I den kristna församlingen. När det gäller dem som av Gud har fått den himmelska kallelsen (Heb 3:1) att vara Jesu Kristi medarvingar, är det i andlig bemärkelse ingen skillnad mellan män och kvinnor. Aposteln skriver: ”Alla är ni ju Guds söner genom tron på Kristus Jesus. ... Där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” (Gal 3:26–28) De måste alla förvandlas till sin natur när de blir uppväckta och delaktiga av ”gudomlig natur”. (2Pe 1:4) I detta tillstånd kommer ingen att vara kvinna, eftersom det inte finns någon könsskillnad bland andevarelserna. Gud skapade de båda könen hos de jordiska skapelserna för att dessa skulle kunna fortplanta sig.

Förkunnare av de goda nyheterna. Det fanns kvinnor (i Joels profetia omtalade som ”döttrar” och ”tjänarinnor”) bland dem som fick del av den heliga andens gåvor på pingstdagen år 33 v.t. Från och med den dagen kunde kristna kvinnor som hade fått del av dessa gåvor tala främmande språk som de tidigare inte hade förstått eller talat, och de ”profeterade”, inte nödvändigtvis genom att de förutsade viktiga händelser i framtiden, utan genom att de förkunnade bibliska sanningar. (Joel 2:28, 29; Apg 1:13–15; 2:1–4, 13–18; se PROFETISSA.)

De skulle inte tala om bibliska sanningar bara med sina medtroende. Innan Jesus steg upp till himlen sade han till sina efterföljare: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg 1:8) När den heliga anden därefter blev utgjuten över dem på pingstdagen år 33, fick alla de omkring 120 lärjungar som var närvarande (däribland några kvinnor) kraft att verka som hans vittnen (Apg 1:14, 15; 2:3, 4), alldeles som det var förutsagt i Joels profetia (2:28, 29), som Petrus citerade vid detta tillfälle. Det fanns således kvinnor bland dem som hade ansvaret att vara vittnen om Jesus ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. I överensstämmelse med detta skrev aposteln Paulus senare att Evodia och Syntyke i Filippi hade ”kämpat sida vid sida” med honom ”i förbindelse med de goda nyheterna”, och Lukas nämnde att Priscilla tillsammans med sin man, Aquila, ”förklarade Guds väg” i Efesos. (Flp 4:2, 3; Apg 18:26)

Församlingsmöten. Det fanns möten då kvinnorna kunde be eller profetera under förutsättning att de hade huvudet täckt. (1Kor 11:3–16; se HUVUDBONAD.) Men vid de möten som uppenbarligen var offentliga, dvs. när ”hela församlingen” och även ”icke troende” var närvarande (1Kor 14:23–25), skulle kvinnorna ”tiga”. Om det var något de ville veta kunde de ”fråga sina egna män hemma”, eftersom det var ”till skam för en kvinna att tala i en församling”. (1Kor 14:31–35)

Även om en kvinna inte hade lov att undervisa i församlingen, kunde hon undervisa människor utanför församlingen, människor som ville lära sig sanningen från Bibeln och de goda nyheterna om Jesus Kristus. (Jfr Ps 68:11.) Dessutom kunde de äldre kvinnorna vara ”lärare i det som är gott” för yngre kvinnor (och barn) inom församlingen. (Tit 2:3–5) Men kvinnorna skulle inte utöva myndighet över männen eller debattera med män, till exempel vid församlingens möten. De skulle tänka på vad som hände med Eva och vad Gud sade om kvinnans ställning efter det att Adam och Eva hade syndat. (1Ti 2:11–14; 1Mo 3:16)

Män tjänar som tillsyningsmän och biträdande tjänare. När det talas om de ”gåvor i form av människor” som Kristus gav till församlingen nämns inga kvinnor. Orden ”apostlar”, ”profeter”, ”evangelieförkunnare”, ”herdar” och ”lärare” står alla i maskulinum. (Ef 4:8, 11) Efesierna 4:11 lyder enligt An American Translation: ”Och han har gett oss några män som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som pastorer och lärare.” (Jfr Mo; se också Ps 68:18.)

När aposteln Paulus skrev till Timoteus om de krav som ställs på ”tillsyningsmän” (epịskopoi), som också var ”äldste” (presbỵteroi), och på ”biträdande tjänare” (diạkonoi) i församlingen, nämnde han uttryckligen i full överensstämmelse med detta att de skulle vara män och, om de var gifta, ”en enda hustrus man”. Ingen av apostlarna nämner någon tjänst som ”diakonissa” (diakọnissa). (1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9; jfr Apg 20:17, 28; Flp 1:1.)

Även om Febe omtalas som ”tjänare” (diạkonos, utan den bestämda artikeln på grekiska) (Rom 16:1), är det tydligt att hon inte var förordnad som kvinnlig biträdande tjänare i församlingen, eftersom Bibeln inte ger rum för någon sådan anordning. Aposteln skrev inte att församlingen skulle ta emot vägledning av henne utan att den skulle välkomna henne och ”bistå henne i varje angelägenhet där hon kan behöva er”. (Rom 16:2) När Paulus kallade henne ”tjänare” hade det uppenbarligen att göra med hennes förkunnande av de goda nyheterna, och han omtalade henne som en kvinnlig tjänare som tillhörde församlingen i Kenkreai. (Jfr Apg 2:17, 18.)

Kvinnor som betjänade Jesus. Flera kvinnor fick särskilda privilegier i samband med Jesu jordiska tjänst, men inte sådana privilegier som de 12 apostlarna och de 70 evangelieförkunnarna fick. (Mt 10:1–8; Lu 10:1–7) Flera kvinnor följde med Jesus och hans apostlar och betjänade dem med sina tillhörigheter. (Lu 8:1–3) En kvinna smorde in Jesus med välluktande olja några dagar före hans död, och på grund av denna handling sade Jesus: ”Varhelst i hela världen dessa goda nyheter blir predikade skall också vad den här kvinnan har gjort bli omtalat till minne av henne.” (Mt 26:6–13; Joh 12:1–8) Det fanns kvinnor bland dem som Jesus visade sig för på den dag då han blev uppväckt, och det fanns också kvinnor bland dem som han visade sig för senare. (Mt 28:1–10; Joh 20:1–18)