metamẹlomai, kommer av mẹlō, som betyder ”bry sig om”, ”intressera sig för”. Förstavelsen metạ (”efter”) ger ordet innebörden ”ångra sig”. (Mt 21:29; 2Kor 7:8)

medan metamẹlomai betonar den känsla av ånger som personen i fråga upplever (Mt 21:29).

Avvikelsen från rättfärdighetens väg kan också vara mer eller mindre allvarlig, och graden av ånger och sinnesändring bör då logiskt sett motsvara detta.

Om överträdaren tror på Gud och älskar honom av hjärtat, kommer han att visa uppriktig ånger och sorg över det orätta han har gjort. Uppskattning av Guds godhet och respekt för hans storhet får överträdare att känna djup ånger över att de har dragit vanära över hans namn. (Jfr Job 42:1–6.) Kärlek till nästan får dem också att sörja över att de har vållat andra skada, varit ett dåligt föredöme och kanske fläckat ner Guds folks anseende bland utomstående. De ber om förlåtelse, eftersom de önskar ära Guds namn och göra gott mot sin nästa. (1Ku 8:33, 34; Ps 25:7–11; 51:11–15; Dan 9:18, 19) De har ”ett förkrossat hjärta”, ”är förkrossade och ödmjuka i anden” (Ps 34:18; 51:17; Jes 57:15) och ”skälver för ... [Guds] ord”, som uppfordrar dem att ändra sinne (Jes 66:2), och de kommer ”bävande till Jehova och till hans godhet” (Hos 3:5). När David handlade dåraktigt i förbindelse med en folkräkning ”slog” hans hjärta honom. (2Sa 24:10)

I sitt andra brev till korinthierna skriver aposteln Paulus att de efter den tillrättavisning han hade gett dem i sitt första brev hade visat ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill”. (2Kor 7:8–13) Han ”ångrade” (metamẹlomai) först att han hade varit tvungen att skriva så strängt till dem och vålla dem smärta, men nu ångrade han det inte längre när han såg att hans tillrättavisning hade frambringat det rätta slaget av bedrövelse, som ledde till uppriktig sinnesändring (metạnoia) i förbindelse med deras orätta inställning och handlingssätt. Han visste att den smärta som han hade vållat dem gjorde dem gott och att de inte skulle ”lida skada” av den. Inte heller de hade någon anledning att ångra den bedrövelse som ledde till sinnesändring, för den hjälpte dem att hålla sig kvar på räddningens väg; den skyddade dem från att återfalla till ett orätt handlingssätt eller avfalla från tron, och den gav dem hopp om evigt liv.

Så som uttrycket ”sinnesändring” används i Bibeln innebär det att man ändrar uppfattning eller inställning, att man känner ånger och ledsnad över något man har gjort, haft för avsikt att göra eller underlåtit att göra. I Bibelns hebreiska skrifter uttrycks tanken med hjälp av verbet nachạm, som kan betyda ”känna ånger”, ”ångra sig”, ”iaktta en sorgetid”, ”ändra sinne (inställning)” (2Mo 13:17; 1Mo 38:12; Job 42:6, not), men det kan också betyda ”finna tröst”, ”trösta sig” (2Sa 13:39; Hes 5:13), ”göra sig kvitt (t.ex. sina fiender)” (Jes 1:24). Antingen det är ånger eller tröst som avses handlar det om en sinnesändring eller om ändrade känslor.

Ett ändrat tänkesätt medför naturligtvis ofta att man också börjar känna på ett annat sätt, och omvänt kan känslor av ånger leda till att man ändrar ett visst tänkesätt eller handlingssätt. (1Sa 24:5–7)

Bedrövelse, självförebråelse och tårar är därför inte något säkert tecken på sann ånger och sinnesändring. Det avgörande är motivet eller hjärteinställningen. Hosea uttalade Jehovas fördömande av israeliterna, för i sitt trångmål ropade de inte till honom om hjälp ”av hjärtat, fastän de tjöt på sina sängar. På grund av sin brödsäd och sitt söta vin drev de omkring. ... Och de vände sedan tillbaka, men inte till någonting högre.” Deras jämmer och rop om hjälp i svåra tider hade sin grund i själviskhet, och fick de lättnad utnyttjade de inte tillfället till att förbättra sitt förhållande till Gud genom att noggrannare följa hans höga normer (jfr Jes 55:8–11); de var som ”en slak båge” som aldrig träffar rätt. (Hos 7:14–16; jfr Ps 78:57; Jak 4:3.) Fasta, gråt och klagan var på sin plats – men bara om de ångrande rev sönder sina ”hjärtan” och inte bara sina kläder. (Joel 2:12, 13; se FASTA; SORG.)