Bedrövelse, självförebråelse och tårar är därför inte något säkert tecken på sann ånger och sinnesändring. Det avgörande är motivet eller hjärteinställningen. Hosea uttalade Jehovas fördömande av israeliterna, för i sitt trångmål ropade de inte till honom om hjälp ”av hjärtat, fastän de tjöt på sina sängar. På grund av sin brödsäd och sitt söta vin drev de omkring. ... Och de vände sedan tillbaka, men inte till någonting högre.” Deras jämmer och rop om hjälp i svåra tider hade sin grund i själviskhet, och fick de lättnad utnyttjade de inte tillfället till att förbättra sitt förhållande till Gud genom att noggrannare följa hans höga normer (jfr Jes 55:8–11); de var som ”en slak båge” som aldrig träffar rätt. (Hos 7:14–16; jfr Ps 78:57; Jak 4:3.)

Om man inte ändrar sinne. Israel och Juda visade inte uppriktig sinnesändring, och det ledde till att invånarna fördes i landsflykt, att Jerusalem blev ödelagt två gånger och att nationen till slut blev fullständigt förkastad av Gud. När israeliterna blev tillrättavisade vände de inte tillbaka till Gud, utan de vände hela tiden ”tillbaka till den invanda kursen, som en häst som störtar sig ut i striden”. (Jer 8:4–6; 2Ku 17:12–23; 2Kr 36:11–21; Lu 19:41–44; Mt 21:33–43; 23:37, 38) Eftersom de i sitt hjärta inte ville ändra sinne och ”vända om”, fick de varken förstånd eller kunskap av det de hörde och såg; det låg ”en slöja” över deras hjärta. (Jes 6:9, 10; 2Kor 3:12–18; 4:3, 4) Otrogna religiösa ledare och profeter och falska profetissor bidrog till detta, för de fick folket att fortsätta att handla orätt. (Jer 23:14; Hes 13:17, 22, 23; Mt 23:13, 15)