Den protestantiska schismen undergrävde katolska kyrkan, och de nya sjövägarna till Orienten och till de amerikanska kontinenterna höll på att öppnas. Därför valde jesuiterna en tvåfaldig mission — att bekämpa ”kätteri” inom kristenheten och att gå i spetsen för den icke-katolska världens omvändelse.

Tillbakadrivning av den protestantiska flodvågen

Utbildning och bikt var jesuiternas förnämsta vapen för att bekämpa protestantismens växande makt. Nästan av en slump upptäckte de att deras nyligen upprättade kvalitetsskolor kunde inskärpa katolicismen i kungar och adelsmän mycket effektivare än någon predikokampanj. Och på 1500-talet var det adeln som hade makten att bestämma religionen i sina besittningar.c

Loyola själv konstaterade att ”det goda som orden kan uträtta för att främja den romerska saken beror mindre på predikande än på undervisning i våra kollegier”. I de jesuitiska elitskolorna undervisades och indoktrinerades många av de framtida europeiska härskare, vilka, sedan de väl kommit till makten, var benägna att undertrycka protestanterna. Denna första framgång förstärktes av ett dittills okänt sätt att bikta sig. Historikern Paul Johnson förklarar: ”I biktstolen hade jesuiterna och deras mäktiga botgörare ett förhållande som advokat och klient.” Det var ingenting att förvåna sig över att det nya tillvägagångssättet blev mycket populärt. Inom kort hade många europeiska monarker sina privata jesuitiska biktfäder, som excellerade i att vara allt för alla de inflytelserika människor de gav råd åt.

Jesuitiska biktfäder var eftergivna i moralfrågor men obevekliga när de hade att göra med ”kättare”. En jesuitisk biktfader åt den franske kungen Ludvig XV rekommenderade att kungen ”för anständighetens skull” skulle installera en dold trappa mellan sitt sovrum och sin älskarinnas. Å andra sidan blev hans farfar, Ludvig XIV, övertalad av sin jesuitiske biktfader att upphäva Nantesiska ediktet (en lag som beviljade de franska protestanterna, dvs. hugenotterna, begränsad religionsfrihet). Detta steg släppte loss en våg av terror mot hugenotterna, av vilka många blev massakrerade.

Paul Johnson konstaterar i sin bok A History of Christianity (En kristendomens historia): ”Framför allt blev jesuiterna vida omkring kända för uppfattningen att morallagen i viss mån kunde upphävas, när katolska intressen stod på spel. . . . Jesuiterna var ett slående fall, där en högt utbildad och starkt motiverad elit lät trycket från en religiös konflikt förvilla dess moralvärderingar.”

Trots — eller kanhända på grund av — sina ambivalenta samvetsbetänkligheter på moralens område spelade jesuiterna en huvudroll vid motreformationen. Bara 41 år efter ordens grundande skrev påven Gregorius XIII: ”För närvarande finns det inte något enstaka instrument format av Gud för utrotandet av kättarna som är mäktigare än er heliga orden.” Flexibilitet tillsammans med inflytande från högt uppsatta hade visat sig ge framgång i bekämpandet av ”kätteri”. Skulle detta också vinna konvertiter?