Ga’ạl betonar rätten att återkräva eller återköpa. Denna rätt kunde utnyttjas antingen av den ursprunglige ägaren (säljaren) eller av en nära släkting till en person som själv behövde bli återlöst eller återköpt eller vars egendom behövde bli det. En nära släkting, en go’ẹl, var således ”återköpare” (Rut 2:20; 3:9, 13) eller, om det gällde ett dråp, ”blodshämnare” (4Mo 35:12).

Lagen föreskrev att om en fattig israelit på grund av omständigheterna blev tvungen att sälja sin arvsbesittning, sitt hus i en stad eller rentav sig själv som slav, hade ”en återköpare” som var ”nära släkt med honom”, en go’ẹl, rätt att ”köpa tillbaka [ga’ạl] det hans bror ... [hade] sålt”; säljaren kunde eventuellt göra detta själv om han kunde skaffa fram de medel som behövdes. (3Mo 25:23–27, 29–34, 47–49; jfr Rut 4:1–15.)

Som både hela nationens och de enskilda individernas nära släkting och store friköpare tog han sig an israeliternas ”rättssak” för att skipa rättvisa. (Ps 119:153, 154; Jer 50:33, 34; Klag 3:58–60; jfr Ord 23:10, 11.)

Eftersom han hade ”del i blod och kött”, var han en nära släkting till mänskligheten, och han var dessutom i besittning av det värdefulla som behövdes för att friköpa och frigöra mänskligheten, nämligen ett fullkomligt människoliv, som han under prövning hade bevarat i ett rent tillstånd. (Heb 2:14, 15)