Hanna avlägger ett löfte

Gemenskapsoffren äts vid Jehovas helgedom. När Hanna har lämnat den sal där man äter, ber hon till Gud. (1 Samuelsboken 1:9, 10) ”Härarnas Jehova, om du verkligen ser till din slavinnas betryck och kommer ihåg mig och inte glömmer din slavinna utan ger din slavinna en manlig avkomling, så skall jag ge honom åt Jehova alla hans livsdagar, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” (1 Samuelsboken 1:11)

Hannas bön är uttrycklig. Hon ber om en pojke och lovar att han skall överlämnas åt Jehova och leva som nasir i hela sitt liv. (4 Moseboken 6:1–5) Ett sådant löfte måste godkännas av hennes man, Elkana, och det han senare gör visar att han godkänner sin älskade hustrus löfte. (4 Moseboken 30:6–8)

Hanna börjar utan tvivel undervisa Samuel om Jehova redan från Samuels späda barndom. Men glömmer hon det löfte hon har gett? Nej, verkligen inte! ”Så snart pojken är avvand skall jag ta med honom, och han skall träda fram inför Jehovas ansikte och bo där till oöverskådlig tid”, säger hon. När Samuel är avvand, kanske vid tre års ålder eller något äldre, tar Hanna honom, precis som hon har lovat, till Jehovas helgedom för att han skall bo där. (1 Samuelsboken 1:21–24; 2 Krönikeboken 31:16)

Efter det att Hanna och hennes man, Elkana, har offrat till Jehova för de Samuel till Eli. Hanna håller sannolikt sin lille son i handen när hon säger till Eli: ”Förlåt mig, min herre! Så sant din själ lever, min herre, jag är den kvinna som stod hos dig på den här platsen för att be till Jehova. Det var om den här pojken jag bad, och Jehova uppfyllde min önskan, det som jag bad honom om. Och jag i min tur har lånat honom åt Jehova. Alla de dagar, som han är till, är han ett lån åt Jehova.” Därigenom börjar Samuel sin livslånga särskilda tjänst för Gud. (1 Samuelsboken 1:25–28; 2:11)