BRUTALA händer kvävde mig. Jag kämpade för att kunna skrika.

”Sluta! Sluta skrika, så skall jag inte göra dig illa”, befallde han och tryckte hårdare mot min strupe.

Men jag trodde honom inte, och jag lydde honom inte. Jag fortsatte att försöka skrika. Jag klöste honom i ansiktet, slog av honom glasögonen och slet löständerna ur munnen på honom. Medan han kämpade för att röra vid mig och låsa fast mig, körde jag naglarna djupt ner i hans ögonhålor. Och jag skrek. När hans fingrar kom i närheten av min mun, bet jag till för allt jag var värd.

Tro det eller inte, men jag var faktiskt inte rädd — rädslan kom först senare. Då var jag bara arg! Den här fienden skulle inte få tränga sig in i vårt hus och våldta mig — varken här eller någon annanstans!

Men han fortsatte sina försök. Han tog ett bälte som fanns i närheten och bakband mina händer — den första av flera gånger, för jag lyckades arbeta dem fria upprepade gånger. Med en arm runt min hals trevade han efter sina tänder och glasögon på golvet. Plötsligt bröt jag mig loss och började helt oförklarligt kasta saker och ting omkring mig i rummet och skrika osammanhängande som om jag hade förlorat förståndet.

Han hade tydligen planerat att överrumpla mig. Han måste ha väntat sig att jag skulle stelna till och samarbeta i någon sorts chocktillstånd. Nog blev jag chockad när han överföll mig, men jag gav mig inte. Jag stannade inte till och tänkte efter heller. Jag bara handlade — fick ett omedelbart utbrott och skrek och klöstes och sparkade och bet. Det var det bästa jag kunde ha gjort, för mitt intensiva motangrepp överraskade honom. Det gav mig ett viktigt psykologiskt övertag redan från början att veta att han inte hade full kontroll över vare sig mig eller sig själv. Det gjorde mig mer besluten att kämpa emot och stärkte mitt hopp om att jag skulle kunna vinna.

Det som troligen mest hjälpte mig att återhämta mig var vetskapen om att jag med Jehova Guds hjälp hade gjort det rätta så gott jag hade kunnat. Under mina ljusare stunder fann jag till och med vissa skäl att vara glad. Gång på gång var följande bibelverser min tröst:

”Om en jungfru är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne, så skall ni föra dem båda ut till stadens port och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp i staden, och mannen därför att han kränkte en annans trolovade: du skall skaffa bort från dig vad ont är. Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade flickan, och han där tog henne med våld och låg med henne, så skall mannen som låg med henne ensam dö. Men flickan skall du inte göra något. Flickan har inte begått någon synd som förtjänar döden, utan det är med denna sak, som när en man överfaller en annan och dräper honom. Ty eftersom det var ute på marken som han träffade den trolovade flickan, kan hon ha ropat, utan att någon fanns där, som kunde rädda henne.” — 5 Moseboken 22:23—27.

Jag var enormt tacksam för dessa enkla ord. De hade lärt mig min moraliska plikt. De hade förhindrat förvirring och osäkerhet. Tack vare dem visste jag exakt vad jag skulle göra. Jag skrek, och dessutom kämpade jag emot. Jag hade litat på bibelns råd och funnit dem välgrundade. Min man och jag bad ofta, och min styrka och jämvikt återvände.

Jag önskar att ingen annan kvinna någonsin måste gå igenom ett våldtäktsförsök — och ännu mindre en våldtäkt. Men det sker en våldtäkt var sjunde minut i USA, enligt Uniform Crime Reports—Crime in the United States, 1983 års upplaga, sidan 5, utgiven av FBI. I mitt fall förtröstade jag på Jehova. Jag kom ihåg hans ord. Jag skrek. Dessutom kämpade jag emot.