Varför Guds Son kallas ”Ordet”. En titel beskriver ofta det ämbete eller den uppgift som bäraren har. Så förhöll det sig med titeln Kal-Hatzé, som tilldelades en abessinsk ämbetsman och betydde ”kungens röst eller ord”. Forskningsresanden James Bruce stöder sig på erfarenheter från sina resor under åren 1768–1773, när han ger följande beskrivning av de uppgifter som Kal-Hatzé hade: Den här ämbetsmannen stod framför ett fönster som var täckt av ett förhänge, och kungen, som inte kunde ses genom förhänget, talade till honom. Han förmedlade på det här sättet budskapet till den eller dem det gällde. Kal-Hatzé tjänade alltså som den abessinske kungens ord eller röst. (Travels to Discover the Source of the Nile, London 1790, bd III, sid. 265; bd IV, sid. 76)

Man kan också tänka på att Gud gjorde Aron till Moses ord eller ”mun”, i det han sade: ”Han skall tala för dig till folket; och det skall ske att han skall tjäna som mun för dig, och du skall tjäna som Gud för honom.” (2Mo 4:16)

På liknande sätt tjänade Guds förstfödde Son otvivelaktigt som mun eller talesman för sin Fader, evighetens store Kung. Det var genom honom som Gud förmedlade upplysningar och instruktioner till sina andra söner som han hade skapat i andevärlden och på jorden. Det ligger nära till hands att tänka att Gud, innan Jesus kom till jorden, vid många tillfällen använde Ordet som sitt himmelska språkrör när han meddelade sig med människor. (1Mo 16:7–11; 22:11; 31:11; 2Mo 3:2–5; Dom 2:1–4; 6:11, 12; 13:3) Eftersom Jehova sade om den ängel som ledde israeliterna genom vildmarken: ”Mitt namn är i honom”, kan han ha varit Guds Son, Ordet. (2Mo 23:20–23; se JESUS KRISTUS [Hans föremänskliga tillvaro].)

Jesus framhöll för sina åhörare att han fortsatte att tjäna som sin Faders talesman, Ordet, under sin jordiska tjänst. Han sade: ”Jag [har] inte ... talat av egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, han har gett mig en befallning om vad jag skall säga och vad jag skall tala. ... Därför talar jag vad jag talar, alldeles så som Fadern har sagt mig det.” (Joh 12:49, 50; 14:10; 7:16, 17)

Det hebreiska ord som översätts med ”ordspråk”, ”ordspråksmässigt budskap” eller ”liknelse” (mashạl) anses i allmänhet vara avlett av ett rotord som betyder ”likna” eller ”kunna jämföras med” (Ps 49:12), och många ordspråk bygger just på likheter eller jämförelser. En del forskare förbinder uttrycket med det hebreiska verb som betyder ”härska”. Uttrycket kan då förstås som en härskares uttalande, ett uttalande som är auktoritativt eller ett uttalande som vittnar om stort djupsinne. Detta stämmer med att kung Salomo, som var känd för sin vishet, uttalade 3 000 ordspråk och skrev ner många av dem. (1Ku 4:32)

Bland israeliterna fanns det talesätt som liknade ordspråk och vars innebörd hade samband med de förhållanden som rådde då. De var vanligtvis korta och fyndiga. (1Sa 10:12) Men det var inte alla ordspråk som uttryckte sunda uppfattningar, och i några fall kom Jehova med direkta invändningar mot ett ordspråk. (Hes 12:22, 23; 18:2, 3)

En del ordspråk blev till talesätt som uttryckte hån och förakt för vissa människor. (Hab 2:6) I sådana fall omtalades till och med den eller det som blev föremål för sådant förakt som ”ett ordspråk”. Israeliterna blev till exempel varnade för att både de och deras tempel skulle bli till ett ordspråk bland nationerna om de inte lyssnade till Jehova och lydde hans bud. (5Mo 28:15, 37; 1Ku 9:7; 2Kr 7:20) Den inställning man hade till en nation som blev till ett ordspråk framgår tydligt av andra uttryck som används i sammanhanget, vilka visar att israeliterna skulle bli smädade och förödmjukade och få utstå spott och spe. (Ps 44:13–15; Jer 24:9) Enskilda individer som blev till ett ordspråk hånades i dryckesvisor, och det kunde också hända att andra spottade dem i ansiktet. (Ps 69:11, 12; Job 17:6) Den som blev till ett ordspråk blev alltså djupt förnedrad.

Det var inte alla ordspråksmässiga uttalanden som formulerades i en eller två korta, kärnfulla meningar. I Jesaja, kapitel 14, finns det ett ganska långt ordspråksmässigt budskap som på ett levande sätt och med träffande jämförelser ger en bild av de katastrofala följder som Babylons kungs stolthet skulle få. Med bitande sarkasm hånas denne härskare som betraktade sig själv som den ”lysande, gryningens son”.

När ett ordspråk byggde på en likhet eller en jämförelse som först verkade dunkel eller svår att förstå, kunde det också kallas en gåta. (Ps 78:2) Det gällde till exempel den liknelse (mashạl) som Hesekiel blev inspirerad att framställa för israeliterna, då han jämförde nationens handlingssätt gentemot Babylon och Egypten med att en vinstock som blev planterad av en örn med tiden hungrigt sträckte sina rötter mot en annan örn. (Hes 17:2–18)

Några ordspråksmässiga framställningar, till exempel Jobs, hade poetisk stil. (Job 27:1; 29:1) De tankar som Job gav uttryck åt under inspiration formulerades inte i den koncisa stil som är karakteristisk för de flesta ordspråk, utan de utformades som mycket lärorika dikter fyllda med bildspråk.

Gud lät Bileam framföra en rad ordspråksmässiga budskap, och även dessa är avfattade i poetisk stil. (4Mo 23:7, 18; 24:3, 15, 20, 21, 23) Bileam ville uttala en förbannelse över israeliterna, men i sina budskap välsignade han dem i stället ”i övermått”, medan han däremot förutsade ve för andra folk. (4Mo 23:11) Att Bileams uttalanden betecknas som ordspråksmässiga budskap beror inte på att de blev vanliga talesätt eller att de var koncisa, fyndiga visdomsord. Det beror snarare på att det han sade var så kraftfullt och innehållsrikt och att han använde liknelser och jämförelser i några av sina uttalanden.

En bok som består av en samling ordspråk och visdomsord hämtade från en rad andra samlingar. Enligt boken själv är den skriven ”för att man skall lära känna vishet och tuktan, för att man skall förstå förståndiga ord, för att man skall ta emot tuktan som ger insikt, rättfärdighet, rätt och rättrådighet, för att ge de oerfarna klokhet, den unge mannen kunskap och tankeförmåga”. (Ord 1:2–4) ”Avsikten är att du skall vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar.” (2:20)

Inledningsorden i tre av bokens avdelningar anger att ordspråken i dem är av Salomo. (Ord 1:1; 10:1; 25:1) Detta stämmer med upplysningen om att Salomo ”uttalade tre tusen ordspråk”. (1Ku 4:32) Många, om inte alla, ordspråk i de här tre avdelningarna nedtecknades utan tvivel under Salomos regering. Salomo sade om sig själv: ”Förutom att församlaren hade blivit vis gav han ständigt folket kunskap genom sin undervisning, och han övervägde och forskade och ordnade många ordspråk. Församlaren sökte finna välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna.” (Pre 12:9, 10)

En del har emellertid framfört invändningar mot att de flesta av ordspråken tillskrivs Salomo. Det har sagts att vissa ordspråk (Ord 16:14; 19:12; 20:2; 25:3) innehåller nedsättande uttalanden om kungar och att de därför inte kan vara från Salomos tid. Men om man undersöker de här ordspråken närmare, ser man att de i stället upphöjer kungar och framhåller att man bör visa en kung tillbörlig fruktan på grund av hans makt. (Jfr 24:21.) De som menar att en polygamist som Salomo inte skulle ha uttalat sig på ett sätt som antyder att han utgår från att en man och en hustru lever i ett monogamt förhållande (5:15–19; 18:22; 19:13, 14) bortser från att polygami inte förespråkades i den mosaiska lagen utan bara tolererades och reglerades. Dessutom är det mycket möjligt att judar i allmänhet levde i monogama förhållanden. Kritikerna glömmer också att Ordspråksboken är inspirerad av Gud och inte bara uttrycker Salomos uppfattningar. Det är dessutom möjligt att Salomo genom sina iakttagelser och egna erfarenheter efter hand insåg visheten i Guds ursprungliga norm för äktenskapet, nämligen monogami. (Jfr Pre 2:8; 7:27–29.)

De ordspråk som inte tillskrivs Salomo härrör från andra visa män och en vis kvinna. (Ord 22:17; 30:1; 31:1; se AGUR; LEMUEL.) Man vet inte exakt när alla dessa ordspråk skrevs ner i sin slutgiltiga form. Den sista tidsangivelsen i boken är en hänvisning till Hiskias regering. (25:1) Det finns därför anledning att tro att Ordspråksboken sammanställdes innan denne kung dog ca 717 f.v.t. Eftersom vissa ordspråk upprepas, kan boken ha sammanställts från flera olika samlingar. (Jfr 10:1 och 15:20; 10:2 och 11:4; 14:20 och 19:4; 16:2 och 21:2.)

Stil och disposition. Ordspråksboken är skriven i hebreisk poetisk stil, som består i en tankerytm där parallella tankar antingen går i samma riktning (Ord 11:25; 16:18; 18:15) eller bildar en kontrast till varandra (10:7, 30; 12:25; 13:25; 15:8). Den första avdelningen (1:1–9:18) består av kortare tal som en far håller till en eller flera söner. Detta utgör en inledning till de korta, kärnfulla ordspråk som finns i bokens övriga avdelningar. De 22 sista verserna i boken är skrivna i akrostisk (alfabetisk) stil, en stil som även David använde i flera av sina psalmer. (Ps 9, 10, 25, 34, 37, 145)

Inspirerad av Gud. De kristna bibelskribenterna bekräftar att Ordspråksboken är en del av Guds inspirerade ord. Aposteln Petrus (1Pe 4:18; 2Pe 2:22; Ord 11:31, LXX; 26:11) och lärjungen Jakob (Jak 4:6; Ord 3:34, LXX) hänvisade till den, och det gjorde även aposteln Paulus när han skrev till korinthierna (2Kor 8:21; Ord 3:4, LXX), romarna (Rom 12:16, 20; Ord 3:7; 25:21, 22) och hebréerna (Heb 12:5, 6; Ord 3:11, 12). Dessutom innehåller de kristna grekiska skrifterna många tankar som är parallella med tankarna i Ordspråksboken. (Jfr Ord 3:7 med Rom 12:16; Ord 3:12 med Upp 3:19; Ord 24:21 med 1Pe 2:17; Ord 25:6, 7 med Lu 14:7–11.)

Att känna Jehova är livets väg. I Ordspråksboken talas det mycket om kunskap i förening med urskillning, vishet, förstånd och tankeförmåga. Den kunskap boken försöker vidarebefordra och uppmana läsaren att inhämta är därför mer än bara upplysningar som kan lagras i hjärnan, en samling fakta. Ordspråksboken framhåller att utgångspunkten för all