Varför är det hög tid att bestämma sig?

PÅ 1500-TALET f.v.t. utvalde Gud israeliterna till att vara hans ”särskilda egendom ur alla andra folk, ... en helig nation”. (2 Moseboken 19:5, 6) De miste emellertid snart sin helighet, sin religiösa renhet, i och med att de lät sig besmittas av den avgudadyrkan och de fördärvade sedvänjor som förekom i de kringliggande nationerna. Genom detta handlingssätt visade de sig vara ”ett styvnackat folk”. (5 Moseboken 9:6, 13; 10:16; 1 Korinthierna 10:7—11) Under en period på mer än tre hundra år efter Josuas död uppreste Jehova domare, trogna män som skulle vägleda israeliterna tillbaka till den sanna tillbedjan. Men folket ”avhöll sig inte från sina förehavanden och sitt motspänstiga beteende”. — Domarna 2:17—19.

Därefter uppreste Gud trogna kungar och profeter för att få folket att återvända till den sanna tillbedjan. Profeten Asarja uppmanade kung Asa och hans landsmän att söka Jehova: ”Om ni söker honom, kommer han att låta sig finnas av er, men om ni överger honom, kommer han att överge er.” Asa genomförde en rad religiösa reformer i kungariket Juda. (2 Krönikeboken 15:1—16) Senare blev Gud tvungen att upprepa sin uppmaning genom profeten Joel. (Joel 2:12, 13) Ännu längre fram uppmanade Sefanja invånarna i Juda att ”söka Jehova”. Den unge kung Josia satte också i gång en reformkampanj för att utrota avgudadyrkan och sedefördärv. — Sefanja 2:3; 2 Krönikeboken 34:3—7.

Trots sådana korta perioder av ånger och bättring blev det religiösa tillståndet i landet mer och mer kritiskt. (Jeremia 2:13; 44:4, 5) Jeremia fördömde israeliternas religiösa system, som var besmittat av avgudiska sedvänjor, och förklarade att det var omöjligt att reformera: ”Kan en kusit förändra sin hud? Eller en leopard sina fläckar? Ni för er del skulle också vara i stånd att göra gott, ni som är personer lärda att göra ont.” (Jeremia 13:23) På grund av detta lät Gud ett strängt straff komma över kungariket Juda. Jerusalem och dess tempel ödelades år 607 f.v.t., och de som överlevde fördes bort som slavar till Babylon, där de fick stanna i 70 år.

När den perioden var till ända, visade Gud dem barmhärtighet. Han ledde förhållandena så att kung Cyrus befriade israeliterna, och en kvarleva av folket återvände till Jerusalem för att bygga upp templet. I stället för att dra lärdom av alla dessa erfarenheter avföll israeliterna ännu en gång från den sanna tillbedjan, vilket fick Jehova Gud att förnya sin uppmaning: ”Vänd tillbaka till mig, och jag skall vända tillbaka till er.” — Malaki 3:7.

Varför Israel förkastades

Hur var det religiösa tillståndet i Israel på Jesu tid? De skrymtaktiga religiösa ledarna var ”blinda vägledare”, vilka ”såsom lärosatser ... [lärde] ut människobud”. De överträdde ”Guds befallning på grund av ... [sin] tradition”. Folket ärade Gud ”med sina läppar”, men deras hjärta var långt borta från honom. (Matteus 15:3, 4, 8, 9, 14) Skulle israeliterna som nation få ännu en chans att ångra sig och bättra sig? Nej. Jesus sade: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” Han sade också: ”Ert hus”, templet i Jerusalem, ”lämnas åt er själva.” (Matteus 21:43; 23:38) Deras synd var alltför stor. De förkastade Jesus som Messias och lät döda honom och valde den förtryckande romerske kejsaren som sin kung. — Matteus 27:25; Johannes 19:15.

Israeliterna ville inte inse att den period under vilken Jesus utförde sin tjänst var en tid av dom. Jesus sade till Jerusalems otrogna invånare att de inte urskilde den tid då de blev inspekterade. — Lukas 19:44.

Vid pingsten år 33 v.t. bildade Gud en ny nation, ett nytt folk — sin Sons, Jesu Kristi, med anden smorda lärjungar, som skulle tas ut från varje ras och nation. (Apostlagärningarna 10:34, 35; 15:14) Fanns det något hopp om att judarnas religiösa system till slut skulle reformeras? De romerska legionerna gav svaret år 70 v.t., då de lade Jerusalem i ruiner. Gud hade fullständigt förkastat detta religiösa system. — Lukas 21:5, 6.

Det stora avfallet från den kristna tron

De med anden smorda kristna utgjorde också ”en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1 Petrus 2:9; Galaterna 6:16) Men inte ens den urkristna församlingen bevarade sin religiösa renhet särskilt länge.

Bibeln hade förutsagt ett omfattande avfall från den sanna tron. Det symboliska ogräset i Jesu liknelse, dvs. falska kristna, skulle försöka förkväva det symboliska vetet, dvs. sanna kristna som var smorda med Guds ande. Liknelsen visar att en falsk form av kristendom, vilken hade sitt upphov hos Guds ärkefiende, Djävulen, skulle börja spridas ”medan människorna sov”. Detta inträffade efter det att Kristi trogna apostlar hade dött, då en period av andlig sömnaktighet tog sin början. (Matteus 13:24—30, 36—43; 2 Thessalonikerna 2:6—8) Precis som apostlarna hade förutsagt lyckades många falska kristna nästla sig in i fållan. (Apostlagärningarna 20:29, 30; 1 Timoteus 4:1—3; 2 Timoteus 2:16—18; 2 Petrus 2:1—3) Johannes var den av apostlarna som dog sist. Omkring år 98 v.t. skrev han att ”den sista timmen”, den avslutande delen av den apostoliska perioden, redan hade börjat. — 1 Johannes 2:18, 19.

I och med den allians mellan religion och politik som beseglades av den romerske kejsaren Konstantin inträffade en drastisk försämring av kristenhetens andliga, läromässiga och moraliska tillstånd. Många historiker håller med om att ”kyrkans triumf under 300-talet” från kristen synpunkt sett var ”en katastrof”. ”Kristenheten förlorade sin höga moral” och tog många idéer och sedvänjor från hedendomen, till exempel ”Mariakulten”, dyrkan av ”helgon” och treenighetsläran.

Efter den falska triumfen blev tillståndet i kristenheten allt sämre. Dekret och dogmer som utformades av påvar och kyrkomöten — för att inte tala om inkvisitionen, korstågen och de ”heliga” krigen mellan katoliker och protestanter — skapade ett religiöst system som var omöjligt att reformera.

William Manchester skriver i sin bok A World Lit Only by Fire: ”Under 1400- och 1500-talen levde påvarna som romerska kejsare. De var världens rikaste män, och de och deras kardinaler berikade sig ytterligare genom att sälja kyrkliga ämbeten.” Under det stora avfallet försökte mindre grupper och enskilda individer återupptäcka den sanna kristendomen och lade i dagen egenskaper som kännetecknade det symboliska vetet. De fick ofta betala ett högt pris. Det sägs vidare i samma bok: ”Ibland verkade det som om kristendomens sanna helgon, såväl protestantiska som katolska, alla hade blivit svärtade martyrer, omvälvda av lågor.” Vissa så kallade reformatorer, till exempel Martin Luther och Johan Calvin, lyckades skapa bestående religiösa system som avskilde sig från den katolska kyrkan men som fortfarande hade i stort sett samma grundläror. De var också djupt engagerade i politiska angelägenheter.

På det protestantiska fältet försökte man få till stånd en så kallad religiös väckelse. På 1700- och 1800-talen resulterade dessa försök i en intensiv missionsverksamhet i främmande länder. Men enligt vad de protestantiska herdarna själva medger är det andliga tillståndet i deras hjordar nu långt ifrån uppmuntrande. Den protestantiske teologen Oscar Cullmann medgav för en tid sedan att ”kyrkorna själva brottas med en troskris”.

Reformer och motreformer har också företagits inom katolska kyrkan. Från 1000-talet till 1200-talet grundades, trots prästerskapets enorma rikedomar och omoraliska leverne, ett antal klosterordnar som höll hårt på fattigdomslöftet. Men de var noga övervakade och, enligt vissa forskare, motarbetade av den kyrkliga hierarkin. På 1500-talet kom sedan motreformationen, som stöddes av Tridentinska mötet och främst hade till syfte att bekämpa den protestantiska reformationen.

Under omdaningsprocessen i början av 1800-talet intog katolska kyrkan en auktoritär och konservativ hållning. Det kan emellertid inte sägas att några verkliga reformer genomfördes för att återställa den sanna kristendomen. Reformerna var snarare ägnade att konsolidera prästerskapets ställning i en värld som präglades av religiösa, politiska och sociala omvälvningar.

Längre fram i tiden, på 1960-talet, verkade det som om katolska kyrkan ville vidta djupgående förändringar i och med det ekumeniska andra Vatikankonsiliet. Denna förnyelseprocess fick emellertid ett abrupt slut i och med den nuvarande påven, som ville hålla tillbaka de progressiva strömningarna inom kyrkan. Detta agerande, som en del kallar ”Wojtyłas restauration”, har av en katolsk grupp betecknats som ”en ny form av konstantinism”. Den jesuitiska tidskriften La Civiltà Cattolica påpekar att katolska kyrkan, i likhet med andra kyrkor, står inför ”en radikal och global kris: radikal därför att den berör trons och det kristna livets själva grundvalar; global därför att den berör alla sidor av kristendomen”.

Kristenhetens kyrkor har inte genomgått någon verklig reformationsprocess och skulle inte heller ha kunnat göra det, eftersom den sanna kristendomen inte skulle återställas förrän under ”skördetiden”, då det symboliska vetet skulle insamlas i en enda ren församling. (Matteus 13:30, 39) Den långa listan över brott och missgärningar som människor begått i religionens namn, vare sig de påstått sig vara kristna eller inte, väcker frågan: Är det realistiskt att förvänta några verkliga reformer från kristenhetens sida?

Omöjlig att reformera?

Apokalypsen eller Uppenbarelseboken talar om en symbolisk stor sköka som bär det mystiska namnet ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 17:1, 5) Bibelläsare har i hundratals år försökt förklara denna mystiska symbol. Många har varit upprörda över prästerskapets rikedomar och omoraliska leverne. Somliga har därför trott att det stora Babylon representerar den kyrkliga hierarkin. Några som trodde det var Jan Hus, en katolsk präst från Böhmen som brändes på bål år 1415, och Aonio Paleario, en italiensk humanist som hängdes och brändes år 1570. Båda försökte förgäves reformera katolska kyrkan, i hopp om att den skulle kunna återställas till ”sin ursprungliga värdighet”.

Kapitel 17 och 18 i Uppenbarelseboken anger emellertid att det stora Babylon representerar världsväldet av all falsk religion.a Denna sammansatta ”stora sköka” är omöjlig att reformera, eftersom ”hennes synder har hopat sig ända upp till himlen”. Faktum är att praktiskt taget alla trossamfund nu på 1900-talet, inte bara de som tillhör kristenheten, måste ta på sig en del av ansvaret för de blodiga krig som fortsätter att utkämpas och för det svåra moraliska fördärv som präglar mänskligheten. Gud har därför bestämt att ”Babylon” skall tillintetgöras. — Uppenbarelseboken 18:5, 8.

Nu är det hög tid att ”gå ut från henne”

Uppfyllelsen av bibliska profetior visar att vår tid motsvarar ”avslutningen” på denna onda ”tingens ordning”. (Matteus 24:3) De som uppriktigt vill tillbe Gud kan inte tillåta sig att handla efter sina egna idéer och önskningar. De måste söka ”Jehova, medan han står att finna”, dvs. just nu, eftersom den ”stora vedermöda” som Jesus förutsade är nära förestående. (Jesaja 55:6; Matteus 24:21) Precis som det var med Israels folk kommer Gud inte att tolerera en korrupt kyrka bara därför att den kan skryta med att vara gammal. I stället för att försöka reparera ett sjunkande skepp måste alla som vill ha Guds godkännande och rädda sitt liv utan dröjsmål lyda den inspirerade befallningen i Uppenbarelseboken 18:4: ”Gå ut från henne [det stora Babylon], mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.”

Men vart skall man gå? Var någon annanstans kan man få räddning? Är det inte risk att man söker tillflykt på fel ställe? Hur kan man känna igen den enda religion som Gud godkänner? De enda tillförlitliga svaren på dessa frågor står att finna i Guds ord. (2 Timoteus 3:16, 17) Jehovas vittnen vill uppmana dig att undersöka Bibeln lite närmare. Du kommer då att inse vilka det är som Gud har utvalt som ”ett folk för sitt namn”, ett folk som han kommer att skydda under sin vredes dag, som nu är nära. — Apostlagärningarna 15:14; Sefanja 2:3; Uppenbarelseboken 16:14—16.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

Om ditt religiösa skepp håller på att sjunka, ta då din tillflykt till den sanna kristendomens räddningsfartyg