Dödahavsrullarna — ett högt skattat fynd

UNGEFÄR två och en halv mil sydost om Jerusalem löper den uttorkade dalgången Wadi En-Nar österut ner till Döda havet. En rad klippor ramar in kuststräckans slättland. På slätten vallar ta‘amireh-beduinerna sina hjordar av får och getter under de heta höstdagarna och kalla nätterna.

År 1947 kastade en ung herde, som vaktade hjordarna, en sten in genom en liten öppning i den vittrade klippväggen. Han blev överraskad av ljudet, som tydde på att stenen krossade en lerkruka där inne. Han flydde i fruktan men kom tillbaka två dagar senare och klättrade omkring 100 meter upp på klippväggen och tog sig in genom en större öppning där. När ögonen hade vant sig vid mörkret såg han tio stora krukor som stod utefter väggarna i grottan och en stor mängd krukskärvor som låg bland de nerfallna stenblocken på golvet.

De flesta krukorna var tomma, men en av dem innehöll tre skriftrullar, och två av dessa var inlindade i tyg. Han tog med sig handskrifterna till beduinlägret, och där fick de hänga i en påse på en tältstång under en månads tid. Till sist tog en av beduinerna med sig rullarna till Betlehem för att ta reda på vad man kunde få för dem. Beduinen avvisades från ett av klostren med upplysningen att rullarna var helt värdelösa. En annan handelsman påstod att handskrifterna inte hade något arkeologiskt intresse, och han misstänkte att de stulits från en judisk synagoga. Men han hade fel! Med en syrisk skomakare som mellanhand blev till slut det rätta värdet fastställt. Snart blev också andra handskrifter värderade.

Några av dessa forntida skrifter gav en helt ny inblick i judiska religiösa gruppers verksamhet på Jesu tid. Men det var en handskrift med Jesajas bibelbok som väckte den största uppmärksamheten. Varför det?

Det värdefullaste fyndet

Den nyupptäckta Jesajarullen hade ursprungligen varit omkring 7,5 meter lång. Den bestod av 17 noggrant beredda djurhudar av en pergamentliknande kvalitet. Den var indelad i 54 spalter om i medeltal 30 rader som var noggrant upplinjerade. En skicklig skrivare hade skrivit texten på raderna med indelning i stycken. — Se fotot.

Rullen hade inte blivit upprullad runt stavar, och den var mycket mörkare vid mittpartiet, där händerna hade hållit den under läsningen. Den var sliten och bar märken efter skickligt utförda reparationer och förstärkningar. Att den var så väl bevarad berodde på att den hade förvarats i en förseglad kruka. Hur stort värde har den för dem som yrkesmässigt forskar i bibeln och även för alla oss andra?

Denna handskrift av Jesajas bibelbok är omkring tusen år äldre än något annat bevarat exemplar. Ändå är det ingen större skillnad i innehållet. Professor Millar Burrows, som var utgivare av texten när den publicerades år 1950, skriver: ”Jesajatexten i denna handskrift skiljer sig från andra kända handskrifter beträffande stavning och grammatik och har även ett stort antal textvarianter av större eller mindre betydelse, men den har på det hela taget samma lydelse som i den avsevärt senare MT [massoretiska hebreiska texten].”a Det är också värt att lägga märke till att den alltid använder tetragrammaton, יהוה, Guds heliga namn, Jehova, på hebreiska.

Andra värdefulla handskrifter

Guds namn förekommer också i en annan handskrift från samma grotta, som brukar benämnas grotta nr 1. I en kommentar till Habackuks bibelbok uppträder tetragrammaton fyra gånger skrivet med gammalhebreiska tecken, dvs. med en äldre skriftform än de vanliga fyrkantiga hebreiska skrivtecknen. — Jämför fotnoten till Habackuk 1:9 i Referensbibeln.

I grottan fanns också delar av en annan Jesajarulle tillsammans med läderfragment från en rulle med Daniels bok. Ett av fragmenten har bevarat övergången från hebreiska till arameiska i Daniel 2:4 på samma sätt som i tusen år yngre handskrifter.

Väl bevarade små fragment av skriftrullarna finns nu utställda i Jerusalem i det museum som kallas Shrine of the Book (Bokens helgedom). Museet ligger under markytan, så man får en känsla av att komma in i en grotta när man besöker det. Den övre delen av museibyggnaden har samma form som locket på den keramikkruka i vilken man fann Jesajarullen. Man får dock bara se en faksimilkopia av Jesajahandskriften. Det dyrbara originalet ligger i säkert förvar i en lokal i närheten.

[Fotnot]

[Bildkällor på sidan 10]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

Med vänligt tillmötesgående från British Museum

[Bildkälla på sidan 11]

Israel Antiquities Authority; The Shrine of the Book, Israel Museum; D. Samuel and Jeanne H. Gottesman Center for Biblical Manuscripts

Dödahavsrullarna – en skatt utan motstycke

VID foten av Wadi Qumran på nordvästra sidan av Döda havet ligger några gamla ruiner. De ansågs länge vara lämningar av ett romerskt fäste, och arkeologerna intresserade sig mycket lite för dem. Upptäckten av Jesajarullen år 1947 gjorde emellertid att platsen undersöktes närmare.

Forskarna kunde snart konstatera att byggnaderna tillhört ett judiskt religiöst samfund. Man drog snabbt slutsatsen att det var den gruppen som hade gömt skriftrullarna i grottorna i de närbelägna klipporna. Senare upptäckter har emellertid gjort att man tvivlar på detta.

Ett fynd utan motstycke

Beduinerna var vakna för värdet hos de handskrifter som de hade funnit. När en gammal man år 1952 berättade att han som ung hade jagat en skadskjuten rapphöna tills den försvann in genom ett hål i klippväggen, och att han i det hade funnit en del lerkärl och en gammal oljelampa, började man därför göra nya efterforskningar.

Den gamle mannen kunde fortfarande hitta grottmynningen bland de djupa klyftorna i den branta klippan. Det visade sig vara en grotta som huggits ut av människor. Den benämns numera grotta nr 4. Där fann beduinerna bitar av handskrifter ungefär en meter under den dåvarande golvnivån. Inget av dessa stycken hade förvarats i krukor, och de var därför mycket söndervittrade, mörka och sköra. Hitintills har man samlat ihop omkring 40.000 fragment från närmare 400 olika handskrifter. Samtliga böcker i de hebreiska skrifterna utom Esters bok är representerade bland de hundra bibelhandskrifterna. Mycket av materialet från grotta nr 4 har ännu inte offentliggjorts.

En av de betydelsefullaste handskrifterna omfattar Samuelsböckerna avskrivna på en enda rulle. Rullen beräknas ha omfattat totalt 57 spalter, av vilka 47 är bevarade. Den hebreiska texten har stora likheter med den som användes av dem som översatte den grekiska Septuagintaversionen. Det finns också grekiska fragment av Septuaginta från Tredje Moseboken och Fjärde Moseboken. De kan dateras till första århundradet f.v.t. Handskriften med Tredje Moseboken använder IAO för Guds namn, motsvarande det hebreiska יהוה, i stället för det grekiska Ký·ri·os, Herre.a

I ett fragment från Femte Moseboken innehåller den hebreiska texten det parti av kapitel 32, vers 43, som står i Septuaginta och som citeras i Hebréerna 1:6: ”Och alla Guds änglar må betyga honom sin vördnad.” Det här är första gången som man har funnit denna rad i en hebreisk handskrift, och det visar en text som uppenbarligen ligger till grund för den grekiska översättningen. Forskare har därigenom vunnit nya inblickar i Septuagintaöversättningens text, som så ofta citeras i de kristna grekiska skrifterna.

En skriftrulle med Andra Moseboken har daterats till senare delen av 200-talet f.v.t., en annan med Samuelsböckerna till slutet av samma århundrade och en Jeremiarulle till mellan år 225 och år 175 f.v.t. Materialet från de tre århundradena närmast före den vanliga tideräkningens början gör det möjligt att kartlägga förändringen i skrivsätt och hos enstaka skrivtecken i de hebreiska och arameiska alfabetena. Detta är av stort värde när det gäller datering av handskrifter.

Överraskningen i grotta nr 11

Så småningom hade hela området omkring Qumran blivit grundligt genomsökt både av beduiner från trakten och av arkeologer. Men en dag år 1956 iakttog några beduiner att fladdermöss flög ut från klyftor i klipporna norr om grotta nr 1. De klättrade upp och fann ytterligare en grotta vars öppning var täckt. Två ton nerfallna klippblock måste avlägsnas för att blottlägga ingången. Fynden i grottan var sensationella — två kompletta handskrifter och fem stora delar av andra rullar.

Det mest betydande fyndet var en vacker rulle med Psaltaren. Lädrets tjocklek tyder på att den består av kalvskinn i stället för av gethud. Totalt omfattar den fem ark, fyra separata bitar och fyra fragment, och den bör ha varit minst fyra meter lång. Rullens överdel är väl bevarad medan den undre kanten är mycket söndervittrad. Den har daterats till mellan år 1 och år 50 v.t. Den innehåller delar av 41 psalmer. Tetragrammaton förekommer 105 gånger skrivet med gammalhebreiska bokstäver, vilket gör att de skiljer sig tydligt från den kvadratiska hebreiska skriften i övrigt.

En handskrift med Tredje Moseboken är helt och hållet skriven med gammalhebreiska tecken, av vilken orsak har man ännu inte kunnat förklara. Den är det längsta bevarade dokumentet med denna skriftform, som användes vid tiden för den babyloniska fångenskapen i slutet av 600-talet f.v.t.

Ett exemplar av en Job-targum, en parafras på arameiska, har också uppdagats. Det hör till de äldsta sådana skrifter som man känner till. Ett antal kommentarer till andra bibelböcker har också upptäckts i de olika grottorna. Man kan verkligen fråga hur det kommer sig att alla dessa skriftrullar har gömts i grottorna.

Som tidigare nämnts kan en del av dem ha förvarats där av samfundet i Qumran. Men vittnesbörden talar för att flera av handskrifterna lades dit av judar som flydde undan romarna som ryckte fram mot Judeen år 68 v.t., före Jerusalems totala förstöring två år senare. Juda öken var en säker plats för värdefulla handskrifter, inte bara i grottorna omkring Qumran, utan också i bergen kring Jeriko längre norrut och nära Masada som låg söderut. Vi kan verkligen vara tacksamma för att de bevarats. De ger ytterligare bevis för att Jehovas inspirerade ord inte har ändrats. Jesaja 40:8 (NW) säger helt riktigt: ”Vad vår Guds ord beträffar, kommer det att bestå till obestämd tid.”

[Fotnot]

[Ruta på sidan 13]

MERA ATT VÄNTA?

Trots att Dödahavsrullarna upptäcktes för flera årtionden sedan, har ett stort antal av fragmenten ännu inte offentliggjorts. Den 23 december 1990 kritiserade tidningen The New York Times detta förhållande: ”Till och med fotografier av dem hemlighålls av en vetenskaplig klan som undviker sina kolleger och vägrar att publicera mycket av det material som de har i sin ägo.” Tidningen meddelade emellertid att personförändringar nyligen har ägt rum i utgivningsnämnden, vilket kan vara ett steg mot att ”exklusiviteten kring textrullarna” bryts och ”världen får veta mera om denna utomordentligt viktiga period i historien”.

[Bildkälla på sidan 12]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.