ofta genomsyrar makar som fjärmat sig från varandra”.

Somliga föräldrar tar till och med lagen i egna händer. Att barn kidnappas av föräldrarna har i många länder blivit ett stort problem. Enligt vissa beräkningar förekommer så många som 100.000 sådana fall i Förenta staterna varje år! En källa hävdar att antalet fall fördubblades under den femårsperiod som slutade år 1983. Ofta åsamkas barnen härigenom svåra känslomässiga sår. Sally Abrahams säger i sin bok Children in the Crossfire (Barn i korselden): ”Barnarov är åttiotalets sorgeämne.”

Rättvisa i domstolen?

Sedan urminnes tider har föräldrar vädjat till myndigheterna om hjälp vid sådana vårdnadstvister. De flesta av oss känner nog till den vise kung Salomos berömda beslut, när han bilade en vårdnadstvist mellan två mödrar. (1 Kungaboken 3:16—28) Men att svinga det berömda ”salomoniska svärdet” är inte så lätt för våra dagars domare.

När en familj splittrats genom skilsmässa och båda föräldrarna vill ha vårdnaden om barnen, måste saken avgöras inför domstol. Domstolen tar hänsyn till sådana faktorer som föräldrarnas mentala stabilitet, barnets önskemål, förhållandet mellan barnet och föräldrarna och föräldrarnas respektive förmåga att sörja för en trygg uppväxtmiljö.

Men i de flesta fall både vill och behöver barnet varma relationer till båda föräldrarna. De flesta domstolar har därför som mål ”att tillförsäkra minderåriga barn täta och fortlöpande kontakter med båda föräldrarna”. I det fall som nämndes tidigare tog rätten hänsyn till att Pauls ”liv kretsar kring barnen”, medan hans hustru föredrog ”att tillbringa sin lediga tid på en restaurang för att sitta och prata med sin mor och sina vänner”. Paul tilldelades den faktiska vårdnaden. Men barnens behov av kontakter med modern erkändes också i det att hon gavs ”generös umgängesrätt”.

På senaste tiden har man emellertid kunnat märka en farlig trend. För att vinna ett mål har vissa advokater förvandlat vårdnadstvisterna till religiösa kontroverser. Detta oetiska förfaringssätt har avlett vissa domstolars uppmärksamhet från deras egentliga uppgift — att koncentrera sig på barnets bästa. I stället har de inlåtit sig på religiösa bedömningar som faller utanför domstolens befogenheter. Men vad blir följden?

Somliga personer med respekt för den enskildes fri- och rättigheter anser att inblandningen av religiösa frågor i vårdnadstvister är ett hot mot alla barns och föräldrars rättigheter. Eftersom många familjer kommer att splittras genom skilsmässa eller separation de närmaste åren, kan ditt liv också komma att påverkas.

Vårdnaden om barnen – Bör religionen vara avgörande?

KARON ”älskar sina barn och försöker dra försorg om dem på bästa sätt. Hennes trosuppfattningar som ett Jehovas vittne kommer emellertid i första rummet, och genom sina handlingar och trosuppfattningar äventyrar hon barnens hälsa, välfärd och intressen.”

Detta utlåtande av en distriktsdomstol i USA träffade Karon som en blixt. Det innebar att hon hade förlorat vårdnaden om sina två små flickor — den ena bara 11 månader gammal. Hennes man, som före skilsmässan hade hånat henne och sagt: ”Du får välja mellan Jehovas vittnen och mig!” hade nu vårdnaden om barnen. Karon skulle nu få träffa sina flickor bara vartannat veckoslut.

”Min advokat hade försäkrat mig om att mina barn inte kunde tas ifrån mig på grund av min religion, utan att jag måste överbevisas om att vara olämplig som mor”, förklarade Karon, en hemmafru från Missouri i USA. ”Jag blev förtvivlad.” Och det är inte att undra på, eftersom övertygande bevis framlades inför rätten om att hon var en kärleksfull mor som ”regelbundet tillbringade meningsfull tid tillsammans med sina flickor”.

För att besöka sina flickor var Karon nu tvungen att åka till en annan stad som låg 160 kilometer från hennes hem. ”Varje gång jag skulle åka därifrån fick min f. d. mans föräldrar, som hade hand om barnen, bokstavligt talat slita dem från mina ben så att jag kunde gå”, berättar Karon. ”De sparkade och skrek: ’Varför får vi inte följa med dig hem?’ Det fanns gånger då jag var tvungen att stanna vid vägkanten på hemvägen och torka tårarna ur ögonen och be Jehova om kraft.” Karon vädjade till en högre domstol.

De sex domarna i staten Missouris högsta domstol beslöt enhälligt att hon skulle få tillbaka sina flickor. En medlem av appellationsdomstolen, John Bardgett, gav uttryck åt sin ”fasta övertygelse att underrätten haft fel” i sin slutsats ”att medlemmar av Jehovas vittnens religion, som grupp betraktade och på grund av detta samfunds läror, är olämpliga som vårdnadshavare”.a

Vissa lägre domstolar i Australien, Västtyskland, Japan, Canada, Sydafrika och andra länder har också förvägrat föräldrar vårdnaden om barnen på grund av deras trosuppfattningar. Även om många av dessa domar har blivit upphävda i högre domstolar, fortsätter sådana orättvisor att inträffa.

Också de föräldrar som inte är vårdnadshavare har fallit offer för religiösa fördomar. En domare vid en lägre domstol i Massachusetts i USA gick så långt att han förklarade att fadern under sina besök ”inte fick läsa bibeln tillsammans med barnen eller ta med dem till gudstjänster (eller ens citera de tio budorden för dem)”.b En journalist gav följande kommentar: ”Hela historien kan låta skrattretande — så länge det inte är ens egna trosuppfattningar det rör sig om.”

Ja, vad skulle du säga om det gällde dina trosuppfattningar? Att rättens representanter sätter sig till doms över en förälders religionstillhörighet kan få skrämmande konsekvenser. ”Somliga som inte har mycket till övers för Jehovas vittnen undrar ändå om en domstol verkligen har rätt att förbjuda en far att citera de tio budorden eller läsa bibeln tillsammans med sina barn”, sades det i Los Angeles Times.

Frågan är: I hur stor utsträckning bör samhället lägga sig i medborgarnas privata angelägenheter? En juridisk kommentator varnade faktiskt för att en sådan praxis skulle kunna ”leda till att alla familjer ålades att följa av staten vedertagna normer för barnuppfostran”. Skulle du vilja att en domare, som kanske är av en annan religiös övertygelse, bestämde hur du skulle fostra dina barn?

Domstolarna och religionen

Domstolarna har själva insett att deras befogenheter att göra rättsliga undersökningar rörande enskilda personers religiösa trosuppfattningar och sedvänjor är mycket begränsade. En domare vid namn Jeffers vid delstaten Washingtons högsta domstol förklarade: ”Vi ifrågasätter inte samhällets rätt att stävja religiösa sedvänjor som är skadliga för moralen och även sådana som utgör ett hot mot den allmänna säkerheten, hälsan och ordningen, men att döma av de vittnesmål som framkommit i detta fall kan Jehovas vittnens läror enligt vår uppfattning inte anses tillhöra någon av dessa kategorier.”c

När religiösa bruk inte inverkar menligt på ”den allmänna säkerheten, hälsan och ordningen” eller det inte finns några ”faktiska bevis för att barnets fysiska välbefinnande sätts i omedelbar och påtaglig fara genom religionsutövningen”, har således domstolen ingen rätt att favorisera endera förälderns religion. Appellationsdomstolen för Ontario i Canada förklarade kort och koncist: ”Det är inte domstolens sak att döma mellan de två religionerna.” Att bli förvägrad vårdnadsrätten på grund av sådan partiskhet är ”ett högt pris att betala för att få utöva en religion som varken är olaglig eller omoralisk”.d

Ibland har religiöst fördomsfulla ”experter” kommit med diskriminerande uttalanden. En psykolog avgav följande vittnesmål: ”Jag anser att det är skadligt för detta barn att uppfostras som ett Jehovas vittne. ... Hon behöver anpassa sig till den traditionella kulturen i vårt nuvarande samhälle. Hon växer upp, och det kommer inte att ske i ett land bestående av Jehovas vittnen. Om det stora flertalet av landets invånare var Jehovas vittnen, skulle det inte vara något problem.”

Om domstolarna följde sådana råd, skulle det innebära att alla föräldrar som tillhör en minoritetsreligion skulle förvägras vårdnaden om barnen! Vissa domare i staten Florida lät sig, upprörande nog, påverkas av denna psykologs vittnesmål och förordade att modern inte borde få vårdnaden om parets fyraåriga dotter, trots att det var allmänt omvittnat att flickan var ”oerhört fäst vid sin mor”.

Domaren Baskin vägrade att godkänna detta orättvisa beslut som fattats av de två andra domarna vid denna appellationsdomstol (Florida, tredje distriktet). Baskin förklarade: ”Det som här framkommit är ett exempel på experternas personliga fördomar mot moderns religion. Deras förakt för moderns religion har fått dem att spekulera över risken för framtida men för barnet, trots att det inte fanns några bevis för menlig påverkan. Underrätten blev uppenbarligen påverkad av dessa allt annat än objektiva hänsyn, ... och dess dom bör inte äga bestånd.”e

Vad denna amerikanska domstol gjorde sig skyldig till i ett fritt land är en parallell till det som skedde i ett totalitärt land under Hitlerregimen. År 1937 beslöt en distriktsdomstol i det nazistiska Tyskland att barnen i en familj som tillhörde en religiös minoritet skulle omhändertas. Hur rättfärdigade man detta beslut? Domstolen förklarade: ”Om föräldrarna genom sitt eget exempel lär barnen en livsfilosofi som gör dem till oförsonliga motståndare till de uppfattningar som den överväldigande majoriteten av det tyska folket håller fast vid, då är detta ett missbruk av vårdnadsrätten. ... Det skadliga inflytande som föräldrarna utövar [måste] avlägsnas och brytas.”f

Vittnenas barn lyckas bra i livet

Kan barnen få psykiska skador av att vara förbundna med en minoritetsgrupp? När det gäller Karon, som nämndes tidigare i artikeln, spekulerade underrättens domare om att hennes döttrars ”utveckling som produktiva medborgare” och ”anpassning till skolan och samhället” skulle hindras, om de uppfostrades i moderns minoritetsreligion. Hade han rätt? Låt oss se hur situationen är nu, tio år senare.

Skolans omdöme om flickorna, som nu är aktiva vittnen, talar sitt tydliga språk. Elvaåriga Monica, som har mycket höga betyg i de teoretiska ämnena, fick omdömet ”tillfredsställande” när det gäller ”personlig/social utveckling”. Hennes lärare skrev på hennes betyg: ”Monica är en förtjusande flicka och mycket pålitlig. Jag uppskattar att ha henne i min klass.” Karons andra dotter, 13-åriga Shelly, fick ta emot ett stipendium av Förenta staternas president på grund av ”framstående studieprestationer”. Hon blev också vald till ”Månadens medborgare” på grund av sina goda ”personliga relationer med skolans personal och elever samt goda studievanor”. Låter det som om dessa barn var missanpassade?

Att stå upp för sin tro hjälper en person att bygga upp en god karaktär och sinnesstyrka. Ordföranden i Arizonas högsta domstol, en domare vid namn Struckmeyer, sade beträffande ett annat vårdnadsfall som inbegrep ett Jehovas vittne: ”Vi är inte omedvetna om att avvikelser från det normala ofta för med sig hån och kritik. ... Kritik är den smältdegel där karaktären prövas. Likriktning hämmar intellektet och leder till dekadens.”g

Ja, barn som från unga år får lära sig att ge skäl för sin tro övar sina tankeförmågor. I stället för att ”hämma intellektet” är denna övning till stor nytta, vilket framgår av de överraskande resultaten vid en undersökning som omfattade 394 12-åringar i Australien. ”Ett oproportionerligt stort antal av de kreativa barnen [var] Jehovas vittnen”, avslöjade de forskare som ledde undersökningen. ”Den flicka som uppnådde den högsta sammanlagda poängsumman i [kreativitets]proven och den flicka som var den enda elev, oavsett kön, som fanns med bland de bästa 20 procenten i alla de fem praktiska proven var båda Jehovas vittnen.” — Journal of Personality, mars 1973.

På grund av sin religiösa övertygelse tar föräldrar som är Jehovas vittnen mycket allvarligt på sin förpliktelse att ”älska sina barn” och bibringa dem höga moralnormer. (Titus 2:4, 5, Åkeson) Många domstolar har lagt märke till detta. Vid ett vårdnadsmål i Muscatine i Iowa i Förenta staterna år 1986 började till exempel fadern och den så kallade expert som tillkallats att svärta ner moderns religion. Modern var ett Jehovas vittne. Domaren Briles förblev dock opartisk och förklarade: ”Domstolen kan inte ta ställning i denna fråga.”

Även om domaren gav fadern generös umgängesrätt, fick modern vårdnaden om barnen, och som skäl för detta angavs: ”Domstolen är övertygad om att dessa barn kommer att bli lyckliga om de får växa upp hos [modern], även om hennes religion kanske inte tycks stämma överens med traditionella amerikanska uppfattningar. Domstolen är också övertygad om att det skulle vara oförenligt med barnens intressen att beröva dessa barn den kärlek, trygghet och konsekventa fostran som de får genom denna goda omvårdnad.” Beslutet bekräftades av appellationsdomstolen för staten Iowa.h

Blir barnen förvirrade av motstridiga religiösa uppfattningar?

Att detta var ett klokt beslut bekräftas av det som Julie fick uppleva i samband med en annan vårdnadstvist. Julie bereddes möjlighet att umgås med båda föräldrarna, som skildes när hon var sex år gammal. Nu, vid 20 års ålder, säger hon: ”Jag har upplevt detta som en klar fördel. Jag fick med egna ögon se skillnaden mellan katolicismen och Jehovas vittnen. Min bror och jag följde med mamma till Rikets sal, men på söndagarna gick vi i kyrkan med pappa, eftersom vi var hos honom under veckosluten.”

Även om barnen kommer i kontakt med motstridiga religiösa uppfattningar, tycks de mycket sällan, om ens någonsin, ta skada av detta. En undersökning utförd av den kanadensiske forskaren James Frideres kom till följande slutsats: ”Skillnaden mellan barn från [i religiöst avseende] blandade äktenskap och homologa sådana är föga markant. De relevanta fakta som hittills framkommit bekräftar inte tidigare forskningsresultat, vilka tycktes ge vid handen att barn från blandäktenskap skulle vara mera ’instabila’ i psykiskt avseende.” — Jewish Social Studies, 1973.

Barnen har rätt att få reda på båda föräldrarnas religiösa uppfattningar. När de blir gamla nog, kan de göra sitt eget val. I Julies fall höll sig domstolen med rätta neutral i religiösa frågor och koncentrerade sig på barnets bästa. Rättvisan tjänas bäst när domstolarna låter barnen få ta emot intryck från båda föräldrarna och så småningom själva fatta beslut i religiösa frågor. Hur bra skulle det inte vara om alla domstolar hade denna inställning!

[Fotnoter]