Att hantera skuldkänslor

Annette kämpar fortfarande med skuldkänslor. ”Jag plågar mig själv”, säger hon. ”Om och om igen tänker jag på det som hände den kvällen. Jag känner att jag borde ha kämpat emot hårdare. Men när han skar mig med kniven blev jag helt skräckslagen. Jag kunde verkligen inte göra mer, men det känns som om jag borde ha gjort det.”

Natalie kämpar också med skuldkänslor. ”Jag borde inte ha varit så dum”, säger hon. ”Mina föräldrar hade tydligt sagt åt mig och min syster att hålla ihop när vi var ute och lekte, men jag lydde inte. Därför känns det som om jag liksom gav grannen en möjlighet att göra mig illa. Det här har påverkat min familj, och det känns som att det är mitt fel att de har fått lida så mycket. Den känslan plågar mig ofta.”

Om du känner ungefär som Annette eller Natalie, hur kan du då hantera de känslorna? För det första får du aldrig glömma att du inte gick med på det som hände när du blev våldtagen. En del rycker på axlarna och säger att ”killar är sådana” och att de som blir våldtagna får skylla sig själva. Men ingen ska behöva utsättas för ett sådant fruktansvärt övergrepp. Om du har blivit våldtagen är det absolut inte ditt fel!

Det är lätt att läsa orden ”det är inte ditt fel”, men det är naturligtvis mycket svårare att inse att det är så. En del behåller det som hänt för sig själva och plågas av skuld och andra negativa känslor. Men vem tjänar mest på att du är tyst – du eller förövaren? För din egen skull är det bättre att du väljer ett annat alternativ.

Berätta om det som hänt

I Bibeln berättas det om den gode mannen Job, som sade så här när han mådde som sämst: ”Jag skall ge utlopp åt mitt bekymmer över mig själv. Jag skall tala i min själs bitterhet!” (Job 10:1) Det skulle vara bra för dig att göra som Job och berätta om det som hänt. Att du pratar med en vän som du litar på kan hjälpa dig att så småningom gå vidare efter våldtäkten och bli fri från plågsamma känslor.

Om du är ett Jehovas vittne är det faktiskt viktigt att du berättar för en äldstebroder vad som hänt. En sådan kärleksfull herde kan trösta dig och hjälpa dig att förstå att du inte har smutsats ner av den synd som förövaren begått. Annette kan intyga att det är så. Hon säger: ”Jag pratade med en nära vän, och hon sade att jag skulle gå till några av äldstebröderna i församlingen. Jag är glad att jag gjorde det. De satte sig ner med mig flera gånger och sade exakt det jag behövde höra – att det som hänt inte var mitt fel. Inget av det var mitt fel.”

Om du pratar ut om det som hänt och hur du känner det, kan det göra att känslor av ilska och hat inte tar över helt och hållet. (Psalm 37:8) Det kan också få dig att känna en viss lättnad, kanske för första gången på länge. Det var så Natalie upplevde det när hon hade berättat för sina föräldrar om övergreppet. ”De stöttade mig”, säger hon. ”De uppmuntrade mig att prata om det, och det hjälpte mig att inte känna mig så ledsen och arg.” Hon kände sig också tröstad av att be till Jehova. Hon säger: ”Det hjälpte att be till Gud, särskilt då jag hade svårt att öppna mig för någon människa. När jag ber kan jag berätta precis allt, och det får mig att känna mig lugn.”e

Du kan också få uppleva att det finns ”en tid att läka”. (Predikaren 3:3) Lita på vänner som ställer upp för dig och är som de äldste som beskrivs som ”ett gömställe undan vinden och ett gömsle undan slagregnet”. (Jesaja 32:2) Ta hand om dig både fysiskt och känslomässigt. Se till att du får vila. Och lita framför allt på all trösts Gud, Jehova, som snart ska utrota dem som ”gör det onda” och låta dem som ”hoppas på Jehova ... ta jorden i besittning”. (Psalm 37:9)