Kärlek till dem ”som är besläktade ... i tron”
SANNA kristna har ett familjelikt band av kärlek mellan sig. Alltsedan det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen har de kallat varandra ”broder” och ”syster”. (Markus 3:31–35; Filemon, vers 1, 2) Detta är inte bara tomma ord. Det beskriver hur de som tillber Gud känner det för varandra. (Jämför 1 Johannes 4:7, 8.) Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:35.
Sådan kärlek kunde tydligt ses i juli 1997, när en långvarig torka i Chile följdes av skyfall och översvämningar. Många var plötsligt i behov av mat, kläder och andra förnödenheter. När katastrofsituationer uppstår, vinnlägger sig Jehovas vittnen om att följa Paulus uppmaning till galaterna: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” — Galaterna 6:10.
Därför var Jehovas vittnen snabba att reagera och gjorde det på ett organiserat sätt. Mat, kläder och annat som kunde vara till nytta samlades in, sorterades, packades och sändes sedan till katastrofområdet. Det hände till och med att barn gav bort sina leksaker! En syster var förundrad över att finna Rikets sal fylld med material från hjälpsändningar. ”Jag var mållös och visste inte om jag skulle skratta eller gråta”, säger hon. ”Det var precis vad vi behövde.”
Helt oväntat skakades sedan en del av det område som berörts av översvämningen av en jordbävning. Många hus förstördes. För att fylla behovet organiserades fler hjälpkommittéer. Regionala byggnadskommittéer, som normalt har hand om att bygga möteslokaler åt Jehovas vittnen, trädde in och hjälpte till. Vad blev resultatet? Enkla hus — ritade och byggda av bröderna — skänktes till dem som förlorat sina hem. Fastän dessa hus var mycket enkla, skilde de sig märkbart från de omålade hus, utan golv och fönster, som världsliga hjälpinsatser stod för på lånebasis.
En del bröder reste långa vägar för att hjälpa till. Ordföranden i en regional byggnadskommitté gjorde — trots att han måste sitta i rullstol — en omfattande rundresa under två dagar för att inspektera skadorna. En blind broder arbetade nitiskt med att bära bjälkar åt snickaren, som kortade av dem till önskad storlek. En döv broder hämtade sedan bjälkarna och bar dem till den plats där de behövdes.
Många iakttagare imponerades av den hjälp bröderna gav. I en stad var ett polisfordon parkerat nära en systers hus som reparerades. Poliserna blev nyfikna. En av dem frågade en broder: ”Vad är det här för arbetare som ser så lyckliga ut? Hur mycket får de betalt?” Brodern förklarade att de alla var frivilliga arbetare. En av poliserna förklarade att han betalade tionde till sin kyrka varje månad, men ändå hade hans pastor inte ens besökt honom sedan jordbävningen! Nästa dag fick systern ett telefonsamtal från en polisman. Han hade också lagt märke till arbetarna. Han sade att han var så imponerad av den entusiastiska andan hos arbetarna att han var frestad att erbjuda sig att hjälpa till!
Ja, hjälpinsatsen i Chile var i sanning en glädjefull erfarenhet för de frivilliga arbetarna och ett utmärkt vittnesbörd för iakttagare.