Sinnesändring och ånger berör både sinnet och hjärtat.

Att ”med hjärtat fatta innebörden”. För att kunna ändra sinne måste man först ha ett mottagligt hjärta så att man hör, ser och förstår. (Jfr Jes 6:9, 10; Mt 13:13–15; Apg 28:26, 27.) Sinnet måste uppfatta och förstå det som öronen hör och ögonen ser, men det är ännu viktigare att också ”med hjärtat fatta innebörden [”tanken”, Joh 12:40]”. (Mt 13:15; Apg 28:27) Det räcker alltså inte att förståndsmässigt inse att man har handlat orätt; man måste också inse det av hjärtat. De som redan har kunskap om Gud måste kanske ”på nytt lägga” denna kunskap om honom och hans bud ”på hjärtat” (5Mo 4:39; jfr Ord 24:32; Jes 44:18–20), så att de ”kommer till besinning” (1Ku 8:47). Med rätt hjärteinställning och motiv kan de förnya sitt sinne, så att de kan förvissa sig om vad som är ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. (Rom 12:2)

Om överträdaren tror på Gud och älskar honom av hjärtat, kommer han att visa uppriktig ånger och sorg över det orätta han har gjort. Uppskattning av Guds godhet och respekt för hans storhet får överträdare att känna djup ånger över att de har dragit vanära över hans namn. (Jfr Job 42:1–6.) Kärlek till nästan får dem också att sörja över att de har vållat andra skada, varit ett dåligt föredöme och kanske fläckat ner Guds folks anseende bland utomstående. De ber om förlåtelse, eftersom de önskar ära Guds namn och göra gott mot sin nästa. (1Ku 8:33, 34; Ps 25:7–11; 51:11–15; Dan 9:18, 19) De har ”ett förkrossat hjärta”, ”är förkrossade och ödmjuka i anden” (Ps 34:18; 51:17; Jes 57:15) och ”skälver för ... [Guds] ord”, som uppfordrar dem att ändra sinne (Jes 66:2), och de kommer ”bävande till Jehova och till hans godhet” (Hos 3:5). När David handlade dåraktigt i förbindelse med en folkräkning ”slog” hans hjärta honom. (2Sa 24:10)

Överträdaren måste därför klart och tydligt ta avstånd från sitt orätta handlingssätt, hata det av hjärtat, avsky det (Ps 97:10; 101:3; 119:104; Rom 12:9; jfr Heb 1:9; Jud 23), för ”fruktan för Jehova innebär att hata det onda”, som inbegriper självupphöjelse, stolthet, ”den onda vägen och den falska munnen” (Ord 8:13; 4:24). Han måste dessutom älska rättfärdighet och vara fast besluten att i fortsättningen hålla sig till den rätta vägen. Om han inte både hatar det onda och älskar rättfärdighet, kommer han att sakna den rätta motivationen att ändra sinne och verkligen vända om från sitt orätta handlingssätt. Kung Rehabeam ödmjukade sig då Jehova gav uttryck åt sin vrede, men sedan gjorde han ”det som var ont, för han var inte fast besluten i sitt hjärta att söka Jehova”. (2Kr 12:12–14; jfr Hos 6:4–6.)

Bedrövelse, självförebråelse och tårar är därför inte något säkert tecken på sann ånger och sinnesändring. Det avgörande är motivet eller hjärteinställningen.