Augustinus’ arvtagare

Debatten om predestinationen och den fria viljan blossade upp med jämna mellanrum under medeltiden och tillspetsades under reformationen. Luther betraktade predestinationen av enskilda individer som ett fritt val från Guds sida, utan att Han på förhand känner de utvaldas framtida förtjänster eller goda gärningar. Calvin var ännu mer radikal med sin lära om tvåfaldig predestination: Somliga är predestinerade till evig räddning eller frälsning och andra till evig fördömelse. Även Calvin ansåg emellertid att Guds val är godtyckligt eller rentav obegripligt.

Inom de protestantiska reformerta kyrkorna var frågan långt ifrån avgjord. Remonstranterna, som följde Jacobus Arminius, hörde till dem som trodde att människan själv i viss mån kan bidra till sin frälsning. Den protestantiska Dordrechtsynoden (1618/1619) gjorde slut på tvisten för en tid, när den antog en sträng form av kalvinsk ortodoxi. I Tyskland resulterade dispyten om predestinationen och den fria viljan i en lång period av ”fåfänga försoningssträvanden, smädelser, frihetsberövanden och landsförvisning av teologer”, enligt boken L’aventure de la Réforme — Le monde de Jean Calvin.