Jehova är resonlig!

”Visheten från ovan är ... resonlig.” — JAKOB 3:17.

1. Hur har somliga framställt Gud som oresonlig, och vad tycker du om en sådan uppfattning om Gud?

VAD slags Gud tillber du? Tror du att den Gud du tillber är strikt, orubbligt rättvis, sträng och stelbent till sin natur? Så måste Gud ha tett sig för den protestantiske reformatorn Johan Calvin. Han påstod att Gud har en ”evig och oföränderlig plan” för varje individ och att han för varje person har förutbestämt om denne skall leva för evigt i lycka eller om han skall plågas för evigt i ett brinnande helvete. Tänk dig: Om detta vore sant, skulle du inte, vad du än gjorde eller hur du än försökte, kunna göra något för att ändra Guds sedan länge orubbligt fastställda plan angående dig och din framtid. Skulle du känna dig dragen till en sådan oresonlig Gud? — Jämför Jakob 4:8.

2, 3. a) Hur skulle vi kunna belysa mänskliga institutioners och organisationers oresonlighet? b) Hur uppenbarar den syn Hesekiel fick se av Jehovas himmelska vagn Jehovas anpassningsförmåga?

² Det är verkligen en lättnad för oss att få veta att Bibelns Gud är i högsta grad resonlig! Det är inte Gud, utan människor, som har en benägenhet att vara stelbenta och omedgörliga, bundna av sina egna ofullkomligheter. Mänskliga organisationer kan vara lika tungrodda och otympliga som ett godståg. Om ett stort godståg rullar mot ett hinder på spåret, är det omöjligt att få det att vända, och det är nästan lika svårt att få det att stanna. Vissa tåg har sådan kraft framåt att de, sedan man bromsat, behöver mer än en kilometer för att stanna! På liknande sätt kan en supertanker fortsätta framåt närmare en mil efter det att man har stängt av motorerna. Och även om man slår back, kan den ändå plöja vidare kanske tre kilometer! Men låt oss nu betrakta ett fordon som är mycket mer vördnadsbjudande än dessa båda, ett som representerar Guds organisation.

³ För mer än 2.600 år sedan fick profeten Hesekiel en syn från Jehova, i vilken Jehovas himmelska organisation av andeskapelser beskrevs. Det var en vagn av vördnadsbjudande proportioner, Jehovas eget ”fordon”, som han alltid har full kontroll över. Det sätt varpå fordonet förflyttade sig var mycket intressant. De jättestora hjulen var fyrsidiga och fulla av ögon, och därigenom kunde de utan att behöva stanna eller vända se åt alla håll och omedelbart ändra riktning. Och detta väldiga fordon behövde inte dundra fram likt en supertanker eller ett godståg. Det kunde röra sig med ljusets hastighet och till och med vända i rät vinkel! (Hesekiel 1:1, 14—28) Lika mycket som Jehovas vagn skiljer sig från otympliga människogjorda maskiner skiljer sig Jehova från den Gud som Calvin predikade om. Han har fullkomlig anpassningsförmåga. Att vi uppskattar denna sida av Jehovas personlighet bör hjälpa oss att förbli anpassbara och undvika oresonlighetens snara.

Jehova — den i universum som har den största anpassningsförmågan

4. a) Hur visar Jehovas namn att han är en Gud som kan anpassa sig? b) Vad är några av de titlar som är tillämpliga på Jehova Gud, och varför är de passande?

⁴ Jehovas själva namn vittnar om hans anpassningsförmåga. ”Jehova” betyder ordagrant ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”. Detta betyder tydligtvis att Jehova förorsakar eller föranleder sig själv att bli den som uppfyller alla sina löften. När Mose frågade Gud vad som var hans namn, utvecklade Jehova innebörden i sitt namn så här: ”Jag kommer att visa mig vara vad jag kommer att visa mig vara.” (2 Moseboken 3:14) Och Rotherhams översättning uttrycker det koncist så här: ”Jag skall bli vadhelst jag behagar.” Jehova visar sig vara eller väljer att bli vadhelst som behövs för att fullgöra sina rättfärdiga uppsåt och infria sina rättfärdiga löften. Han bär således en imponerande samling titlar, till exempel Skapare, Fader, suverän Herre, Herde, härars Jehova, den som hör bön, Domare, store Undervisare och Återköpare. Han har förorsakat eller föranlett sig själv att bli allt detta och mer därtill för att genomföra sitt kärleksfulla uppsåt. — Jesaja 8:13; 30:20; 40:28; 41:14; Psalm 23:1; 65:2; 73:28; 89:26; Domarna 11:27; se också Appendix 1J i 1984 års studieutgåva av New World Translation.

5. Varför bör vi inte dra slutsatsen att Jehovas anpassningsförmåga antyder att hans väsen eller normer förändras?

⁵ Innebär då detta att Guds väsen eller normer förändras? Nej, för som det uttrycks i Jakob 1:17 finns det ”ingen förändring av skuggans vridning” hos honom. Finns det en motsägelse här? Inte alls. Vilken förälder växlar till exempel inte roller för att vara till hjälp för sina barn? En förälder kan under en enda dag vara rådgivare, kock, städare, lärare, uppfostrare, vän, mekaniker och sjuksköterska — listan kan göras lång. En förälder ändrar inte personlighet, när han eller hon ikläder sig dessa olika roller, utan anpassar sig bara till de aktuella behoven. Så är det också med Jehova, fast i mycket större skala. Det finns inga gränser för vad han kan förorsaka eller föranleda sig själv att bli för att vara till nytta för sina skapelser. Djupet av hans vishet är verkligen hissnande! — Romarna 11:33.

Resonlighet ett kännetecknande drag på gudomlig vishet

6. Vad är den ordagranna innebörden av det grekiska ord som Jakob använde för att beskriva gudomlig vishet, och vad ligger det i det ordet?

⁶ Lärjungen Jakob använde ett intressant ord för att beskriva visheten hos denne Gud som i högsta grad kan anpassa sig. Han skrev: ”Visheten från ovan är ... resonlig.” (Jakob 3:17) Det grekiska ord som Jakob använde här och som har återgetts med ”resonlig” (e·pi·ei·kẹs) är svårt att översätta. Bibelöversättare har använt sådana ord som ”mild”, ”foglig” och ”försynt”. Nya Världens översättning återger detta grekiska ord med ”resonlig”, och i en fotnot till Jakob 3:17 i 1984 års studieutgåva av New World Translation anges att den ordagranna innebörden i ordet är ”eftergivande”, ”foglig”, ”medgörlig”.a Ordet förmedlar också den tanken att man inte yrkar på lagens bokstav och att man inte är överdrivet sträng eller hård. En kännare av grekiska språket, William Barclay, framhåller i boken New Testament Words: ”Det grundläggande i epieikeia är att det har sitt ursprung hos Gud. Om Gud höll på sina rättigheter, om Gud endast tillämpade lagens stränga normer på oss, var skulle vi då befinna oss? Gud är det förnämsta exemplet på en som är epieikēs och som behandlar andra med epieikeia.”

7. Hur visade Jehova resonlighet i Edens trädgård?

⁷ Tänk på när människan gjorde uppror mot Jehovas suveränitet. Hur lätt skulle det då inte ha varit för Gud att avrätta dessa tre otacksamma upprorsmakare — Adam, Eva och Satan! Hur mycket hjärtesorg skulle inte Gud därigenom ha kunnat bespara sig själv! Och vem skulle ha kunnat argumentera och säga att han inte hade rätt att utkräva en sådan sträng rättvisa? Men Jehova har aldrig låst sin himmelska vagnliknande organisation vid någon stelbent oanpassbar rättvisenorm. Därför rullade denna vagn inte obevekligt över människosläktet och alla dess utsikter att få en lycklig framtid. Jehova gjorde i stället en blixtsnabb manöver med sin vagn. Omedelbart efter upproret angav Jehova Gud huvuddragen i ett långsiktigt uppsåt, som erbjöd alla Adams avkomlingar barmhärtighet och hopp. — 1 Moseboken 3:15.

8. a) Hur skiljer sig kristenhetens felaktiga syn på resonlighet från den sanna resonlighet som Jehova visar? b) Varför kan vi säga att Jehovas resonlighet inte innebär att han skulle kunna rucka på sina principer?

⁸ Men Jehovas resonlighet innebär inte att han skulle kunna rucka på sina principer. Kristenhetens kyrkor kanske tror att de är resonliga när de, bara för att ställa sig in hos sina egensinniga hjordar, ser genom fingrarna med omoraliskhet. (Jämför 2 Timoteus 4:3.) Jehova bryter aldrig sina egna lagar, och inte heller ruckar han på sina principer. Han visar i stället villighet att foga sig och ge efter, att anpassa sig efter omständigheterna, så att dessa principer kan tillämpas både rättvist och barmhärtigt. Han tänker alltid på att balansera sitt utövande av rättvisa och makt med sin kärlek och resonliga vishet. Låt oss betrakta tre sätt varpå Jehova visar resonlighet.

”Redo att förlåta”

9, 10. a) Vad har detta att vara ”redo att förlåta” att göra med resonlighet? b) Vilken nytta hade David av Jehovas villighet att förlåta, och varför det?

⁹ David skrev: ”Ty du, o Jehova, är god och redo att förlåta; och överflödande är den kärleksfulla omtanken mot alla som anropar dig.” (Psalm 86:5) När de hebreiska skrifterna översattes till grekiska, återgavs det hebreiska ordet för ”redo att förlåta” med e·pi·ei·kẹs (”resonlig”). Ja, att vara redo att förlåta och visa barmhärtighet är kanske det förnämsta sättet att visa resonlighet.

¹⁰ David var själv väl medveten om hur resonlig Jehova är i detta avseende. När David hade begått äktenskapsbrott med Batseba och därefter hade sett till att hennes man hade blivit dödad, riskerade både han och Batseba dödsstraff. (5 Moseboken 22:22; 2 Samuelsboken 11:2—27) Om omedgörliga mänskliga domare hade dömt i målet, skulle båda mycket väl ha kunnat mista livet. Men Jehova visade en resonlighet (e·pi·ei·kẹs) som enligt Vine’s Expository Dictionary of Biblical Words ”uttrycker sådan hänsynsfullhet som innebär att man ’på ett humant och resonligt sätt överväger fakta i ett fall’”. Bland de fakta som påverkade Jehovas barmhärtiga beslut i fallet var antagligen dessa syndares uppriktiga ånger och den barmhärtighet som David själv tidigare hade visat mot andra. (1 Samuelsboken 24:4—6; 25:32—35; 26:7—11; Matteus 5:7; Jakob 2:13) Men i överensstämmelse med Jehovas beskrivning av sig själv i 2 Moseboken 34:4—7 var det rimligt att Jehova skulle ge David tillrättavisning, och han sände därför profeten Natan till David med ett kraftfullt budskap som fick David att inse att han hade visat förakt för Jehovas ord. David ångrade sig och behövde därför inte dö för sin synd. — 2 Samuelsboken 12:1—14.

11. Hur visade Jehova villighet att förlåta i fallet med Manasse?

¹¹ Exemplet med kung Manasse av Juda är ännu mer anmärkningsvärt i detta avseende, eftersom Manasse till skillnad från David varit mycket ond under en lång tid. Manasse hade främjat vedervärdiga religiösa sedvänjor i landet, till exempel människooffer. Han kan också ha varit ansvarig för att den trogne profeten Jesaja blev ”söndersågad”. (Hebréerna 11:37) För att straffa Manasse lät Jehova honom föras som fånge till Babylon. Men i fängelset ångrade sig Manasse och vädjade om barmhärtighet. Också i detta extrema fall var Jehova som svar på denna uppriktiga ånger ”redo att förlåta”. — 2 Krönikeboken 33:9—13.

Att ändra kurs när nya förhållanden uppstår

12, 13. a) Vilka ändrade förhållanden fick Jehova att ändra sin kurs i fallet med Nineve? b) Hur visade sig Jona vara mindre resonlig än Jehova Gud?

¹² Jehovas resonlighet visas också i hans villighet att ändra ett tilltänkt handlingssätt, när nya förhållanden uppstår. För att ta ett exempel: Då profeten Jona vandrade genom det forntida Nineves gator, var hans inspirerade budskap ganska enkelt: Den mäktiga staden skulle tillintetgöras inom 40 dagar. Men förhållandena förändrades — dramatiskt! Nineviterna ångrade sig. — Jona, kapitel 3.

¹³ Det är lärorikt att jämföra hur olika Jehova och Jona reagerade på denna vändning i händelseutvecklingen. Jehova ändrade i själva verket kursen på sin himmelska vagn. Han anpassade sig i det här fallet och förorsakade eller föranledde sig själv att bli en som förlåter synder i stället för en ”stridsman”. (2 Moseboken 15:3) Jona däremot var mycket mindre flexibel. I stället för att hålla takten med Jehovas vagn handlade han mer likt det godståg eller den supertanker som nämndes tidigare. Han hade förkunnat undergång, så undergång måste det bli! Han kanske tyckte att varje kursändring skulle få honom själv att förlora ansiktet i nineviternas ögon. Men Jehova lärde tålmodigt sin envise profet en oförglömlig läxa i resonlighet och barmhärtighet. — Jona, kapitel 4.

14. Varför ändrade Jehova sitt handlingssätt med avseende på sin profet Hesekiel?

¹⁴ Jehova har också vid andra tillfällen ändrat kurs, även i relativt obetydliga saker, exempelvis då Jehova gav profeten Hesekiel i uppdrag att framföra ett profetiskt drama och då föreskrev att Hesekiel skulle laga sin mat på en eld av människodynga. Detta blev helt enkelt för mycket för profeten som utropade: ”Ack, o suveräne Herre Jehova!”, och han bad att han inte skulle tvingas att göra något som var så motbjudande för honom. Jehova avfärdade inte profeten Hesekiels känslor som ogrundade, utan han lät i stället Hesekiel använda kreatursdynga, något som fortfarande är vanligt som bränsle i många länder. — Hesekiel 4:12—15.

15. a) Vilka exempel visar att Jehova har varit villig att lyssna på människor och att svara dem? b) Vilken lärdom kan vi hämta av detta?

¹⁵ Är det inte hjärtevärmande att begrunda vår Gud Jehovas ödmjukhet? (Psalm 18:35) Han är oerhört mycket högre än vad vi är, men ändå lyssnar han tålmodigt till ofullkomliga människor och ändrar rentav ibland sin kurs därefter. Han lät Abraham vädja länge, när det gällde tillintetgörandet av Sodom och Gomorra. (1 Moseboken 18:23—33) Och han lät Mose komma med invändningar mot hans förslag att tillintetgöra de upproriska israeliterna och att i stället göra Mose till en mäktig nation. (2 Moseboken 32:7—14; 5 Moseboken 9:14, 19; jämför Amos 7:1—6.) Han var därigenom ett fullkomligt föredöme för sina mänskliga tjänare, vilka, när det är rimligt och möjligt att göra det, bör visa en liknande villighet att lyssna på andra. — Jämför Jakob 1:19.

Resonlighet i utövandet av makt och myndighet

16. Hur skiljer sig Jehova från många människor i det sätt som han utövar sin makt på?

¹⁶ Har du någon gång lagt märke till att människor ofta verkar bli mindre resonliga, när de får större makt? Jehova däremot, som har den högsta maktställningen i universum, är likväl det förnämsta exemplet på resonlighet. Han utövar sin makt med orubblig resonlighet. Till skillnad från många människor är Jehova inte osäker på sin myndighet, och han känner sig därför inte tvingad att svartsjukt slå vakt om den — som om hans egen myndighet på något sätt skulle kunna hotas av att han gav andra ett visst mått av myndighet. När det endast fanns en enda annan varelse i universum, gav Jehova faktiskt denne stor makt. Han gjorde Logos till sin ”mästerlige arbetare” och frambringade därefter allt genom denne sin älskade Son. (Ordspråken 8:22, 29—31; Johannes 1:1—3, 14; Kolosserna 1:15—17) Längre fram delegerade han ”all myndighet i himlen och på jorden” till honom. — Matteus 28:18; Johannes 5:22.

17, 18. a) Varför sände Jehova änglar till Sodom och Gomorra? b) Varför bad Jehova änglarna om förslag om hur man skulle narra Ahab?

¹⁷ På liknande sätt betror Jehova många av sina skapelser med sådana uppdrag som han skulle kunna sköta ännu bättre själv. När han till exempel sade till Abraham: ”Jag är fast besluten att bege mig ner [till Sodom och Gomorra] för att jag må se om de handlar helt enligt det skri över den som har kommit till mig”, menade han inte att han skulle bege sig dit personligen. Jehova valde i stället att delegera myndighet genom att ge änglar i uppdrag att inhämta sådan information åt honom. Han gav dem maktbefogenheter att leda uppdraget att inhämta fakta och att därefter rapportera tillbaka till honom. — 1 Moseboken 18:1—3, 20—22.

¹⁸ Vid ett annat tillfälle, då Jehova hade beslutat att verkställa dom över den ondskefulle kung Ahab, inbjöd han vid en himmelsk sammankomst änglarna att komma med förslag till hur de skulle kunna ”narra” den avfällige kungen att ansluta sig till den strid som skulle göra slut på hans liv. Jehova, källan till all vishet, behövde helt visst inte få några förslag av någon om det bästa tillvägagångssättet! Men han hedrade ändå änglarna med privilegiet att få föreslå en lösning och med makt att verkställa den lösning som han valde ut. — 1 Kungaboken 22:19—22.

19. a) Varför begränsar Jehova antalet lagar som han skapar? b) Hur visar Jehova sig resonlig, när det gäller vad han förväntar av oss?

¹⁹ Jehova använder inte sin makt till att utöva överdriven uppsikt över andra. I detta hänseende visar han också ojämförlig resonlighet. Han begränsar omsorgsfullt antalet lagar som han skapar, och han förbjuder också sina tjänare att ”gå ... utöver det som står skrivet” genom att lägga till betungande lagar, som de själva har hittat på. (1 Korinthierna 4:6; Apostlagärningarna 15:28; jämför Matteus 23:4.) Han kräver aldrig blind lydnad av sina skapelser, utan han ger dem vanligtvis tillräckligt med information till att vägleda dem och ger dem sedan möjligheten att själva välja genom att låta dem få veta nyttan av att lyda och följderna av att inte lyda. (5 Moseboken 30:19, 20) I stället för att tvinga människor genom att få dem att känna skuld, skam eller fruktan söker han att nå hjärtat hos dem; han vill att människor skall tjäna honom av verklig kärlek och inte av tvång. (2 Korinthierna 9:7) All sådan helhjärtad tjänst gläder Guds hjärta, och han är således inte oresonligt ”svår att vara till lags”. — 1 Petrus 2:18; Ordspråken 27:11; jämför Mika 6:8.

20. Hur påverkar Jehovas resonlighet dig?

²⁰ Är det inte anmärkningsvärt att Jehova Gud, som har mer makt än någon annan person i universum, aldrig utövar den makten oresonligt och inte heller använder den till att med hot tvinga andra till underkastelse? Men människan, som är så ynkligt liten i jämförelse, har en historia som har kännetecknats av att den ena människan har velat ha makt över den andra. (Predikaren 8:9) Det är tydligt att resonlighet är en värdefull egenskap, en egenskap som får oss att älska Jehova ännu mer. Detta kan i sin tur motivera oss att själva odla denna egenskap. Hur kan vi göra det? Följande artikel skall ta upp den saken.

[Fotnoter]

Uppodla resonlighet

”Låt er resonlighet bli känd för alla människor. Herren är nära.” — FILIPPERNA 4:5.

1. Varför är det en utmaning att vara resonlig i våra dagars värld?

”DEN resonlige mannen” är enligt den engelske journalisten sir Alan Patrick Herbert en figur som endast finns i myternas värld. Ja, i den här av strider splittrade världen kanske det ibland verkar som om det inte längre finns några resonliga människor. Bibeln har förutsagt att människorna i dessa kritiska ”sista dagar” skulle vara ”vildsinta”, ”egensinniga” och ”ovilliga till någon som helst överenskommelse” — de skulle med andra ord vara allt annat än resonliga. (2 Timoteus 3:1—5) Men eftersom de sanna kristna vet att resonligheten är ett kännetecken på gudomlig vishet, värderar de den egenskapen högt. (Jakob 3:17) Vi tycker inte att det är omöjligt att vara resonlig i en oresonlig värld. Vi antar i stället obetingat utmaningen i aposteln Paulus’ inspirerade råd i Filipperna 4:5: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.”

2. Hur hjälper aposteln Paulus’ ord i Filipperna 4:5 oss att avgöra om vi är resonliga?

² Lägg märke till hur Paulus’ ord hjälper oss att pröva om vi är resonliga. Det är inte så mycket en fråga om hur vi betraktar oss själva, utan mer om hur andra betraktar oss, vad vi är kända för. Phillips’ översättning återger versen så här: ”Ha namn om er att vara resonliga.” Vi kan alla göra väl i att fråga oss: ”Hur är jag känd? Har jag namn om mig att vara resonlig, foglig, snäll och vänlig? Eller är jag känd för att vara stelbent, hård eller egensinnig?”

3. a) Vad betyder det grekiska ord som översatts med ”resonlig”, och varför är denna egenskap så tilltalande? b) Hur skulle en kristen kunna lära sig att bli mer resonlig?

³ Vårt namn eller anseende i detta avseende återspeglar helt enkelt hur mycket vi efterliknar Jesus Kristus. (1 Korinthierna 11:1) När Jesus var här på jorden, återspeglade han fullkomligt sin Faders enastående exempel på resonlighet. (Johannes 14:9) Det grekiska ord som är återgivet med ”välvilja” (e·pi·ei·kị·as), när Paulus skrev om ”Kristi mildhet och välvilja”, betyder faktiskt också ”resonlighet” eller ordagrant: ”foglighet”, ”medgörlighet”. (2 Korinthierna 10:1) The Expositor’s Bible Commentary kallar detta för ”ett av de stora karaktärsbeskrivande orden i NT [Nya testamentet]”. Det ordet beskriver en egenskap som är så tilltalande att en kännare av grekiska återger det med ”ljuv resonlighet”. Låt oss därför ta upp tre sätt varpå Jesus i likhet med sin Fader, Jehova, visade resonlighet. Därigenom kan vi lära oss hur vi själva kan bli mer resonliga. — 1 Petrus 2:21.

”Redo att förlåta”

4. Hur visade Jesus sig vara ”redo att förlåta”?

⁴ I likhet med sin Fader visade Jesus resonlighet genom att gång på gång vara ”redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Tänk på den natt då Jesus blev gripen och ställd inför rätta och då hans nära följeslagare, Petrus, tre gånger förnekade honom. Jesus hade själv tidigare förklarat: ”Vem som än förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader.” (Matteus 10:33) Tillämpade Jesus nu stelbent och obarmhärtigt den här regeln på Petrus? Nej, efter sin uppståndelse besökte Jesus i stället Petrus, utan tvivel för att trösta och uppmuntra denne ångerfulle och förkrossade apostel. (Lukas 24:34; 1 Korinthierna 15:5) Kort därefter lät Jesus Petrus få ett mycket ansvarsfullt uppdrag. (Apostlagärningarna 2:1—41) Här var högsta graden av ljuv resonlighet! Är det inte tröstande att tänka på att Jehova har förordnat Jesus som domare över hela mänskligheten? — Jesaja 11:1—4; Johannes 5:22.

5. a) Vilket anseende bör de äldste ha bland fåren? b) Vilket stoff skulle de äldste kunna repetera innan de behandlar ett ärende i en dömande kommitté, och varför det?

⁵ När äldste tjänstgör som domare i församlingen, strävar de efter att följa Jesu exempel i fråga om resonlighet. De vill inte att fåren skall frukta dem som några bestraffare. De söker i stället efterlikna Jesus, så att fåren kommer att känna sig trygga med dem som kärleksfulla herdar. I ärenden som skall behandlas av en dömande kommitté vinnlägger de sig på allt sätt om att vara resonliga och redo att förlåta. Innan de skall behandla ett sådant ärende har somliga äldste funnit det vara bra att repetera artiklarna ”Jehova, hela jordens opartiske domare” och ”Äldste, döm med rättfärdighet” i Vakttornet för 1 juli 1992. På så sätt blir de påminda om sammanfattningen av Jehovas sätt att döma: ”Fasthet där så är nödvändigt, barmhärtighet där så är möjligt.” Det är inte fel att föredra att döma barmhärtigt, när det finns en rimlig grund att göra det. (Matteus 12:7) Men det är en allvarlig brist att vara hård eller obarmhärtig. (Hesekiel 34:4) Äldste undviker således att fela genom att vinnlägga sig om att finna den mest kärleksfulla och barmhärtiga kurs som det är möjligt inom rättvisans gränser. — Jämför Matteus 23:23; Jakob 2:13.

Flexibilitet när man möter ändrade förhållanden

6. Hur visade Jesus resonlighet i sitt handlande mot den icke-judiska kvinna vars dotter var demonpåverkad?

⁶ Likt Jehova visade sig Jesus vara snabb att ändra tillvägagångssätt eller att anpassa sig efter de nya situationer som uppstod. Vid ett tillfälle tiggde och bad en icke-judisk kvinna honom om att bota hennes svårt demonpåverkade dotter. På tre olika sätt visade Jesus redan från början att han inte tänkte hjälpa henne — för det första genom att inte svara henne, för det andra genom att rakt på sak förklara att han var utsänd, inte till icke-judar, utan till judar, och för det tredje genom att framställa en liknelse som vänligt slog fast samma sak. Men kvinnan framhärdade i allt detta och visade därigenom att hon hade en ovanligt stor tro. Med tanke på denna ovanliga omständighet kunde Jesus se att detta inte var rätt tidpunkt att hålla på en allmän regel, utan att det nu var tid att vara flexibel som svar på högre principer.a Jesus gjorde således just det som han tre gånger hade antytt att han inte skulle göra. Han botade kvinnans dotter! — Matteus 15:21—28.

7. Hur skulle föräldrar kunna visa resonlighet, och varför?

⁷ Är vi också kända för vår villighet att vara flexibla när det är på sin plats att vara det? Föräldrar behöver ofta visa en sådan resonlighet. Eftersom varje barn är unikt, kanske de metoder som fungerar bra på ett barn inte passar på ett annat. Allteftersom barnen växer upp förändras också deras behov. Bör den tidpunkt då barnen skall komma hem ändras? Skulle familjestudiet bli bättre om det gjordes lite livligare? När en förälder överreagerar för någon mindre förseelse, är han eller hon då villig att vara ödmjuk och rätta till saker och ting? Föräldrar som på så sätt fogar sig eller ger efter undviker att i onödan irritera sina barn och fjärma dem från Jehova. — Efesierna 6:4.

8. Hur skulle församlingsäldste kunna ta ledningen i fråga om att anpassa sig till behoven på distriktet?

⁸ De äldste behöver också anpassa sig efter de nya förhållanden som kan uppstå, samtidigt som de aldrig ruckar på Guds uttryckliga lagar. Om du har tillsyn över predikoarbetet, är du då vaken för förändringar på distriktet? När människors livsstil på distriktet förändras, kanske man bör stimulera till kvällsvittnande, gatuvittnande eller telefonvittnande. Att vi på så sätt anpassar oss hjälper oss att fullgöra vårt predikouppdrag mer effektivt. (Matteus 28:19, 20; 1 Korinthierna 9:26) Paulus var också noga med att anpassa sig till alla slags människor i sin tjänst. Gör vi samma sak genom att till exempel lära oss tillräckligt mycket om de olika religioner och kulturer som finns på vårt distrikt för att kunna hjälpa människor? — 1 Korinthierna 9:19—23.

9. Varför bör en äldste inte insistera på att alltid behandla problem på samma sätt som han gjorde förr?

⁹ Allteftersom dessa sista dagar blir alltmer kritiska, kan herdarna också behöva anpassa sig till de förbryllande och komplicerade och otrevliga problem som nu möter somliga i deras hjord. (2 Timoteus 3:1) Äldste, detta är inte någon tid för stelbenthet! En äldste bör helt visst inte insistera på att behandla problem på samma sätt som han gjorde förr, om dessa metoder har blivit ineffektiva eller om ”den trogne och omdömesgille slaven” har funnit det vara lämpligt att publicera nytt material i sådana ämnen. (Matteus 24:45; jämför Predikaren 7:10; 1 Korinthierna 7:31.) En trogen äldste försökte uppriktigt hjälpa en deprimerad syster som var i stort behov av en god lyssnare. Men han intog en rätt avfärdande hållning till hennes depression och kom med alltför enkla lösningar. Därefter publicerade Sällskapet Vakttornet en del på Bibeln grundade upplysningar som behandlade just hennes problem. Äldstebrodern såg då till att återigen tala med henne, men den här gången tillämpade han det nya stoffet och visade empati för hennes belägenhet. (Jämför 1 Thessalonikerna 5:14, 15.) Vilket fint exempel på resonlighet!

10. a) Hur bör de äldste visa en foglig inställning till varandra och till äldstekretsen i dess helhet? b) Hur bör äldstekretsen betrakta dem som visar sig oresonliga?

¹⁰ De äldste måste också visa en foglig inställning till varandra. När äldstekretsen har sina möten, är det verkligen viktigt att ingen enskild äldste söker dominera mötet. (Lukas 9:48) Den som presiderar behöver i synnerhet visa återhållsamhet i detta avseende. Och om en eller två äldste inte instämmer i ett beslut som äldstekretsen som helhet har fattat, kommer de inte att insistera på att få sin vilja igenom. Så länge inte någon biblisk princip överträds kommer de i stället att foga sig och komma ihåg att resonlighet är något som krävs av en äldste. (1 Timoteus 3:2, 3) Äldstekretsen bör å andra sidan komma ihåg att Paulus riktade kritik mot församlingen i Korinth för att den hade ”fördrag” med oförnuftiga eller oresonliga personer som framställde sig själva som ”till övermått höga apostlar”. (2 Korinthierna 11:5, 19, 20) De äldste bör således vara villiga att ge råd åt en medäldste som uppträder på ett omedgörligt och oresonligt sätt, men de bör själva vara milda och vänliga, när de gör detta. — Galaterna 6:1.

Resonlighet i utövandet av myndighet

11. Vilken skillnad var det mellan de sätt varpå Jesus och de judiska religiösa ledarna på hans tid utövade myndighet?

¹¹ När Jesus vandrade här på jorden, lyste hans resonlighet verkligen igenom i det sätt varpå han utövade sin av Gud givna myndighet. Han skilde sig verkligen från de religiösa ledarna på sin tid. Låt oss betrakta ett exempel. Guds lag hade förbjudit att man utförde något som helst arbete, även att samla ved, på sabbaten. (2 Moseboken 20:10; 4 Moseboken 15:32—36) De religiösa ledarna ville kontrollera precis hur människor tillämpade den lagen. De var därför förmätna nog att bestämma exakt vad en person kunde få lyfta på sabbaten. De fastställde: ingenting tyngre än två torkade fikon. De utfärdade till och med ett förbud mot sandaler skodda med pliggar, eftersom de påstod att det skulle utgöra ett arbete att lyfta den extra vikt som pliggarna utgjorde! Det har sagts att rabbierna fogade sammanlagt 39 regler till Guds lag om sabbaten och att de sedan gjorde oändliga tillägg till dessa regler. Jesus däremot försökte inte kontrollera människor genom att uppställa en oändlig mängd restriktiva regler eller rigorösa och ouppnåeliga normer och att få dem att skämmas, om de inte rättade sig efter dessa. — Matteus 23:2—4; Johannes 7:47—49.

12. Varför kan det sägas att Jesus inte vacklade när det gällde Jehovas rättfärdiga normer?

¹² Skall vi då dra slutsatsen att Jesus inte orubbligt upprätthöll Guds rättfärdiga normer? Nej, tvärtom! Han förstod att lagar blir mest effektiva, när människor lägger de principer som ligger bakom dessa lagar på hjärtat. Medan fariséerna var intresserade av att försöka kontrollera människor med oräkneliga regler, försökte Jesus nå hjärtan. Han visste till exempel väl att man inte får ge efter, när det gäller sådana gudomliga lagar som att ”fly undan otukten”. (1 Korinthierna 6:18) Jesus varnade därför människor för sådana tankar som skulle kunna leda till omoraliskhet. (Matteus 5:28) En sådan undervisning krävde långt större vishet och urskillning än att bara uppställa rigorösa och dogmatiska regler.

13. a) Varför bör de äldste undvika att skapa orubbliga lagar och regler? b) Nämn några områden där det är viktigt att respektera en individs samvete.

¹³ Ansvariga bröder i våra dagar är likaså intresserade av att nå hjärtan. De undviker därför att ställa upp godtyckliga och orubbliga regler eller att förvandla sina egna synpunkter och uppfattningar till lag. (Jämför Daniel 6:7—16.) Det kan allt emellanåt vara på sin plats att ge vänliga påminnelser om sådant som klädsel och sätt att vårda sitt yttre, men en äldste kan äventyra sitt anseende som en resonlig person om han jämt och ständigt tjatar om sådana saker eller försöker tvinga på andra sådant som i första hand är en återspegling av hans egen smak. Alla i församlingen bör verkligen söka undvika att bestämma över andra. — Jämför 2 Korinthierna 1:24; Filipperna 2:12.

14. Hur visade Jesus att han var resonlig i fråga om vad han förväntade av andra?

¹⁴ Äldste kan också vilja rannsaka sig själva i en annan fråga: ”Är jag resonlig i fråga om vad jag förväntar av andra?” Jesus var verkligen det. Han visade konsekvent sina efterföljare att han inte förväntade mer av dem än att de gjorde helhjärtade ansträngningar och att han satte stort värde på dessa. Han uttalade sig berömmande om den fattiga änkan för att hon gav sina mynt av ringa värde. (Markus 12:42, 43) Han tillrättavisade sina lärjungar, när de kritiserade Maria för att hon gav ett så dyrbart bidrag och sade till dem: ”Låt henne vara. ... Hon gjorde vad hon kunde.” (Markus 14:6, 8) Han var resonlig också när hans efterföljare svek honom. Trots att han den natt han blev gripen hade uppmanat sina tre närmaste apostlar att hålla sig vakna och vaka tillsammans med honom, gjorde de honom besviken genom att gång på gång somna. Men han sade ändå förstående: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” — Markus 14:34—38.

15, 16. a) Varför bör de äldste vara noga med att inte pressa hjorden? b) Hur kom en trogen syster att rätta till vad hon förväntade av andra?

¹⁵ Det är sant att Jesus uppmanade sina efterföljare att anstränga sig ”kraftigt”. (Lukas 13:24) Men han pressade dem aldrig till att göra detta! Han inspirerade dem, föregick med gott exempel, tog ledningen och sökte nå deras hjärtan. Han litade på att Jehovas andes kraft skulle göra resten. De äldste i våra dagar bör också uppmuntra medlemmarna i hjorden att helhjärtat tjäna Jehova, men de bör undvika att pressa dem genom att väcka skuld- eller skamkänslor och antyda att det de för närvarande gör i Jehovas tjänst på något sätt inte är tillräckligt eller godtagbart. En stelbent pådrivande attityd av ”gör mer, gör mer, gör mer!” kan slå ner modet på dem som gör allt de kan. Det skulle verkligen vara tråkigt, om en äldste gjorde sig känd för att vara ”svår att vara till lags” — något helt annat än resonlighet! — 1 Petrus 2:18.

¹⁶ Vi bör alla vara resonliga i fråga om vad vi förväntar av andra! Så här skrev en syster efter det att hon och hennes man hade lämnat missionärstjänsten för att sköta om hennes sjuka mor: ”Detta är verkligen svåra tider för oss förkunnare här i församlingarna. Efter att i krets- och områdestjänsten ha varit skyddade mot många sådana påfrestningar har vi plötsligt och smärtsamt blivit medvetna om dem. Jag brukade till exempel säga till mig själv: ’Varför erbjuder inte den där systern rätt litteratur den här månaden? Läser hon inte Tjänsten för Guds kungarike?’ Nu förstår jag varför. För somliga innebär det en stor ansträngning att över huvud taget komma ut [i tjänsten].” Hur mycket bättre är det inte att berömma våra bröder för det de gör än att döma dem för det de inte gör!

17. Hur var Jesus ett föredöme för oss i fråga om resonlighet?

¹⁷ Låt oss ta ett sista exempel på hur Jesus utövar sin myndighet på ett resonligt sätt. Likt sin Fader slår han inte svartsjukt vakt om sin myndighet. Han är också en mästare i fråga om att delegera, och han har förordnat sin trogna slavklass att ta hand om alla hans ”tillhörigheter” här på jorden. (Matteus 24:45—47) Och han är inte rädd för att lyssna på andras uppfattningar. Han frågade ofta sina åhörare vad de menade. (Matteus 17:25; 18:12; 21:28; 22:42) Så bör det också vara bland alla Kristi efterföljare i våra dagar. Oavsett hur stor myndighet någon har, bör han vara villig att lyssna. Föräldrar, lyssna! Äkta män, lyssna! Äldste, lyssna!

18. a) Hur skulle vi kunna ta reda på om vi har namn om oss att vara resonliga eller ej? b) Vad skulle det vara bra för oss alla att besluta oss för?

¹⁸ Vi önskar otvivelaktigt alla ”ha namn” om oss att ”vara resonliga”. (Filipperna 4:5, Phillips) Men hur vet vi om vi har ett sådant namn eller anseende? Ja, när Jesus ville veta vad människor sade om honom, frågade han sina följeslagare som han litade på. (Matteus 16:13) Varför inte följa hans exempel? Du skulle kunna fråga någon, som du vet är uppriktig, om du har namn om dig att vara en resonlig och foglig person eller ej. Det finns helt visst mycket vi alla kan göra för att ännu bättre efterlikna Jesu fullkomliga exempel i fråga om resonlighet! Låt oss, i synnerhet om vi utövar en viss myndighet över andra, alltid följa Jehovas och Jesu exempel och utöva den på ett resonligt sätt och alltid vara redo att förlåta, böja oss eller foga oss, när det är på sin plats att göra så. Ja, må vi alla vinnlägga oss om att ”vara resonliga”! — Titus 3:2.

[Fotnoter]