Varför tillåter Gud lidande?
”Mänskliga varelser är unika i sin förmåga att vara onda, eftersom de är unika i sin förmåga att vara medvetna om vad de gör och i att träffa medvetna avgöranden.” — Historikern Arnold Toynbee: Mankind and Mother Earth (Mänskligheten och moder jord).
VI TRÄFFAR allesammans medvetna avgöranden. Vi gör det varje dag. De flesta av våra beslut har med alldagliga ting att göra — vad vi skall äta, vad vi skall dricka, vad vi skall ha på oss, vart vi skall gå. Men vissa beslut får allvarligare konsekvenser som kan påverka oss under resten av vårt liv — eller till och med förkorta vårt liv.
När en läkare rekommenderar en operation, uppstår genast behovet att träffa ett avgörande. Är det värt risken? Hur rutinerad och pålitlig är kirurgen? Kommer operationen att förlänga eller förkorta mitt liv? Ett allvarligt beslut måste fattas.
Långt tillbaka i historien har medvetna avgöranden träffats som har påverkat mänskligheten ända sedan dess, och dessa beslut har ett direkt samband med vår fråga: Varför tillåter Gud lidande?
Människan — unik i sin förmåga att vara ond?
Bibelns redogörelse för vår äldsta historia visar att människan inte var den första intelligenta varelse som skapats med fri vilja och förmåga att träffa avgöranden. Mänskliga varelser var i själva verket inte heller vare sig först eller ”unika i sin förmåga att vara onda”. Det existerade redan en högre form av liv — ”gudaväsen”, andevarelser, som också kallas änglar. — Psalm 8:6.
Ett av dessa ”gudaväsen”, av vilka det finns miljoner, såg sin chans att bli det första människoparets verklige gud och härskare i stället för Jehova, deras Skapare. Han brukade sin fria vilja och ljög medvetet för kvinnan för att förleda henne, och genom henne hennes man, att visa olydnad mot Gud. Han lät påskina att Gud var en lögnare och en bedragare. Han sade henne att ett oberoende tänkesätt och handlingssätt inte skulle leda till döden, som Gud hade sagt, utan försäkrade: ”Ni [måste] nödvändigtvis bli lika Gud, i det ni vet vad som är gott och vad som är ont.” — 1 Moseboken 3:1—5, NW.
Genom sitt handlingssätt satte detta gudaväsen i gång ett uppror mot Guds styre — ett uppror som bevittnades av miljoner änglar. På detta sätt kom utövandet av rättmätig suveränitet att bli en universell stridsfråga. Denne upproriske ängel blev Guds motståndare, vilket är vad det hebreiska ordet ”Satan” betyder. Genom att dra Guds sannfärdighet i tvivelsmål blev Satan också den förste baktalaren, vilket är vad det från grekiskan härledda ordet ”djävul” betyder. Detta första uppror utlöste en serie händelser som har lett till lidanden för mänskligheten. ”På vilket sätt?” kanske du frågar.
”Bristen är hos dem själva”
Den förste mannen och den första kvinnan hade utsikten till ett fullkomligt, ändlöst liv i en paradisisk miljö som de, tillsammans med sina barn, så småningom skulle utbreda till alla delar av jorden. Men denna framtidsutsikt var beroende av deras lojalitet mot Gud. Genom olydnad skulle ett nytt genetiskt element komma in i bilden — ofullkomlighet och död — och skulle vidarebefordras till kommande generationer. Vad hände? — 1 Moseboken 2:15—17.
Aposteln Paulus förklarar situationen på ett mycket enkelt sätt, då han säger att ”genom den enda människans [Adams] olydnad många gjordes till syndare” och att ”döden genom den endes försyndelse kom att härska som kung”. (Romarna 5:17—19) Genom att förkasta Guds suveränitet förde Adam och Eva in mänskligheten på en väg av lidande, sjukdom och död. Det som Mose sade beträffande Israel kan sägas om människor i allmänhet: ”De har handlat fördärvligt för egen del; de är inte hans barn, bristen är hos dem själva. Ett vrångt och förvänt släkte!” — 5 Moseboken 32:5, NW.
Följden har blivit att människor har valt att vara oberoende av Gud och har vänt sig bort från hans styre. Men vart har de vänt sig? Medvetet eller omedvetet har de underkastat sig ”denna tingens ordnings gud [som] har förblindat de icke troendes sinnen”. (2 Korintierna 4:4) De har blivit redskap i händerna på djävulen, ”lögnens fader”. (Johannes 8:44) De har blivit detta genom att välja människogjorda politiska och religiösa styrelseskick som har resulterat i hat, fördärv och lidande. Det är inte så underligt att det sägs i bibeln att Satan, djävulen, ”vilseleder [bedrar, Levande Bibeln] hela den bebodda jorden”. — Uppenbarelseboken 12:9.
Varför har Gud tillåtit lidandet?
Varför kvävde inte Jehova upproret i dess linda genom att tillintetgöra Satan redan i Eden? Som den Allsmäktige hade han otvivelaktigt makt att göra detta. Men Satan hade inte ifrågasatt Guds makt, utan snarare hans sätt att utöva den. Genom att ifrågasätta Guds fastställda lag påstod Satan i själva verket att Guds sätt att styra är orätt och inte till verkligt gagn för hans skapelser. Han påstod också att människor inte skulle förbli lojala mot Gud under provsättning. (Job, kapitel 1 och 2) Hur skulle denna utmaning kunna besvaras och avgöras en gång för alla?
Vi kanske kan jämföra Guds handlingssätt mot den egensinniga mänskligheten med den förlorade eller slösaktige sonen i en av Jesu liknelser. Jesus berättade om en man som hade två söner, av vilka den yngre begärde att få sin del av arvet medan fadern fortfarande var i livet. Han ville vara oberoende, flytta hemifrån och bevisa att han kunde klara sig på egen hand. Fadern kunde naturligtvis ha ingripit omedelbart genom att avslå sonens begäran och låsa in honom i ett rum så att han inte kunde ge sig av. Men skulle detta ha tjänat något syfte på längre sikt? Nej, eftersom sonen då skulle ha stannat kvar mot sin vilja. Dessutom skulle han därigenom ha förvägrats rätten att utöva sin fria vilja. Vad gjorde då fadern?
Jesus förklarade: ”Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.” Det gick så illa att denne judiske son blev tvungen att ta tjänst som svinaherde. Trots att det fanns mat för grisarna, fick han ingenting att äta. Jesus fortsatte: ”Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.’” Vad gjorde han då? Han beslöt sig för att ge sig av hem med en ångerfull inställning och förlita sig på sin fars barmhärtighet. — Lukas 15:11—32, 1981.
Vad var det som krävdes för att den unge mannen skulle komma till besinning? Tid och erfarenhet. Fadern hade inte vidtagit några drastiska åtgärder, utan hade gett sonen tid att inse det dåraktiga i sitt handlingssätt. Det är sant att pojken fick lida under denna erfarenhet, men den fick honom att komma till besinning.
Ett prejudikat har skapats
Precis som sonen i liknelsen valde våra första mänskliga föräldrar en kurs av oberoende av Gud. Adam och Eva återvände visserligen inte till sin Fader, till skillnad från den förlorade sonen, men på grund av deras upproriska kurs blev mänskligheten indragen i en stridsfråga som väcktes inför alla förnuftsbegåvade skapelser, både synliga och osynliga, och som bara kunde avgöras genom att låta tid förflyta. Vad har då bevisats efter 6.000 års oberoende av Gud och hans styre? Som profeten Jeremia uttryckte det: ”Jag vet det, Herre [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jeremia 10:23) Mänsklighetens historia har visat att ”den ena människan har makt över den andra, henne till olycka”. Många som har insett detta vänder sig nu, i likhet med den förlorade sonen, till sin himmelske Fader för att få vägledning och bevisar därigenom att Satan är en lögnare när han påstår att han kan vända alla människor bort från att tjäna Gud. — Predikaren 8:9.
Jehova kommer snart att ingripa mot den obotfärdige Satan och alla dem som stöder hans oberoende kurs och kommer på så sätt att göra slut på upproret och alla dess följder. Genom att tillräckligt med tid har förflutit har ett prejudikat skapats för all framtid. Tack vare detta prejudikat kommer det aldrig mer att bli nödvändigt för Jehova att tillåta något ytterligare uppror, vare sig i det synliga eller i det osynliga. Tiden och erfarenheten har visat att varken Satan eller människan, skild från Gud, kan utöva ett rättfärdigt styre. — Uppenbarelseboken 16:14—16; 20:1—3.
Det är sant att människor under denna tid har fått utstå oerhörda lidanden och ofta drabbats av förtidig död. Men Jehova har också lovat att gottgöra detta. På vilket sätt? Som aposteln Paulus förklarade: ”Jag har ett hopp till Gud ... att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Att Gud uppväcker de döda till en möjlighet att vinna fullkomligt liv på jorden kommer att vara en handling av ojämförlig barmhärtighet. Då kommer var och en att få möjlighet att visa uppskattning av det sanna livets gåva.
Genom de föranstaltningar som inbegrips i ”nya himlar och en ny jord” kommer de förra lidandena så småningom att glömmas bort, då de ersätts av alla de glädjeämnen som är förknippade med ett meningsfullt, lyckligt och ändlöst liv. Som det sägs i bibeln: ”Man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” (Jesaja 65:17; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4) Men hur kan vi vara säkra på att detta kommer att bli verklighet? Vilka förändringar kommer att möjliggöra varaktig fred?
[Infälld text på sidan 9]
Människan var inte den första förnuftsbegåvade varelse som Gud skapade med fri vilja och förmåga att välja
[Infälld text på sidan 9]
Genom olydnad kom ett nytt element in i bilden
[Bild på sidan 10]
Det krävdes tid och erfarenhet för att den förlorade sonen skulle inse sitt beroende av sin far, och på liknande sätt har många människor i våra dagar kommit att inse sitt behov av Gud