Man lovprisar Jehova i läger och fängelser

Förutom fängelser hade Rumänien tre stora arbetsläger. Ett låg i Donaudeltat, ett annat på den stora ön Brăilei och ett tredje på den kanal som förenar Donau med Svarta havet. I början av den kommunistiska eran fick fängslade vittnen ofta sitta tillsammans med sina tidigare förföljare, vilka var fängslade på grund av sina förbindelser med den tidigare regimen. En broder, som var kretstillsyningsman, satt fängslad tillsammans med 20 präster! Detta ledde naturligtvis till många intressanta diskussioner!

I ett fängelse hade till exempel en broder långa samtal med en professor i teologi, som tidigare hade examinerat blivande präster. Brodern upptäckte snart att professorn knappt visste någonting om Bibeln. Bland de fångar som lyssnade på samtalet fanns en general från den gamla regimen.

Generalen frågade professorn: ”Hur kommer det sig att enkla hantverkare kan Bibeln bättre än du?”

Professorn svarade: ”Vid de teologiska seminarierna får vi lära oss kyrkans traditioner och liknande, men inte Bibeln.”

Generalen blev inte imponerad. Han sade: ”Vi litade på er kunskap, men nu inser jag att vi har blivit fullständigt vilseledda.”

Så småningom kom ett antal fångar till exakt kunskap om sanningen och överlämnade sina liv åt Jehova, däribland en man som avtjänade ett 75 år långt straff för rån. Denne mans personlighet genomgick en så stor förändring att det uppmärksammades av fängelseledningen. De gav honom ett nytt arbete, ett arbete som normalt inte skulle ges åt någon som satt fängslad för rån. Han fick gå till staden ensam för att köpa saker till fängelset.

Men fängelselivet var hårt, och det var ont om mat. Fångarna bad till och med att man inte skulle skala deras potatisar för att de skulle få lite mer att äta. De åt också betor, gräs, löv och annan växtlighet bara för att känna sig mätta. Många dog av undernäring, och alla drabbades av dysenteri.

Under sommaren skyfflade och förflyttade bröder i Donaudeltat jord för den damm som byggdes där. Under vintern skar de vass medan de stod på isen. De sov i en gammal färja av järn, där de uthärdade kyla, smuts, löss och hjärtlösa vakter, som förblev helt oberörda även när en fånge dog. Men hur deras förhållanden än var så uppmuntrade och hjälpte bröderna varandra att förbli andligt starka. Begrunda Dionisie Vârcius erfarenhet.

Strax innan Dionisie släpptes frågade en officer honom: ”Har fängelsevistelsen lyckats förändra din tro, Vârciu?”

”Ursäkta mig”, svarade Dionisie, ”men skulle du byta ut en kostym av hög kvalitet mot en av sämre kvalitet?”

”Nej”, svarade officeren.

”Nej, just det. Under min fängelsevistelse har ingen erbjudit mig något bättre än min tro. Så varför skulle jag byta ut den?” fortsatte Dionisie.

Då skakade officeren hand med Dionisie och sade: ”Du är fri, Vârciu. Behåll din tro.”

Sådana bröder och systrar som Dionisie var inga övermänniskor. Deras mod och andliga styrka kom från tron på Jehova, en tro som de höll levande på fantastiska sätt. (Ords. 3:5, 6; Fil. 4:13)

De studerade ur minnet

”Min tid i fängelset var en tid av teokratisk utbildning”, säger András Molnos. Hur kunde han säga det? Jo, därför att han insåg värdet av att varje vecka församlas med sina bröder för att studera Guds ord. Han säger: ”Ofta fanns upplysningarna inte på papper utan i minnet. Bröder brukade erinra sig artiklar i Vakttornet som de hade studerat innan de kom i fängelse. Ibland kunde bröder till och med komma ihåg innehållet i en hel tidskrift, även frågorna till studieartiklarna!” Att de kunde detta berodde i vissa fall på att de hade skrivit av den andliga födan för hand, vilket några av dem hade gjort innan de greps. (Se rutan ”Dupliceringsmetoder” på sidorna 132 och 133.)

När ansvariga bröder planerade kristna möten, meddelade de det ämne som skulle behandlas, och varje fånge försökte komma ihåg allt han kunde om det ämnet, allt från bibelställen till tankar i kristen biblisk litteratur. Till slut samlades alla för att resonera om stoffet. Vid mötet valde de ut någon som efter den inledande bönen skulle leda mötet genom att ställa lämpliga frågor. När sedan alla hade yttrat sig kom han med sina tankar innan han övergick till nästa punkt.

I vissa fängelser var det förbjudet att samlas i grupper och diskutera. Men bröderna var mycket uppfinningsrika. En broder erinrar sig: ”Vi brukade ta ut badrumsfönstret ur dess ram och måla glaset med en blandning av fuktig tvål och kalk som vi hade skrapat av från väggen. När detta hade torkat kunde man skriva dagens lektion på denna skrivtavla. En broder dikterade med låg röst orden medan en annan skrev ner dem på tavlan.

Vi var uppdelade i olika fängelseceller, som blev studiegrupper. Varje lektion skickades vidare från broder till broder i cellen. Eftersom endast en cell hade skrivtavlan, fick bröderna i de andra cellerna upplysningarna genom morsealfabetet. Hur då? Så tyst och lugnt som möjligt brukade en av oss knacka ner artikeln på väggen eller på vattenledningen. Samtidigt brukade bröderna i de andra cellerna hålla sina muggar mot väggen eller ledningen och hålla sitt öra intill muggen, som tjänade som en avlyssningsapparat. De som inte kunde morsealfabetet var naturligtvis tvungna att lära sig det.”

I vissa fängelser kunde bröderna få färsk andlig mat utifrån genom uppfinningsrika systrar, som när de bakade bröd brukade gömma litteratur inuti brödet. Bröderna kallade denna mat bröd från himlen. Systrar kunde även smuggla in delar av Bibeln genom att vika ihop sidorna till små bitar och lägga dessa i små bollar av plast och sedan breda ut smält choklad och kakaopulver över.

Men det svåra med denna anordning var att bröderna var tvungna att läsa på toaletten, det enda ställe där de fick vara i fred några minuter utan vakter. När en broder hade läst färdigt, brukade han gömma det tryckta materialet bakom vattenbehållaren. Icke-vittnen kände också till detta gömställe, och många tyckte om att få läsa i lugn och ro en stund.

[Ruta/Bild på sidorna 124, 125]

Vi påminde oss 1 600 bibelverser

Dionisie Vârciu

Född: 1926

Döpt: 1948

Bakgrund: Från och med 1959 tillbringade han lite över fem år i olika fängelser och arbetsläger. Han dog 2002.

Medan vi var fängslade kunde vi kommunicera med våra familjer, och de kunde varje månad sända oss ett paket på fem kilo. Det var endast de som fullgjorde sina arbetsuppgifter som fick sitt paket. Vi delade alltid maten lika, vilket vanligtvis innebar att vi delade upp den i omkring 30 delar. Vid ett tillfälle delade vi upp två äpplen på det här viset. Det är sant att det inte blev så mycket åt var och en, men det lindrade vår hunger lite.

Vi hade varken biblar eller biblisk litteratur, men vi bevarade vår andliga styrka genom att erinra oss sådant som vi hade lärt oss innan vi blev fängslade och genom att delge varandra detta. Varje morgon fick en broder i uppgift att påminna sig en bibelvers. Därefter repeterade vi den här versen med låg röst och mediterade över den under vår obligatoriska morgonvandring, som tog mellan 15 och 20 minuter. När vi sedan kom tillbaka till vår cell, där vi var 20 stycken packade i ett utrymme på åtta kvadratmeter, resonerade vi om den versen i omkring 30 minuter. Tillsammans kunde vi påminna oss 1 600 bibelverser. Vid middagstid begrundade vi olika ämnen och mellan 20 och 30 bibelställen om det ämnet. Alla lärde sig stoffet utantill.

En broder tyckte från början att han var för gammal för att lära sig en massa bibelställen. Men han hade underskattat sig själv. När han hade hört oss upprepa dessa verser omkring 20 gånger, kunde han till sin stora glädje också minnas och citera många bibelställen.

Det är sant att vi var fysiskt hungriga och svaga, men Jehova höll oss andligt välnärda och starka. Också efter det att vi hade släppts måste vi bevara vår andlighet, eftersom säkerhetspolisen fortsatte att förfölja oss i hopp om att få oss att förlora tron.