Omvändelse innefattar inte bara ens inställning eller det man säger; den innefattar också ”gärningar som svarar mot sinnesändringen”. (Apg 26:20; Mt 3:8) Den tar sig uttryck i att man ”söker” eller ”frågar efter” Jehova av hela sitt hjärta och hela sin själ. (5Mo 4:29; 1Ku 8:48; Jer 29:12–14) Detta betyder att man söker få Guds godkännande genom att man lyssnar ”till hans röst”, det han säger i sitt ord, Bibeln (5Mo 4:30; 30:2, 8), visar insikt i hans sanning genom en bättre förståelse och djupare uppskattning av hans vägar och hans vilja (Dan 9:13), håller Guds bud och handlar efter dem (Neh 1:9; 5Mo 30:10; 2Ku 23:24, 25), håller fast vid ”kärleksfull omtanke och rättvisa” och alltid sätter sitt hopp till Gud (Hos 12:6), slutar upp med att använda religiösa bilder och tillbe skapelser och orubbligt, av hela sitt hjärta, håller sig till Jehova och tjänar endast honom (1Sa 7:3; Apg 14:11–15; 1Th 1:9, 10) och vandrar på hans vägar i stället för att följa nationernas vägar (3Mo 20:23) eller gå sina egna vägar (Jes 55:6–8). Att be, frambära offer, fasta och fira heliga högtider är meningslöst och har inget värde i Guds ögon om man inte samtidigt gör goda gärningar, utövar rättvisa, visar barmhärtighet och upphör med förtryck och våld. (Jes 1:10–19; 58:3–7; Jer 18:11)

Uppriktig sinnesändring har alltså stor inverkan; den utvecklar kraft och får en person att ”vända om”. (Apg 3:19) Jesus kunde därför säga till församlingen i Laodikeia: ”Var ... nitisk och ändra sinne.” (Upp 3:19; jfr Upp 2:5; 3:2, 3.) Sinnesändring kommer till uttryck i ”stor uppriktig iver”, gudsfruktan, längtan, att man rentvår sig och att man rättar till det orätta. (2Kor 7:10, 11) Om man inte anstränger sig för att rätta till det orätta som begåtts, vittnar det om att man inte verkligen har ändrat sinne. (Jfr Hes 33:14, 15; Lu 19:8.)