Resonerande framställning

VI ÄR tacksamma för de förändringar vi har gjort i vårt liv tack vare Guds ord, och vi vill hjälpa andra att också göra sådana förändringar. Vi inser dessutom att människors framtid är beroende av hur de ställer sig till de goda nyheterna. (Matt. 7:13, 14; Joh. 12:48) Det är vår uppriktiga önskan att de skall ta emot sanningen. Men för att vi skall kunna hjälpa dem på bästa sätt, räcker det inte med att vi har stark övertygelse och brinnande iver. Vi måste också ha gott omdöme.

Att bryskt avslöja en felaktig trosuppfattning som betyder mycket för den vi talar med blir knappast väl mottaget, även om vi citerar en lång rad bibelställen som bevis. Om vi till exempel fördömer populära högtider och säger att de har hedniskt ursprung, kanske det inte ändrar människors inställning till dem. Att vi är resonliga ger vanligtvis bättre resultat. Vad innebär det att vara resonlig?

Bibeln framhåller att ”visheten från ovan är ... fridsam, resonlig”. (Jak. 3:17) Det grekiska ord som här har återgetts med ”resonlig” betyder ordagrant ”eftergivande”, ”foglig”, ”medgörlig”. En del översättningar återger det med ”mild”, ”försynt” eller ”försonlig”. Lägg märke till att resonlighet förbinds med fridsamhet. I Titus 3:2 nämns resonlighet tillsammans med mildhet och ställs i kontrast till stridslystnad. I Filipperna 4:5 sägs det att vi skall vara kända för vår ”resonlighet”. En person som är resonlig tar hänsyn till andras bakgrund, omständigheter och känslor. Han är beredd att foga sig när det är på sin plats att göra det. Att vi behandlar andra på det sättet kan göra dem mer öppna och mottagliga när vi resonerar med dem med hjälp av Bibeln.

Var du bör börja. Historikern Lukas berättar att när aposteln Paulus var i Thessalonike, använde han Skrifterna och ”förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för Kristus att lida och att uppstå från de döda”. (Apg. 17:2, 3) Det är värt att lägga märke till att Paulus gjorde detta i en judisk synagoga. Hans åhörare erkände de hebreiska skrifterna som en auktoritet. Det var förståndigt att inleda med något som de godtog.

När Paulus talade till greker på Areopagen i Athen började han däremot inte med att hänvisa till Skrifterna. I stället tog han i sin inledning upp sådant som de kände till och godtog, och han använde det för att föra in tankarna på Skaparen och hans avsikt. (Apg. 17:22–31)