Det existerade redan en högre form av liv — ”gudaväsen”, andevarelser, som också kallas änglar. — Psalm 8:6.

Ett av dessa ”gudaväsen”, av vilka det finns miljoner, såg sin chans att bli det första människoparets verklige gud och härskare i stället för Jehova, deras Skapare. Han brukade sin fria vilja och ljög medvetet för kvinnan för att förleda henne, och genom henne hennes man, att visa olydnad mot Gud. Han lät påskina att Gud var en lögnare och en bedragare. Han sade henne att ett oberoende tänkesätt och handlingssätt inte skulle leda till döden, som Gud hade sagt, utan försäkrade: ”Ni [måste] nödvändigtvis bli lika Gud, i det ni vet vad som är gott och vad som är ont.” — 1 Moseboken 3:1—5, NW.

Genom sitt handlingssätt satte detta gudaväsen i gång ett uppror mot Guds styre — ett uppror som bevittnades av miljoner änglar. På detta sätt kom utövandet av rättmätig suveränitet att bli en universell stridsfråga. Denne upproriske ängel blev Guds motståndare, vilket är vad det hebreiska ordet ”Satan” betyder. Genom att dra Guds sannfärdighet i tvivelsmål blev Satan också den förste baktalaren, vilket är vad det från grekiskan härledda ordet ”djävul” betyder. Detta första uppror utlöste en serie händelser som har lett till lidanden för mänskligheten.

Varför kvävde inte Jehova upproret i dess linda genom att tillintetgöra Satan redan i Eden? Som den Allsmäktige hade han otvivelaktigt makt att göra detta. Men Satan hade inte ifrågasatt Guds makt, utan snarare hans sätt att utöva den. Genom att ifrågasätta Guds fastställda lag påstod Satan i själva verket att Guds sätt att styra är orätt och inte till verkligt gagn för hans skapelser. Han påstod också att människor inte skulle förbli lojala mot Gud under provsättning. (Job, kapitel 1 och 2) Hur skulle denna utmaning kunna besvaras och avgöras en gång för alla?

Vi kanske kan jämföra Guds handlingssätt mot den egensinniga mänskligheten med den förlorade eller slösaktige sonen i en av Jesu liknelser. Jesus berättade om en man som hade två söner, av vilka den yngre begärde att få sin del av arvet medan fadern fortfarande var i livet. Han ville vara oberoende, flytta hemifrån och bevisa att han kunde klara sig på egen hand. Fadern kunde naturligtvis ha ingripit omedelbart genom att avslå sonens begäran och låsa in honom i ett rum så att han inte kunde ge sig av. Men skulle detta ha tjänat något syfte på längre sikt? Nej, eftersom sonen då skulle ha stannat kvar mot sin vilja. Dessutom skulle han därigenom ha förvägrats rätten att utöva sin fria vilja. Vad gjorde då fadern?

Jesus förklarade: ”Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.” Det gick så illa att denne judiske son blev tvungen att ta tjänst som svinaherde. Trots att det fanns mat för grisarna, fick han ingenting att äta. Jesus fortsatte: ”Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.’” Vad gjorde han då? Han beslöt sig för att ge sig av hem med en ångerfull inställning och förlita sig på sin fars barmhärtighet. — Lukas 15:11—32, 1981.

Vad var det som krävdes för att den unge mannen skulle komma till besinning? Tid och erfarenhet. Fadern hade inte vidtagit några drastiska åtgärder, utan hade gett sonen tid att inse det dåraktiga i sitt handlingssätt. Det är sant att pojken fick lida under denna erfarenhet, men den fick honom att komma till besinning.