Anabaptisterna blev framträdande först omkring år 1525 i Zürich i Schweiz. Från den staden spred sig deras trosuppfattningar snabbt till många delar av Europa. I början av 1500-talet hade reformationen åstadkommit en del förändringar, men i anabaptisternas ögon hade den inte gått nog långt.

I sin önskan att komma tillbaka till de kristna lärorna från det första århundradet förkastade de mera av det romersk- katolska lärosystemet än vad Martin Luther och andra reformatorer gjorde.

Anabaptisterna blev missförstådda, liksom de första kristna blev det. Likt dem betraktades de som omstörtare av den bestående samhällsordningen, som sådana som ”omvälvt den bebodda jorden”. (Apostlagärningarna 17:6) I Zürich i Schweiz sökte myndigheterna, som var förbundna med reformatorn Huldrych Zwingli, särskilt sak med anabaptisterna på grund av deras vägran att döpa spädbarn. År 1527 dränkte de brutalt Felix Manz, en av anabaptisternas ledare, och förföljde så bittert de schweiziska anabaptisterna att de nästan blev utplånade.

I Tyskland blev anabaptisterna bittert förföljda av både katoliker och protestanter. I en kejserlig förordning, utfärdad år 1528, lades dödsstraff på alla som blev anabaptister — och detta utan någon form av rättegång. Förföljelsen i Österrike fick de flesta anabaptisterna där att söka tillflykt i Mähren, Böhmen och Polen och senare i Ungern och Ryssland.