Varför han använde det största av alla namn

”Jag har syndat, enligt vad en av mina recensenter påstår, då jag har satt in ordet ’Jehova’ i stället för ordet ’Herren’, som i flera hundra år har utgjort dess allmänt brukade motsvarighet.”

Så skrev J. J. Stewart Perowne i förordet till andra upplagan av sin översättning av bibelboken Psalmerna, som kom ut första gången år 1864. Recensenten, som skrev i tidskriften Saturday Review för 2 juli 1864, invände mot att Guds namn användes i översättningen, när namnet inte längre användes vare sig i judiska synagogor eller i kristna kyrkor. Han påstod att namnet Jehova är alltför intimt förbundet med judarna och att man borde använda ett annat ord, till exempel ”Herren” eller ”Gud”, ”som inte är knutet till någon viss plats eller något visst folk”.

Perowne höll inte med om detta, för han ville inte ”ta bort en enda bokstav” av det som Gud uppenbarat för människan. Han hävdade med all rätt att översättare som återger den hebreiska formen av Guds namn med ”Herren” inte bryr sig om att skilja mellan två hebreiska ord.

Perowne påstod vidare att det fanns meriterade auktoriteter som gärna skulle se att Guds namn blev återinfört. Han citerade den kände engelske skalden Samuel Taylor Coleridge:

”Varför fortsätta med att översätta från hebreiska till engelska via ett mellanled, med hjälp av Septuaginta? Har vi inte lånat in det hebreiska ordet Jehova? Är inte Septuaginta-översättningens Κύριος, dvs. Herre, på oräkneliga ställen ett grekiskt ersättningsord för det hebreiska ordet Jehova? Varför skulle man då inte återinföra det ursprungliga ordet och samvetsgrant i Gamla testamentet översätta Jehova med Jehova och i varje text i Nya testamentet, där det hänvisas till Gamla testamentet, översätta det hebreiska ordet [dvs. Jehova] i den text som det hänvisas till?”

Perowne medgav att kännedomen om det exakta uttalet av det hebreiska tetragrammet har gått förlorad, men han tillfogade: ”Om namnet helt enkelt kom ur bruk i den judiska församlingen till följd av vidskepliga skrupler och om ordet gick förlorat för vår egen [engelska] översättning till följd av ett alltför osjälvständigt kopierande av de grekiska och latinska översättningarna, då finns det inga som helst hinder att återgå till det ursprungliga bruket.” Perowne föredrog formen ”Jehova” därför att den var välbekant. Sedan dess har ett antal mer sentida översättningar också gjort bruk av Guds namn. I Nya Världens översättning av den Heliga skrift används namnet Jehova mer än 7.200 gånger i de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna.

I sin översättning av Psalmerna försökte Perowne ”troget [hålla sig till] det hebreiska språkets form, både i fråga om dess idiomatiska uttryck och i fråga om dess meningsbyggnad”. När han översatte verserna 5 och 6 i Psalm 69, såg han behovet att skilja mellan de hebreiska orden för ”Gud” (ʼElo·hịm), ”Herre” (ʼAdho·nạj) och ”Jehova”: ”O Gud [ʼElo·hịm], du känner min dårskap, och min skuld har inte varit dold för dig. Låt inte dem som väntar på dig få skämmas genom mig, O Herre [ʼAdho·nạj], Jehova, härskarors (Gud). Låt inte dem som söker dig bli förvirrade genom mig, O Israels Gud.”