Jona lyckades fånga nineviternas uppmärksamhet. Han beredde sig säkert på en fientlig och våldsam reaktion. Men i stället hände något oväntat. De lyssnade! Hans ord spred sig som en löpeld. Snart talade hela staden om Jonas profetia om undergång. Berättelsen lyder: ”Folket i Nineve satte tro till Gud, och de utropade en fasta och klädde sig i säckväv, från den störste till den minste bland dem.” (Jona 3:5) Rika och fattiga, unga och gamla – alla visade att de ångrade sig. Snart fick även kungen höra talas om detta.

Kungen ville också visa sin ånger. Han steg upp från tronen, tog av sig sin kungliga skrud, klädde sig i samma enkla kläder som folket och satte sig till och med ”ner i askan”. Tillsammans med sina stormän utfärdade han ett påbud som gjorde att folkets initiativ fick officiell status. Han påbjöd att alla skulle vara klädda i säckväv, till och med husdjuren.c Ödmjukt erkände han att nineviterna hade gjort sig skyldiga till ondska och våld. Han hoppades att Gud skulle visa barmhärtighet när han såg deras ånger. Han sade: ”Vem vet om inte den sanne Guden ... vänder om från sin brinnande vrede, så att vi inte går under?” (Jona 3:6–9)

En del kritiker tvivlar på att nineviterna verkligen kan ha ändrat sig så snabbt. Men bibelkommentatorer har sagt att en sådan sinnesändring stämmer bra överens med den vidskeplighet och ombytlighet som präglade många forntida kulturer. Jesus Kristus nämnde längre fram nineviternas sinnesändring. (Matteus 12:41) Och han visste vad han talade om, eftersom han själv hade bevittnat dessa händelser från himlen. (Johannes 8:57, 58)