Psykisk sjukdom – finns det botemedel?

”De förde mig till sjukhus”, berättar Irene. ”Jag tyckte att det var skönt att få tala ut med psykiatrerna, men det hjälpte inte mycket. Sedan gav de mig elchockterapi. Jag var hemskt rädd. Men inte heller den behandlingen hjälpte mycket.

Min man övertalade mig sedan att stiga in i en bil och åka i väg tillsammans med honom. Jag trodde att vi skulle åka hem. Men vi stannade framför detta stora komplex av mycket gamla tegelbyggnader. ’Vad är det här?’ frågade jag min man. ’Jag vill att du skall gå in dit och tala med någon’, sade han. Då förstod jag att det var en institution för psykiskt sjuka. ...”

IRENES sjukdom bröt ut år 1955 — just då revolutionerande ting ägde rum inom mentalvården. Nya mediciner höll på att utvecklas för att undvika skadorna i samband med kirurgiska ingrepp i hjärnan. Läkarna upptäckte att när psykiskt sjuka patienter behandlades med just dessa läkemedel, ”kunde patienter, som tidigare krävde behandling i isolerade rum eller med tvångströjor, lämnas utan tillsyn. ... Läkemedlen eliminerade fullständigt vissa slag av psykoser.” (The Brain, skriven av dr Richard M. Restak) Dessa mediciners revolutionerande verkan inom vården av psykiskt sjuka kan återigen illustreras med hjälp av schizofreni.

Irenes läkare prövade ett nytt antipsykotiskt medel. Där samtalsterapi och elchockbehandling hade misslyckats, lyckades medicinering. Irene och tusentals patienter i samma situation som hon kunde lämna mentalsjukhuset och åka hem.

Kemisk kontroll

Läkarna visste inte hur läkemedlen verkade. Men det tycktes vara så att de blockerade hjärnans receptorer som normalt tar upp ett kemiskt ämne som kallas dopamin. När dopaminets verksamhet på detta sätt hindrades, blev somliga patienter bättre. När man gav läkemedel som ökade dopaminets verksamhet i hjärnan, blev patienterna ofta sämre. Därmed hade man öppnat dörren till mentalsjukdomarnas kemi. (Se rutan.)

Mycket är fortfarande okänt när det gäller schizofreni. Men antipsykotiska medel har blivit erkända som effektiva. Tyvärr säger läkarna att omkring en tredjedel av alla schizofrena inte reagerar positivt på dessa läkemedel — eller på någon form av behandling. I bästa fall bidrar medicinerna till att hålla schizofrenin under kontroll — de botar alltså inte. De tonar ner eller eliminerar sjukdomens våldsammare, akuta symptom. Men de innebär ändå ett jättekliv bort från hjärnoperationer och tvångströjor.

Varför då betrakta patienter som använder sådana mediciner som viljelösa eller som drogmissbrukare? Antipsykotiska medel är inte vanebildande. De gör inte patienterna ”höga”, och de tas inte heller för nöjes skull. Doktor E. Fuller Torrey jämför antipsykotiska medel med ”insulin för diabetiker”. Och dr Jerrold S. Maxmen avslutar: ”Människor som tar sådana läkemedel ’springer inte bort från sina problem’, utan de ser nyktert på dem.”

Men Irene fann snart att dessa mediciner också har en mörk sida.

Problem med biverkningar

”Jag kände mig som en levande död”, berättar Irene. ”Jag kunde inte fungera. Jag kommer ihåg att jag ibland sov ända upp till 16 timmar om dygnet.” Livet för Irene försämrades. Hon försökte klara sig utan medicin — men det slutade bara med att hon hamnade på mentalsjukhus igen.a

Somliga patienter reagerar verkligen ogynnsamt på medicinerna. De kan känna sig rastlösa, yra och dåsiga, ja, rentav drabbas av gulsot, chock och viktökning. En av de mest skrämmande reaktionerna är tardiv dyskinesi, som drabbar 10 till 20 procent av de patienter som behandlas under lång tid med antipsykotiska medel. Det innefattar ofrivilliga ryckningar i ansiktet och kring munnen.

Eftersom läkarna inte i förväg kan säga hur en patient kommer att reagera för ett läkemedel, måste de prova sig fram och räkna med att den ordinerade medicinen kanske inte har så god verkan. En klinisk psykolog berättade för Vakna!: ”Läkarna kan vara tvungna att pröva tre eller fyra olika läkemedel innan de finner ett som är effektivt och ger så få biverkningar som möjligt.”

Lyckligtvis kan de flesta biverkningar hållas under kontroll. I Irenes fall räckte det med att byta medicin. Hennes dåsighet försvann, och det gjorde också hennes vanföreställningar. Hon fick lämna sjukhuset och börja leva ett normalt liv igen! I närmare 30 år var hon i balans — tills hon försökte sluta med medicinen. Hon säger: ”Jag trodde att jag var bra. Men efter ett år irrade mina tankar i väg igen. Min läkare sade: ’Börja medicinera igen.’” Ett lågt pris att betala för att få leva ett normalt liv.

Alla reagerar inte lika gynnsamt, och medicineringen verkar ofta mycket långsamt, med snigelfart. Dessutom tycker vissa patienter intensivt illa om den medicin de fått. Men när symptomen visar att de är så allvarligt sjuka att de inte kan fungera, kan valet stå mellan att ge dem medicin och att lägga in dem på sjukhus.

Alternativa behandlingsmetoder

Det intressanta är att sådana saker som socker, vete, mjölk och bly såväl som vitaminbrist anses kunna orsaka känslomässiga störningar. Detta har väckt tanken på att man kanske kunde behandla schizofreni med näringsfysiologiska metoder. Denna behandlingsform har redan gett vissa goda resultat när det gällt behandling av depression. Vissa forskare — bland andra nobelpristagaren Linus Pauling — hävdar att stora doser av vitaminer dramatiskt har lindrat symptomen på schizofreni hos somliga patienter. Detta kallas ortomolekylär psykiatri.

Tanken — eller åtminstone principen — tycker många låter bra. Läkare som sysslar med ortomolekylär psykiatri framhåller att en sjukdom kallad pellagra, som orsakas av B-vitaminbrist, framkallar psykotiska symptom. Botemedlet? Stora doser av vitaminet niacin. Men fungerar en liknande behandlingsmetod på schizofreni? Läkare som sysslar med ortomolekylär psykiatri har ännu inte lyckats övertyga sina mera ortodoxa kolleger.

I en rapport från NIMH (National Institute of Mental Health i USA) gavs varningen: ”Även om teorin om ortomolekylär psykiatri skulle förefalla ha introducerat ett nytt forskningsområde, kan de senaste påståendena om terapeutisk verkan finna föga om ens något stöd i [vetenskapliga] studier.” Det behöver inte sägas att det är förnuftigt att ha balanserade, näringsriktiga kostvanor. Men en läkare kan sannolikt vara den som bäst kan avgöra om det råder allvarlig vitaminbrist.

Doktor David Shore vid Schizophrenia Research Branch of NIMH tycktes göra en god sammanfattning av den ledande inställningen bland läkare, då han sade följande till Vakna!: ”Alla skulle vilja ha en enkel lösning på schizofrenins gåta — som vitaminer eller dialys.b Men så enkelt är det inte. Vi skulle önska att det vore det.”

Men man bör iaktta en viss försiktighet när det gäller alla medicinska behandlingsmetoder och ta sig i akt för dem som tycks vara sensationella. ”Den okunnige tror vart ord, men den kloke ger akt på sina steg.” (Ordspråksboken 14:15) Acceptera inte blint vilken som helst behandling. Om du ordineras medicin, ge dig då tid till att ta reda på hur man kan reagera på den och vilka biverkningar den kan ge.

Tröst för dem som är psykiskt sjuka

Eftersom vi nu lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”, utsätts människor för ett stort mått av stress. (2 Timoteus 3:1; Lukas 21:26) Och eftersom alla drabbas av syndens och ofullkomlighetens försvagande verkan, är det inte underligt att även vissa gudfruktiga människor har drabbats av psykiska sjukdomar. — Romarna 5:12.

Men om man känner till att psykisk sjukdom verkligen är en sjukdom, får man hjälp att se balanserat på den. Irene, till exempel, fruktade att hennes sjukdom orsakades av demonangrepp. Även om det i vissa fall kan förekomma att demoner är inblandade, lär inte bibeln att alla sjukdomar orsakas av demonerna. (Efesierna 6:12; jämför Matteus 4:24; Markus 1:32—34; Apostlagärningarna 5:16.) När någon hör röster eller uppför sig lite underligt, kan det många gånger och kanske oftast vara fråga om en sådan sjukdom som schizofreni.

Irene kände stor befrielse, när hon fick veta att hennes sjukdom inte orsakades av demoner. Hon sökte medicinsk hjälp och fann viss lättnad. Men kom också ihåg att bibeln berättar om en sjuk kvinna som ”hade utsatts för många plågor av många läkare och hade förbrukat alla sina tillgångar, och det till ingen nytta, utan hon hade snarare blivit sämre”. Det var bara Jesus Kristus som kunde bota henne. (Markus 5:25—29) Den nutida medicinska vetenskapen har också sina begränsningar. Det är sant att man kan vidta förnuftiga åtgärder för att få ett visst mått av lindring. Men i stället för att låta sig fångas i ett ekorrhjul och söka finna ett botemedel som inte finns kan vissa helt enkelt vara tvungna att lära sig att leva med och uthärda problemet.

Kunskapen om att Gud innerligt bryr sig om oss kan emellertid i hög grad lindra ångestkänslorna. (1 Petrus 5:6, 7) ”Jehova har uppehållit mig i denna och många andra prövningar”, säger Irene. Hon har också hoppet om en kommande ny ordning under Jesus Kristus där ”ingen ... skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24, NW; 2 Petrus 3:13) ”Att jag har hållit blicken fäst vid priset att få leva för evigt i paradiset, som nu är så nära, har hjälpt mig att förbli fast.” Hennes tro hjälper bättre än vilken som helst medicin som läkarna har att erbjuda.

[Ruta på sidan 8]

Elchockterapi — en kontroversiell behandlingsmetod

Den kanske mest kontroversiella behandlingsmetoden av alla är elchockterapi. Läkarna talar emellertid ofta om den under ett mera välklingande namn: elektrokonvulsiv terapi eller ECT. Hemska skildringar av den behandlingsmetoden på film, exempelvis i filmen Gökboet, har gjort att många människor känt fruktan för ECT. Men varje år får ändå uppskattningsvis ett hundra tusen patienter ECT enbart i Förenta staterna. En undersökning gjord av psykiatrer visade att ECT ”i de allra flesta fall används enbart då medicin, i allmänhet i stora doser och ofta i kombination med psykoterapi, inte haft någon verkan”.

ECT har i hög grad modifierats, så att den inte är så hemsk som de flesta föreställer sig. När den utförs på rätt sätt, känner patienten ingenting. Han har fått bedövning och muskelavslappande medel (för att skydda honom mot skelettskador). Elektroder placeras på hans huvud, och små mängder elektricitet passerar genom hans hjärna och orsakar ett kort krampanfall.

John Bonnage, informationschef vid APA (American Psychiatric Association), hänvisar till en undersökning som APA gjort där man kom fram till den slutsatsen att ECT var ”ett av de effektivaste sätten att behandla depression på”. Bonnage gav Vakna! följande upplysning: ”ECT används sällan numera i samband med behandling av schizofreni, om inte svår depression åtföljer den.”

Läkarna vet egentligen inte hur eller varför ECT fungerar. Motståndarna har därför kallat den för ”den psykiatriska motsvarigheten till att sparka på TV-n, då bilden börjar krångla”. Det finns emellertid vissa tecken som tyder på att ECT kan påverka neurotransmissionen på ett likartat sätt som psykofarmaka. Kritikerna menar att ECT är farligt och kan invalidisera hjärnan, och de pekar då på risken att man kan förlora minnet och även förlora livet. Förespråkarna däremot säger att de modifierade tillvägagångssätten i hög grad har minskat dessa risker. De framför vidare det argumentet att den höga risken för självmord som åtföljer svår depression kan göra att fördelarna med ECT vida uppväger riskerna.