NÄR och hur besökte Jehovas vittnen första gången det här fängelset? Den 4 juli 1918 fördes åtta kristna förkunnare upp för de 15 trappstegen till ingången till det här federala fängelset. Om man följde de rutiner som var gängse då, försågs de med hand- och fotbojor kopplade till en kedja runt magen. Nykomlingarna var andligt kvalificerade män som hade ansvarsställningar bland de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Dessa män kunde inte ana att det skulle ta mindre än ett år innan man fastslog att deras frihetsberövande var ett stort rättsligt misstag. I mars 1919 gick de åtta vittnena ner för samma trappsteg som fria män. De frikändes sedan helt när myndigheterna beslutade att lägga ner åtalet.a

Under sin tid i fängelset i Atlanta ledde dessa kristna män bibelstudieklasser. En av de åtta bröderna, A. H. Macmillan, uppgav senare att vice direktören till en början var fientlig men efter ett tag utbrast: ”Era lektioner här [med fångarna] är utmärkta!”

[Ruta/Bild på sidorna 20, 21]

”Ni har haft några av mina bästa vänner som gäster”

I APRIL 1983 besökte Frederick W. Franz, som då tjänade i Jehovas vittnens styrande krets, det federala fängelset i Atlanta. Han var ganska angelägen om att få besöka det här fängelset. När han steg in i foajén, förklarade han med hög stämma för vakten som satt där: ”Jag vill att ni skall veta att ni har haft några av mina bästa vänner som gäster här!” Vakten såg minst sagt förbryllad ut. Vad talade han om egentligen?

Hela 64 år hade gått sedan Joseph F. Rutherford och hans sju medarbetare hade blivit falskeligen dömda för konspiration. Joseph Rutherford och Frederick Franz kom att bli goda vänner och arbetskamrater. Nu hade mer än 40 år gått sedan Joseph dog. Frederick Franz själv var nu i 90-årsåldern och uppskattade verkligen att få besöka den plats där hans vänner hade suttit inspärrade för så länge sedan. Utan tvivel tänkte han på det arbete som Joseph Rutherford och hans medarbetare hade utfört innanför dessa murar. Vad var det för arbete?

Kort efter det att broder Rutherford och de sju andra hade anlänt sade vice direktören: ”Vi skall ge er något arbete att syssla med. Vad kan ni göra?”

”Direktör”, svarade A. H. Macmillan som var en av de åtta, ”jag har aldrig i mitt liv gjort annat än predikat. Finns det något sådant att göra här?”

”Å, nej, det var därför ni kom hit, och jag kan lova er att ni inte skall predika något här.”

Flera veckor gick. Alla fångar var tvungna att komma till gudstjänsten på söndagarna, och de som så önskade fick stanna kvar och vara med i söndagsskolan efter gudstjänsten. De åtta beslutade sig för att bilda en egen bibelstudieklass, i vilken de turades om att undervisa. ”Några nyfikna sökare började komma, och efter hand blev de allt fler”, sade broder Rutherford senare. Snart hade de 8 blivit 90!

Vad tyckte fångarna om bibelstudieklassen? En fånge sade så här: ”Jag är sjuttiotvå år, men jag måste komma innanför fängelsemurarna för att få höra sanningen. Därför är jag också glad att jag blev sänd till tukthuset.” En annan yttrade de här orden: ”Min tid här är snart ute. Jag är ledsen över att lämna detta fängelse. ... Kan ni säga mig var jag skall kunna finna några sådana människor som ni, när jag kommer härifrån?”

Natten innan de åtta männen blev frigivna fick de ett rörande brev från en ung man som hade varit med i klassen. Han skrev bland annat: ”Jag vill att ni skall veta att ni hos mig har väckt en åstundan att bli en bättre och större människa, om nu en sådan kan åstadkommas av ett så besudlat och av världen så illa medfaret vrak, som jag är. ... Jag är svag, mycket svag, ingen vet detta bättre än jag själv, men jag vill försöka, och jag vill kämpa med mig själv, om det behövs, för att åstadkomma den fulla frukten av detta frö, som ni sått, så att jag må kunna hjälpa, icke blott mig själv, utan även dem som omger mig. Detta må alltsammans låta besynnerligt, när det kommer från en sådan som jag, men djupt, djupt nere i mitt hjärta menar jag varje ord jag säger.”

I dag, mer än 80 år senare, sår Jehovas vittnen fortfarande frön av biblisk sanning såväl i fängelset i Atlanta som i många andra fängelser. (1 Korinthierna 3:6, 7)