En del av dem som tjänar Gud i vår tid lider av kronisk sjukdom eller känslomässig stress. När Magdalena var 18 år fick hon diagnosen SLE (systemisk lupus erythematosus), en sjukdom där immunsystemet tycks angripa organ i den egna kroppen. ”Jag var vettskrämd”, säger hon. ”Mitt tillstånd försämrades med tiden och förvärrades av matsmältningsbesvär, munsår och problem med sköldkörteln.” Izabela å andra sidan måste leva med problem som inte syns så mycket på utsidan. Hon säger: ”Ända sedan jag var liten har jag lidit av depression. Det gör att jag får panikattacker, andningssvårigheter och magkramper. Oftast blir jag helt utslagen.”

Att acceptera sina begränsningar

Sjukdom och andra begränsningar kan vända upp och ner på hela ens tillvaro. Om det händer hjälper det att i lugn och ro se över sin situation. Det är inte alltid lätt att acceptera sina begränsningar. Magdalena säger: ”Min sjukdom blir bara värre med tiden. Jag känner mig ofta så utmattad att jag inte orkar ta mig ur sängen. Eftersom min sjukdom är så oförutsägbar är det svårt att planera dagarna. Det jag är mest frustrerad över är att jag inte längre kan göra så mycket som jag skulle vilja i tjänsten för Jehova.”

Zbigniew berättar: ”Ledgångsreumatism gör att jag sakta men säkert tappar energin, och mina leder fördärvas en efter en. När inflammationen är som värst kan jag inte ens göra de enklaste saker. Det gör mig nedstämd.”

För några år sedan fick Barbara veta att hon hade en växande hjärntumör. ”Min kropp har genomgått plötsliga förändringar”, berättar hon. ”Jag känner mig apatisk, får ofta huvudvärk och har svårt att koncentrera mig. Jag var tvungen att tänka om helt.”

Alla de här personerna tjänar Jehova troget. För att göra hans vilja måste de göra vissa prioriteringar. De förtröstar fullständigt på honom och tar emot hans hjälp. (Ords. 3:5, 6)

Magdalena ber till Jehova och litar på honom, och det hjälper henne att uthärda sin tärande sjukdom. Hon säger: ”Jag känner mig lättad och får tillbaka min glädje när jag öppnar mitt hjärta för Jehova. Nu förstår jag verkligen vad det betyder att förtrösta på Gud varje dag.” (2 Kor. 1:3, 4)

Barbara säger så här om sin dotter och andra unga systrar i församlingen: ”De stöttar mig i tjänsten. Deras entusiasm värmer mitt hjärta.” Zbigniew säger att stödet från hans hustru är ovärderligt. ”Hon tar hand om det mesta i hushållet. Hon hjälper mig också att klä mig och bär ofta min väska till mötena och i tjänsten.”

Medtroende: När vi träffar våra medtroende känner vi oss uppmuntrade och lugnade. Men vad händer om din sjukdom gör att du inte kan gå på några möten? Magdalena säger: ”Församlingen har sett till att jag får nytta av mötena genom att spela in dem åt mig. Vännerna ringer ofta för att höra om det finns något mer de kan göra för mig. De skriver också uppmuntrande brev till mig. Bara det att de tänker på mig och vill att jag ska ha det bra hjälper mig att härda ut.”

Izabela, som lider av depression, berättar: ”Jag har många ’mammor’ och ’pappor’ i församlingen som lyssnar och försöker förstå mig. Församlingen är min familj – det är där jag är glad och känner frid.”

Magdalena säger: ”Jag kämpar hårt för att inte bara tänka på mina problem. Jag försöker vara glad åt de dagar då jag känner mig bättre. Jag blir uppmuntrad av att läsa levnadsskildringar om vänner som har varit trogna trots kroniska sjukdomar.” Izabela känner sig starkare av tanken på att Jehova älskar henne och sätter värde på henne. Hon säger: ”Jag känner att jag behövs, och jag har någon att leva för. Jag har också en underbar framtidsutsikt.”

Zbigniew säger: ”Min sjukdom lär mig att vara ödmjuk och trogen trots svårigheter. Den lär mig att vara förståndig och använda mitt goda omdöme och även förlåta uppriktigt. Jag har lärt mig att vara glad åt att tjäna Jehova och inte känna självömkan. Det har faktiskt motiverat mig att fortsätta göra andliga framsteg.”