LIVET I FÄNGELSET

Livet i fängelset var fruktansvärt. Fångarna fick bara ett mål mat om dagen, och det bestod av kassava och bönor. De fick bara kött en gång i månaden. Sängarna var fulla av vägglöss, och eftersom fängelset var överfullt fick många fångar sova på golvet. Det var ont om vatten att tvätta sig i. Bröderna fick dela cell med sådana som var våldsamma och hade dömts för grova brott. Fångvaktarna var ofta hårda, men en av dem, Jean Fataki, var vänligt inställd till bröderna. Han började studera Bibeln, blev så småningom döpt och tjänar troget som pionjär.

Broder Rwakabubu minns: ”Medan vi satt i fängelset höll ärkebiskopen en mässa där. Han sa till åhörarna att de skulle akta sig för Jehovas vittnen. Efteråt kom några katoliker som hade varit på mässan och frågade oss varför ärkebiskopen hade sagt så, eftersom de inte tyckte att Jehovas vittnen var farliga.”

Vid den här tiden hade Roger och Noella Poels kommit till Kigali från Belgien. Roger hade ett arbetskontrakt. De tre bröderna satt fortfarande i fängelse, så Roger begärde att få träffa justitieministern för att redogöra för våra trosuppfattningar och artigt fråga vad regeringen hade emot Jehovas vittnen. Ministern avbröt tvärt samtalet och sa: ”Herr Poels, nu räcker det! Vi kommer att sätta er på nästa flyg till Bryssel. Ni är utvisad ur landet!”

De tre bröderna stod fasta och lät sig inte skrämmas, och därför fick de sitta de två åren i fängelse, men det sista året flyttades de till ett fängelse där förhållandena var mycket bättre. De frigavs i november 1984.

Följande år greps Palatin Nsanzurwimo och hans fru, Fatuma, av säkerhetspolisen. De förhörde dem i åtta timmar och sökte noga igenom deras hus. Sedan förde man dem till fängelset tillsammans med deras tre barn. När de var på väg dit tog Palatins yngre bror som följde efter dem hand om deras femårige son och fyraåriga dotter. Palatin och Fatuma sattes i fängelse tillsammans med sin 14 månader gamla dotter. Fatuma flyttades senare till ett annat fängelse och frigavs inte förrän efter nio månader.

Vid den här tiden blev Jean Tshiteyas fyra barn avstängda från skolan. När han kom hem en dag var barnen ensamma hemma, och han fick veta att man hade sökt igenom huset och gripit hans fru. Strax därefter greps också broder Tshiteya och sattes i fängelse i Butare där hans fru och andra bröder satt. Sedan flyttades alla vittnen som satt i fängelse i Butare till centralfängelset i Kigali. Vittnen i Kigali tog hand om broder Tshiteyas barn.

Broder Tshiteya berättar: ”När bröderna och systrarna flyttades från fängelser i andra delar av landet till centralfängelset i Kigali hälsade de glatt på varandra med ordet ’Komera!’ som betyder ’fatta mod!’ När en av fångvaktarna hörde den här hälsningen sa han: ’Ni är inte riktigt kloka! Hur kan någon fatta mod i ett fängelse?’”

Vid gränsen hittade tulltjänstemän tidskrifterna. De grep bröderna och satte handbojor på dem. Sedan förhördes de och fick tillbringa en kall natt i en fängelsecell. Det dröjde inte länge förrän bröderna hamnade i centralfängelset i Kigali. Där träffade de omkring 140 bröder och systrar som blev överlyckliga över att få en direktrapport från sammankomsten i Nairobi. Det de berättade uppmuntrade och styrkte verkligen bröderna!

De fängslade bröderna höll möten och predikade på ett organiserat sätt. Men de predikade inte bara utan lärde också en del fångar att läsa och skriva. Dessutom ledde de bibelstudier med dem som var intresserade och hjälpte många nya förkunnare att kvalificera sig för dop. Somliga av dem hade studerat redan innan de greps, och andra hade lärt känna sanningen i fängelset.

EN KRETSTILLSYNINGSMAN ”BESÖKER” FÄNGELSET

En av bröderna berättar vad som hände i Kigalifängelset 1986: ”Det var många bröder där. Vi höll ett möte för att se hur vi skulle kunna hjälpa bröderna utanför fängelset och beslutade oss för att skriva ett uppmuntrande brev till dem. Vi talade om för dem att när vi var färdiga med vårt distrikt i fängelset, skulle vi komma hem igen. Vi predikade från säng till säng och ledde bibelstudier. När vi längre fram fick veta att en kretstillsyningsman besökte församlingarna utanför fängelset ville vi också få ett besök, så vi bad till Jehova om det. Strax efteråt blev den här kretstillsyningsmannen, broder Rwakabubu, fängslad för andra gången. Det kändes som om det här hände för vår skull, så att han skulle kunna besöka oss.”

Under förföljelsen var det bara en enda broder som kompromissade. När han satte på sig partikortet gav sig de fångar som inte var vittnen på honom. De slog honom, sparkade honom och hånade honom genom att säga att han var feg. Hans fru, som studerade Bibeln, frågade honom varför han inte höll fast vid sin tro. Längre fram skrev han ett brev till domstolen och sa att han hade gjort ett misstag och fortfarande var ett Jehovas vittne. Han skrev till och med till avdelningskontoret i Kenya och bad om ursäkt. Han tjänar nu Jehova troget igen.