”, berättar han. ”Vi hade skurat ur den ordentligt med rengöringsmedel. Sedan hade vi klätt den med ett lakan på insidan och fyllt den med vatten. Men precis när vi hade samlats runt tunnan för dopet kom beväpnade vakter in. ’Vem har gett er tillåtelse till det här dopet?’ frågade de. Brodern som tog ledningen förklarade att det inte behövdes någon tillåtelse för att göra det Gud befallt. Vakterna lät sig nöja med det svaret, men de ville ändå bevittna det hela. Så medan vakterna såg på ställdes de två frågor till mig som alla som skall bli döpta måste svara på, och därefter blev jag döpt i tunnan.” Åtminstone 34 fångar blev så småningom döpta på det här sättet.

En del interner gjorde snabba framsteg. En av dessa var Omar Antonio Espinoza, som avtjänade 10 år av sitt 30-åriga straff i Cárcel Modelo. Fångarna blev emellanåt omflyttade, och därför kom Omar under sitt andra år att få en cellkamrat som var ett Jehovas vittne. Omar lade märke till att andra fångar regelbundet besökte den här mannen och att han undervisade dem i Bibeln. Omar blev så imponerad av det han såg och hörde att han också bad om att få ett bibelstudium.

Omar började studera med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv och studerade ett kapitel om dagen. Efter 11 dagar ville han bli förkunnare. När han hade studerat färdigt de 22 kapitlen i boken, bad han att få bli döpt. Men bröderna bad honom tänka över saken lite till. De föreslog också att han skulle studera en andra publikation, nämligen Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden som de just då hade fått i fängelset. På lite över en månad hade Omar gått igenom den boken också. Inte nog med det, han hade också slutat röka och även gjort andra förändringar. Det stod helt klart att Bibelns sanningar hade påverkat hans liv. Dessa förändringar övertygade bröderna om att hans önskan var uppriktig, och den 2 januari 1983 blev Omar döpt i en tunna.

Teckenspråk i fängelset

För att kunna sprida information från äldste som besökte fängelset eller för att kunna samla ihop sådan information som tjänsterapporten måste de fängslade förkunnarna kommunicera mellan avdelningarna. Broder Mendoza, som döptes i fängelset 1982, berättar hur det gick till.

”Några av oss”, säger han, ”lärde oss att använda ett slags teckenspråk som hade utvecklats bland fångarna. När tiden var inne att fira Åminnelsen, beräknade vi när solen hade gått ner och signalerade sedan till varandra, så att alla av oss kunde förenas i bön samtidigt. Det här gjorde vi år efter år. Teckenspråket hjälpte oss också med vårt studium av Vakttornet. Om bröder i en av avdelningarna inte hade studieartikeln för veckan, tecknade vi hela artikeln till dem. En broder på mottagarsidan läste högt upp det som tecknades för en annan broder, som skrev ut artikeln.” Men hur kom andlig föda in i fängelset till att börja med?

Andlig näring åt fångarna

Äldste, deras familjer och andra förkunnare från Managua Östra församling kom regelbundet på besök till fångarna i Cárcel Modelo. Under närmare tio år förde de med sig både bokstavlig och andlig föda, bland annat Vakttornet och Tjänsten för Guds kungarike, till bröderna. Den andliga födan måste förstås gömmas.

En äldste gömde tidskrifter i håligheterna i sina stora träkryckor. ”De unga hjälpte också till, eftersom de sällan visiterades”, berättar Julio Núñez. Besökarna lyckades också få in emblemen till Åminnelsen i fängelset.

Varje avdelning hade sin egen speciella dag för besökare, och godkända besökare tillbringade vanligtvis en hel dag med fången på en stor gård. På det här sättet kunde ett litet antal fängslade Jehovas vittnen få träffa sina bröder och systrar från Managua och ta emot den andliga föda dessa hade med sig. När dessa fångar därefter återvände till sina avdelningar, kunde de dela med sig av det de fått.

Inte ens Rikets sånger förbisågs. ”På vår avdelning”, berättar broder López, ”var det bara en av oss som hade kontakt med de besökande bröderna. Så det blev den fångens uppgift att lära sig melodierna till ett par sånger åt gången och sedan lära ut dem till oss andra. Eftersom vi bara hade en sångbok, övade vi före mötena.” Broder Mendoza var en av de få interner som kunde få besök av Jehovas vittnen. ”Carlos Ayala och hans familj besökte mig”, berättar broder Mendoza. ”Hans två döttrar lärde mig åtminstone nio av Rikets sånger, som jag sedan lärde ut till mina kamrater.” Broder López var en av dessa som lärde sig sångerna ”i andra hand”. Han minns: ”När jag längre fram kunde vara med vid möten utanför fängelset, blev jag glatt överraskad, när jag upptäckte att vi faktiskt hade sjungit samma melodier i fängelset.”

Att förbli andligt stark i fängelset

Hur var förhållandena för bröderna och de intresserade i fängelset, och hur kunde de förbli andligt starka? Broder Mendoza erinrar sig: ”Maten i fängelset var ransonerad. Alla internerna blev vid flera tillfällen slagna, och ibland avlossade vakterna skott runt omkring oss när vi låg med ansiktet mot golvet. Det här gjordes för att hålla våra nerver på helspänn. När det varit bråk mellan några av de andra fångarna och vakterna, blev vi alla straffade genom att vi nakna skickades ut på gården för att stekas av den brännheta solen. Vi Jehovas vittnen använde dessa tillfällen till att bygga upp och trösta varandra. Vi påminde oss bibeltexter och samtalade om sådant som vi lärt oss vid vårt personliga studium. Dessa erfarenheter hjälpte oss att bevara vår enhet och styrka.”

Många vittnen och intresserade personer gjorde vist bruk av all den tid de hade till förfogande genom att läsa igenom Bibeln fyra eller fem gånger. Det var inte ovanligt att de ingående och flera gånger studerade igenom alla de bibliska publikationer som de fick tag på. Broder Mendoza minns årsböckerna med speciell uppskattning. ”Erfarenheterna från olika länder, kartorna – ja, vi studerade allt”, erinrar han sig. ”Varje år jämförde vi hur stor ökning varje land haft från föregående år, hur många församlingar man hade och hur många nya som blivit döpta och närvaroantalet vid Åminnelsen. Det här skänkte oss stor glädje.”

Under sådana här förhållanden skaffade sig nya förkunnare snabbt utmärkta kunskaper i Guds ord liksom i teokratisk organisation. De blev också nitiska förkunnare och undervisare. I februari 1986 hade till exempel Cárcel Modelo 43 förkunnare som ledde 80 bibelstudier. I genomsnitt var 83 närvarande vid mötena varje vecka.

Alla dessa andligen befriade interner skulle snart få uppleva ytterligare frihet, eftersom regeringen beslutade att ge alla politiska fångar amnesti. Den 17 mars 1989 frigavs de sista 30 förkunnarna i Cárcel Modelo. Managua Östra församling ordnade snabbt med att de nyligen frigivna förkunnarna kontaktades av äldste i de områden dit de flyttade. Dessa äldste välkomnade sina nya bröder, av vilka många senare blev äldste, biträdande tjänare och pionjärer.

[Ruta/Bilder på sidorna 122, 123]

Vi fann sann frihet i fängelse

Mellan åren 1979 och 1989 var fängelset Cárcel Modelo fyllt med militära och politiska fångar som hade varit förbundna med den tidigare regeringen. Budskapet om Guds kungarike trängde genom dessa murar och fyllde hjärtat och sinnet hos ärliga individer och hjälpte dem att utveckla en kristen personlighet. (Kol. 3:5–10) Här är några uttalanden från tidigare fångar.

José de la Cruz López: ”När jag fängslades var jag bitter och utan hopp och utan framtid. Sedan träffade jag medfångar som hade blivit Jehovas vittnen. Jag imponerades både av deras förklaring av Bibeln och av deras fina uppförande. Äntligen tillfredsställdes mitt andliga behov, och jag fick ett hopp. Jag tänkte att om jag varit beredd att offra mitt liv för en mänsklig regering som inte hade kunnat ge något verkligt hopp, hur mycket mer borde jag då inte vara lojal mot Honom som gett sin Son för min räkning! Efter min frigivning lärde också min fru och mina döttrar och tre andra släktingar känna sanningen. Jag kan aldrig återgälda Jehova det han gjort för mig!”

Broder López tjänar nu som äldste i Managua.

Omar Antonio Espinoza: ”När jag var 18 år dömdes jag till 30 års fängelse och avtjänade 10 av dessa år innan jag blev benådad. Även om jag beklagar att jag hade förlorat min frihet, så var det i fängelset som jag lärde känna Jehova och verklig frihet. Tidigare hade jag levt ett utsvävande liv, men nu ändrade jag mig helt. Jag är så tacksam mot Jehova för att min bägare är välfylld i andligt avseende. Mitt beslut är likt Josuas: ’Jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova.’” (Jos. 24:15)

Broder Espinoza tjänar som äldste i staden Rivas.

Anastasio Ramón Mendoza: ”Efter att ha suttit inne ett par månader började jag läsa Bibeln på egen hand. Sedan började jag studera den tillsammans med en medfånge som var ett Jehovas vittne. Jag blev snart övertygad om att jag hade funnit sanningen. Ändå sköt jag upp dopet, eftersom jag inom mig kokade av hat mot dem som spärrat in mig – ett sinnestillstånd som jag visste inte hade Jehovas godkännande.

Jag bad innerligt, både om förlåtelse och om hjälp att övervinna min farliga inställning. Jehova hörde min ödmjuka bön, för han lärde mig tålmodigt att inte hata individer, utan onda attityder och handlingar. Jag döptes 1982. Sedan jag blev frigiven 1989 har jag studerat Bibeln med många tidigare militärer och andra som varit i liknande situation som jag. En del av dem är nu mina andliga bröder.”

Broder Mendoza tjänar som biträdande tjänare i Managua.