Ett annat hebreiskt ord som är förbundet med återlösning och friköpande är ga’ạl. Detta ord för i första hand tanken till att återkräva, återvinna eller återköpa. (Jer 32:7, 8) Att det här ordet har ungefär samma innebörd som padhạh framgår av att dessa ord används parallellt i Hosea 13:14: ”Ur Sheols hand skall jag friköpa [en form av padhạh] dem; från döden skall jag återvinna [en form av ga’ạl] dem.” (Jfr Ps 69:18.) Ga’ạl betonar rätten att återkräva eller återköpa. Denna rätt kunde utnyttjas antingen av den ursprunglige ägaren (säljaren) eller av en nära släkting till en person som själv behövde bli återlöst eller återköpt eller vars egendom behövde bli det. En nära släkting, en go’ẹl, var således ”återköpare” (Rut 2:20; 3:9, 13) eller, om det gällde ett dråp, ”blodshämnare” (4Mo 35:12).

Lagen föreskrev att om en fattig israelit på grund av omständigheterna blev tvungen att sälja sin arvsbesittning, sitt hus i en stad eller rentav sig själv som slav, hade ”en återköpare” som var ”nära släkt med honom”, en go’ẹl, rätt att ”köpa tillbaka [ga’ạl] det hans bror ... [hade] sålt”; säljaren kunde eventuellt göra detta själv om han kunde skaffa fram de medel som behövdes. (3Mo 25:23–27, 29–34, 47–49; jfr Rut 4:1–15.) Om en man avlade ett löfte till Gud och helgade ett hus eller en åker åt honom och sedan önskade köpa tillbaka huset eller åkern, skulle han betala det beräknade värdet på egendomen plus tjugo procent extra. (3Mo 27:14–19) Det som var ”vigt åt tillintetgörelse” kunde emellertid inte friköpas. (3Mo 27:28, 29)

Senare hände det vid flera tillfällen att Jehova ”sålde” israeliterna ”i deras fienders hand” (5Mo 32:30; Dom 2:14; 3:8; 10:7; 1Sa 12:9) därför att de gång på gång ”sålde sig till att göra det som var ont” (2Ku 17:16, 17). När de ångrade sig återköpte, eller återkrävde, han dem så att de blev fria från landsflykten eller andra trångmål. (Ps 107:2, 3; Jes 35:9, 10; Mik 4:10) Han uppträdde därigenom som go’ẹl, återköpare; han var ju på sätt och vis släkt med dem eftersom han hade ingått äktenskap med nationen (Jes 43:1, 14; 48:20; 49:26; 50:1, 2; 54:5–7). När Jehova ”sålde” dem fick han inte någon materiell betalning av de hedniska nationerna. Betalningen bestod i att hans krav på rättvisa tillfredsställdes och i att hans avsikt att låta israeliterna bli tuktade och tillrättavisade för sin upproriskhet och sin brist på respekt förverkligades. (Jfr Jes 48:17, 18.)

När Jehova återköpte israeliterna behövde han på liknande sätt inte betala rent bokstavligt. När han återköpte dem från landsflykten i Babylon frigav Cyrus dem frivilligt, och han fick ingen kompensation under sin livstid. Vid de tillfällen då Jehova friköpte israeliterna från förtryckande nationer som hade behandlat dem illa lät han emellertid förtryckarna själva betala priset genom att ge sitt liv som betalning. (Jfr Ps 106:10, 11; Jes 41:11–14; 49:26.) När folket i Judas rike blev ”sålt”, eller överlämnat, till babylonierna fick Jehova ingen kompensation. Och de landsflyktiga judarna betalade inga pengar till vare sig babylonierna eller Jehova för att återköpa sin frihet. De såldes ”för ingenting” och återköptes ”utan pengar”. Jehova behövde därför inte betala erövrarna något för att skapa balans i räkenskaperna. Han återköpte dem i stället med hjälp av ”sin heliga arm”. (Jes 52:3–10; Ps 77:14, 15)

I egenskap av go’ẹl, återköpare, hämnades Jehova således det orätta som hade begåtts mot hans tjänare, något som gjorde att hans namn blev rentvått från de anklagelser som hade riktats mot honom av dem som tog Israels olycka som en anledning till att bespotta honom. (Ps 78:35; Jes 59:15–20; 63:3–6, 9) Som både hela nationens och de enskilda individernas nära släkting och store friköpare tog han sig an israeliternas ”rättssak” för att skipa rättvisa. (Ps 119:153, 154; Jer 50:33, 34; Klag 3:58–60; jfr Ord 23:10, 11.)