Ungdomar frågar:
Vilken syn bör jag ha på rasstolthet?
”En av mina skolkamrater talar alltid om andra personers ras och hudfärg”, suckar 17-åriga Tanya. ”Han påstår ofta att han är överlägsen dem.”
DET är helt naturligt att vara stolt över sin familj, sin kultur, sitt språk och sin hembygd. ”Jag är vietnames”, säger Phung, en 15-årig flicka, ”och jag är stolt över min kultur.”
Men alltför ofta går rasstolthet hand i hand med rasism. En sådan stolthet kan därför bli som cancer, som smygande fördärvar vänskapsförhållanden, även då den är dold bakom en mask av vänlighet och artighet. Jesus Kristus sade: ”Av hjärtats överflöd talar ju munnen.” (Matteus 12:34) Djupt rotade känslor av överlägsenhet — eller förakt — kommer förr eller senare upp till ytan, och det vållar sårade känslor och smärta.
Ibland kan rasstolthet till och med övergå i våldshandlingar. På senare år har detta orsakat krig, kravaller och blodiga ”etniska utrensningar”. Men du behöver inte bevittna blodsutgjutelse för att träffa på rasstolthetens otäcka sida. Ser du bevis för den i skolan, på arbetet eller i området där du bor? ”Ja, absolut”, säger en kristen flicka som heter Melissa. ”En del av mina skolkamrater hånar dem som bryter på ett annat språk när de talar, och de säger att de själva är bättre.” Tanya säger något liknande: ”I skolan har jag hört barn säga rent ut till andra: ’Jag är bättre än du.’” I en enkät som gjordes i USA sade nästan hälften av de tillfrågade att de under det senaste året personligen hade upplevt någon form av rasfördom. ”I min skola råder det ett ganska spänt förhållande mellan elever av olika raser”, sade en flicka som heter Natasha.
Tänk dig att du bor i ett land eller område där det har varit en stor tillströmning av invandrare, något som dramatiskt förändrar karaktären på din skola, området där du bor eller den kristna församling som du tillhör. Känner du dig besvärad av situationen? Då är kanske rasstolthet ett större problem för dig än vad du kan ha trott.
Tillbörlig kontra otillbörlig stolthet
Innebär detta att det är orätt vara stolt? Inte nödvändigtvis. Bibeln visar att det finns rum för tillbörligt slag av stolthet. När aposteln Paulus skrev till de kristna i Thessalonike, sade han: ”Vi ... [är] stolta över er bland Guds församlingar.” (2 Thessalonikerna 1:4) Det är på liknande sätt både sunt och normalt att ha ett visst mått av självkänsla. (Romarna 12:3) Det är därför inte fel i sig att till viss del vara stolt över sin ras, sin familj, sitt språk, sin hudfärg eller sin hembygd. Gud kräver faktiskt inte att vi skall skämmas över något sådant. När aposteln Paulus blev förväxlad med en egyptisk brottsling, drog han sig inte för att säga: ”Jag är faktiskt en jude, från Tarsos i Kilikien, medborgare i en icke obetydlig stad.” — Apostlagärningarna 21:39.
Men rasstoltheten blir otäck när den uppammar en överdriven uppfattning om ens eget värde eller får någon att se ner på andra. I Bibeln sägs det: ”Fruktan för Jehova innebär att hata det onda. Självupphöjelse och stolthet och den usla vägen och den förvända munnen har jag hatat.” (Ordspråken 8:13) Och i Ordspråken 16:18 sägs det: ”Stolthet går före en krasch och en högmodig ande före snavande.” Att skryta över att man tillhör en överlägsen ras är därför motbjudande för Gud. — Jämför Jakob 4:16.
Rasstolthetens ursprung
Vad är det som får människor att vara överdrivet stolta över sin ras? I boken Black, White, Other skriver Lise Funderburg: ”Många får sin första (och mest bestående) syn på raser av sina föräldrar och sin familj.” Sorgligt nog är den syn som en del föräldrar överför till sina barn alltför ofta obalanserad eller snedvriden. Somliga ungdomar får ofta höra att människor av deras egen ras är överlägsna och att människor av andra raser är annorlunda eller underlägsna. Fast ännu oftare lägger ungdomar märke till att deras föräldrar ogärna vill ha med människor av andra raser att göra. Detta kan också ha en kraftfull inverkan på hur de betraktar saker och ting. Undersökningar visar att medan tonåringar och föräldrar inte kommer överens när det gäller val av kläder eller musik, så delar de flesta ungdomar sina föräldrars syn på raser.
En obalanserad inställning till raser kan också utvecklas som en följd av förtryck och misshandel. (Predikaren 7:7) Lärare har lagt märke till att barn som tillhör så kallade minoritetsgrupper ofta saknar självaktning. I ett försök att rätta till saken har en del lärare utformat läroplaner som ger barnen undervisning om den egna rasens historia. Vad som är tänkvärt är att kritiker hävdar att denna tonvikt på rasstolthet helt enkelt föder rasism.
Personlig erfarenhet kan också spela en roll i fråga om att utveckla en osund inställning till raser. Ett otrevligt sammanträffande med en person av en annan ras kan få en att tro att alla som tillhör den rasen är anstötliga eller trångsynta. På samma sätt kan negativa känslor väckas när massmedier uppmärksammar raskonflikter, polisbrutalitet och protestmöten eller när de framställer etniska grupper i ofördelaktig dager.
Myten om rasers överlägsenhet
Hur är det med påståendet som somliga kommer med att deras ras har all rätt att känna sig överlägsen andra? För det första kan man ifrågasätta tanken att människor verkligen kan delas upp i klart åtskilda raser. I en artikel i tidskriften Newsweek rapporterades det: ”För forskare som har undersökt frågan är ras ett diffust begrepp som undgår varje seriöst försök till förklaring.” Det är sant att det kan finnas ”synliga skillnader vad beträffar hudfärg, hårtextur och formen på ögonen eller näsan”. Men i tidskriften sades det att ”de här skillnaderna är ytliga — och hur mycket forskarna än har ansträngt sig, har de på det hela taget inte varit i stånd att påvisa några markanta särdrag som skiljer en ras från en annan. ... Slutsatsen är den att för de flesta forskare som arbetar inom det här området är uttrycket ras bara ett ’socialt begrepp’ — en [nedbrytande] blandning av fördomar, vidskepelse och myter.”
Även om man vetenskapligt skulle kunna påvisa skillnader mellan olika raser, är tanken att det finns ”rena raser” bara fantasi. I Nationalencyklopedin sägs det: ”’Rena raser’ finns ... inte och har aldrig funnits.” Oavsett hurdan situationen är, lär Bibeln att Gud ”från en enda människa [har] gjort varje nation av människor”. (Apostlagärningarna 17:26) Oberoende av hudfärg, hårtextur eller ansiktsform finns det egentligen bara en enda ras — människorasen. Vi är alla släkt med varandra genom vår förfader Adam.
De forntida judarna var väl medvetna om rasernas gemensamma ursprung. Men även en del judar som hade blivit kristna klamrade sig fast vid uppfattningen att de stod över icke-judar — också sina icke-judiska medtroende! Aposteln Paulus smulade sönder föreställningen om vissa rasers överlägsenhet genom orden i Romarna 3:9: ”Judar såväl som greker [är] alla ... under synd.” Det finns således ingen ras som kan skryta med att ha någon speciell ställning inför Gud. Ja, det är bara genom tro på Jesus Kristus som man kan ha ett gott förhållande till Gud. (Johannes 17:3) Och det är Guds vilja att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. — 1 Timoteus 2:4.
Att du inser att alla raser är lika i Guds ögon kan ha en djup inverkan på hur du betraktar dig själv och andra. Det kan få dig att behandla andra med värdighet och respekt och att uppskatta och beundra skillnaderna. Ett exempel på detta är Melissa, som nämndes tidigare. Hon gör inte som sina skolkamrater, som skrattar åt ungdomar som bryter på ett annat språk när de talar. Hon säger: ”Jag tycker att de som kan tala två språk är intelligenta. Även om jag vill tala ett annat språk, kan jag bara tala ett.”
Kom också ihåg att det inte bara är de människor som tillhör din egen ras och kultur som utan tvivel har mycket att vara stolta över, utan att också de som tillhör andra raser har det. Och även om det kan vara rimligt att känna sig stolt över sin kultur och vad ens förfäder har gjort, kan det ge ännu större tillfredsställelse att känna stolthet över det man själv har åstadkommit genom ansträngning och hårt arbete! (Predikaren 2:24) Det finns faktiskt något som Bibeln uppmanar dig att vara stolt över. Enligt Jeremia 9:24 säger Gud själv: ”Den som berömmer sig, han må berömma sig av just detta: att ha insikt och att ha kunskap om mig, att jag är Jehova.” Är detta något som du kan berömma dig av?
[Bild på sidan 26]
Att vi känner till Guds syn på raser hjälper oss att glädja oss åt umgänget med människor av andra raser