Den motbildliga uppfyllelsen. När den årliga försoningsdagen firades på det rätta sättet tjänade den, i likhet med andra inslag i den mosaiska lagen, som en bild av något mycket större. En närmare granskning av detta firande i ljuset av Paulus inspirerade ord visar att Israels överstepräst och de offerdjur som användes var en bild av Jesus Kristus och hans friköpande verk till nytta för mänskligheten. I sitt brev till hebréerna visar Paulus att Jesus Kristus är den store motbildlige översteprästen. (Heb 5:4–10) Aposteln visar också att när översteprästen en dag om året gick in i det allra heligaste med offerdjurens blod var det en bild av att Jesus Kristus gick in i själva himlen med sitt eget blod för att bringa försoning för dem som utövar tro på hans offer. Men eftersom Kristus var syndfri behövde han naturligtvis inte frambära något offer för egna synder, som Israels överstepräst måste göra. (Heb 9:11, 12, 24–28)

Aron offrade tjuren för prästerna och resten av Levis stam och stänkte något av dess blod framför arken i det allra heligaste. (3Mo 16:11, 14) På liknande sätt frambar Kristus värdet av sitt eget blod till Gud i himlen, där det kunde användas till nytta för dem som skulle komma att härska som kungar och präster tillsammans med honom. (Upp 14:1–4; 20:6) Bocken för Jehova offrades också, och dess blod stänktes framför arken i det allra heligaste till nytta för Israels icke-prästerliga stammar. (3Mo 16:15) På liknande sätt är Jesu Kristi enda offer till nytta inte bara för det andliga prästerskapet, de andliga israeliterna, utan också för resten av mänskligheten. Det behövdes två bockar, för en enda bock kunde inte både bli framburen som offer och användas till att ”bära” bort Israels synder. De två bockarna omnämndes tillsammans som ett enda syndoffer (3Mo 16:5), och de behandlades båda på samma sätt tills det kastades lott om dem, vilket visar att de tillsammans utgjorde en förebild. Jesus Kristus blev inte bara offrad, utan han ”bär” också bort synderna åt dem som han led offerdöden för.

Aposteln Paulus förklarade att blod av tjurar och bockar inte kunde ta bort synder men att Gud beredde en kropp åt Jesus (som Jesus visade att han var villig att offra, när han framställde sig för dop), och i enlighet med Guds vilja har Kristi lärjungar blivit ”helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla”. (Heb 10:1–10) Det som var kvar av kropparna av tjuren och bocken som offrades på försoningsdagen brändes slutligen upp utanför Israels läger, och aposteln förklarar att Kristus (när han blev hängd på pålen) på liknande sätt led utanför Jerusalems port. (Heb 13:11, 12)

Det är således tydligt att den judiska försoningsdagen inte ens för Israels del fullständigt och varaktigt kunde avlägsna synder, utan att de olika inslagen i denna årliga högtid var förebildliga. De pekade fram emot den verkliga försoning av synder som åstadkommits genom Jesus Kristus, den överstepräst som de kristna bekänner. (Heb 3:1; se FÖRSONING; LÖSEN, FRIKÖPANDE.)

Den som under inspiration skrev Hebréerbrevet framhöll att det som hände på försoningsdagen hade en symbolisk innebörd. Precis som översteprästen på försoningsdagen gick in i det allra heligaste med offerblodet av ett djur, frambar Kristus värdet av sitt offer, men inte framför ett bokstavligt försoningslock, utan inför Jehova Gud i himlen. (3Mo 16:15; Heb 9:11–14, 24–28)