Det hänvisas ofta till att Jehova friköpte Israels nation från Egypten och gjorde den till sin ”personliga egendom” (5Mo 9:26; Ps 78:42) och till att han många hundra år senare friköpte israeliterna från landsflykten i Assyrien och i Babylon (Jes 35:10; 51:11; Jer 31:11, 12; Sak 10:8–10). Också vid dessa tillfällen innebar friköpandet att det betalades ett pris i gengäld. När Israel blev friköpt från Egypten såg Jehova uppenbarligen till att Egypten fick betala priset. Israel var i viss mening Guds ”förstfödde”, och Jehova varnade farao och sade att om han hårdnackat fortsatte att vägra släppa Israel, skulle det leda till att hans förstfödde, ja alla förstfödda i Egypten, bland både människor och djur, skulle dräpas. (2Mo 4:21–23; 11:4–8) Och eftersom Cyrus intog Babylon och frigav de landsflyktiga judarna, sade Jehova att han skulle ge ”Egypten till lösen [en form av kọfer] för ... [sitt folk], Etiopien och Seba” i Israels ställe. Senare intog således det persiska riket dessa områden, och på det sättet blev ”folkgrupper” givna i stället för israeliternas själar. (Jes 43:1–4)

Senare hände det vid flera tillfällen att Jehova ”sålde” israeliterna ”i deras fienders hand” (5Mo 32:30; Dom 2:14; 3:8; 10:7; 1Sa 12:9) därför att de gång på gång ”sålde sig till att göra det som var ont” (2Ku 17:16, 17). När de ångrade sig återköpte, eller återkrävde, han dem så att de blev fria från landsflykten eller andra trångmål. (Ps 107:2, 3; Jes 35:9, 10; Mik 4:10) Han uppträdde därigenom som go’ẹl, återköpare; han var ju på sätt och vis släkt med dem eftersom han hade ingått äktenskap med nationen (Jes 43:1, 14; 48:20; 49:26; 50:1, 2; 54:5–7). När Jehova ”sålde” dem fick han inte någon materiell betalning av de hedniska nationerna. Betalningen bestod i att hans krav på rättvisa tillfredsställdes och i att hans avsikt att låta israeliterna bli tuktade och tillrättavisade för sin upproriskhet och sin brist på respekt förverkligades. (Jfr Jes 48:17, 18.)

När Jehova återköpte israeliterna behövde han på liknande sätt inte betala rent bokstavligt. När han återköpte dem från landsflykten i Babylon frigav Cyrus dem frivilligt, och han fick ingen kompensation under sin livstid. Vid de tillfällen då Jehova friköpte israeliterna från förtryckande nationer som hade behandlat dem illa lät han emellertid förtryckarna själva betala priset genom att ge sitt liv som betalning. (Jfr Ps 106:10, 11; Jes 41:11–14; 49:26.) När folket i Judas rike blev ”sålt”, eller överlämnat, till babylonierna fick Jehova ingen kompensation. Och de landsflyktiga judarna betalade inga pengar till vare sig babylonierna eller Jehova för att återköpa sin frihet. De såldes ”för ingenting” och återköptes ”utan pengar”. Jehova behövde därför inte betala erövrarna något för att skapa balans i räkenskaperna. Han återköpte dem i stället med hjälp av ”sin heliga arm”. (Jes 52:3–10; Ps 77:14, 15)

I egenskap av go’ẹl, återköpare, hämnades Jehova således det orätta som hade begåtts mot hans tjänare, något som gjorde att hans namn blev rentvått från de anklagelser som hade riktats mot honom av dem som tog Israels olycka som en anledning till att bespotta honom. (Ps 78:35; Jes 59:15–20; 63:3–6, 9) Som både hela nationens och de enskilda individernas nära släkting och store friköpare tog han sig an israeliternas ”rättssak” för att skipa rättvisa. (Ps 119:153, 154; Jer 50:33, 34; Klag 3:58–60; jfr Ord 23:10, 11.)