Kvinnor — Respekteras de i våra dagar?

”VARFÖR över huvud taget ställa en sådan fråga?” kanske en del män förvånat undrar. Men när vi undersöker hur kvinnor har blivit behandlade i forntid och nutid runt om i världen, kan vi ha god hjälp av att ställa oss några enkla frågor:

Vilka har, i de flesta mänskliga relationer, varit förtryckarna och vilka de förtryckta? Vilka har utsatts för mest misshandel inom familjekretsen? Pojkar eller flickor? Vilka har blivit våldtagna, såväl i fredstid som i krigstid? Vilka har varit de främsta offren för sexuella övergrepp i barnaåren, män eller kvinnor? Vilka har ofta genom mänskliga lagar förvisats till en ställning som andra klassens medborgare? Vilka har förvägrats rösträtt? Vilka har ofta haft begränsade utbildningsmöjligheter? Män eller kvinnor?

Listan med frågor skulle kunna göras mycket längre, men fakta talar för sig själva. Elisabeth Bumiller skriver i sin bok May You Be the Mother of a Hundred Sons (Må du bli mor till hundra söner), som baserar sig på hennes egna erfarenheter i Indien: ”Den ’typiska’ indiska kvinnan, som representerar omkring 75 procent av Indiens 400.000.000 kvinnor och flickor, bor i en by. . . . Hon kan varken läsa eller skriva, även om hon gärna skulle vilja kunna det, och har sällan förflyttat sig mer än 30 kilometer från sin födelseplats.” Denna bristande jämlikhet i fråga om utbildningsmöjligheter är inte bara en indisk företeelse, utan förekommer över hela världen.

I Japan råder, liksom i många andra länder, fortfarande bristande jämlikhet. Enligt The Asahi Yearbook för 1991 är antalet manliga elever i fyraåriga universitetskurser 1.460.000 under det att de kvinnliga är 600.000. Ja, kvinnor över hela världen kan säkerligen intyga att de har sämre utbildningschanser än männen. ”Utbildning är till för pojkar”, är den inställning som de har vuxit upp med.

Susan Faludi ställer i sin nyutkomna bok Backlash—The Undeclared War Against American Women (Motreaktionen — det tysta kriget mot amerikanska kvinnor) några rannsakande frågor beträffande kvinnans ställning i Förenta staterna: ”Om amerikanska kvinnor är så jämställda [med männen], varför representerar de då två tredjedelar av alla fattiga vuxna? . . . Varför är sannolikheten fortfarande långt större att kvinnor bor i undermåliga bostäder och inte får någon sjukvårdsersättning och dubbelt så stor att de inte får någon pension?”

Kvinnor har i överväldigande grad varit de som fått utstå mest lidanden. De har varit den främsta måltavlan för förödmjukelser, förolämpningar, sexuella trakasserier och bristande respekt från männens sida. Och denna kränkande behandling har ingalunda varit begränsad till de så kallade utvecklingsländerna. USA:s judiciella senatsutskott sammanställde för en tid sedan en rapport angående våldshandlingar mot kvinnor. Den avslöjade bland annat följande chockerande fakta: ”Var sjätte minut blir en kvinna våldtagen; var femtonde sekund blir en kvinna misshandlad. . . . Ingen kvinna är immun mot våldsbrott i detta land. Tre av fyra amerikanska kvinnor som lever i dag kommer att falla offer för åtminstone ett våldsbrott under sin livstid.” På bara ett år blev mellan tre och fyra miljoner kvinnor misshandlade av sina män. Det var denna sorgliga situation som föranledde senatsutskottets utredning. — Rapporten The Violence Against Women Act of 1990.

Låt oss nu se lite närmare på några av de situationer i vilka kvinnor har fått utstå bristande respekt från män i olika delar av världen. I de två sista artiklarna i denna serie skall vi sedan dryfta hur män och kvinnor kan visa varandra ömsesidig respekt i livets alla skiften.

Kvinnor — Respekteras de i hemmet?

”Den ena efter den andra av kvinnorna gick en fruktansvärd död till mötes. . . . Och även om dödssätten skilde sig åt, var de bakomliggande omständigheterna desamma: Polisen i Quebec [Canada] säger att alla dessa kvinnor dödades av sin nuvarande eller före detta man eller sambo. Inalles har 21 kvinnor i Quebec dödats under det gångna året [1990] — offer för en flodvåg av äktenskapliga våldshandlingar.” — Maclean’s, 22 oktober 1990.

VÅLD i hemmet — ”familjelivets mörka sida”, som någon har kallat det — har gett upphov till en skörd av splittrade familjer och frambringat barn med en förvrängd syn på äktenskapet. Barnen råkar i en allvarlig lojalitetskonflikt, när de försöker förstå varför pappa slår mamma (eller, i mer sällsynta fall, varför mamma är så elak mot pappa). En annan frukt som familjevåldet ofta frambringar är att sönerna själva växer upp till hustruplågare. Faderns exempel har gett dem allvarliga psykiska problem och personlighetsstörningar.

FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 (Världens kvinnor — 1970—1990) förklarar: ”Att kvinnor misshandlas av män i hemmet anses vara det minst rapporterade av alla brott — delvis på grund av att sådana våldshandlingar ofta betraktas som ett socialt problem och inte som ett brott.”

Hur allvarligt är problemet med hustrumisshandel i Förenta staterna? Den senatsrapport som citerades i föregående artikel förklarar: ”Uttrycket ’våld i hemmet’ kan låta tamt, men det beteende som avses är långt ifrån bagatellartat. Statistiken ger en fasansfull bild av hur allvarlig — ja, rentav dödsbringande — hustrumisshandel kan vara. Mellan 2.000 och 4.000 kvinnor per år dör av misshandeln. . . . I motsats till andra brott innebär hustrumisshandel ’kroniskt’ övervåld. Det innebär ständiga hotelser och upprepad kroppslig skada.”

Tidskriften World Health konstaterar: ”Våldshandlingar mot kvinnor förekommer i alla länder och i alla sociala och ekonomiska skikt. I många kulturer anses mannen ha rätt att slå sin hustru. Alltför ofta betraktas vanemässig misshandel och sexuellt övervåld mot kvinnor och flickor som ’privata angelägenheter’ som inte angår någon annan — vare sig lagliga myndigheter eller hälsovårdspersonal.” Accepterandet av våld i hemmet kan sedan lätt sprida sig till skolan.

Ett belysande exempel är det som hände vid en internatskola för flickor och pojkar i Kenya i juli 1991. The New York Times rapporterade att ”71 tonåriga skolflickor blev våldtagna av manliga elever och att 19 andra dödades under en nattlig våldsorgie i sovsalarna som enligt uppgift . . . fick pågå utan inblandning av vare sig lärare eller den lokala polisen”. Hur skall man förklara detta utbrott av sexuellt våld? ”Denna tragedi har riktat uppmärksamheten på den avskyvärda manschauvinism som dominerar det sociala livet i Kenya”, skrev Hilary Ng’Weno, chefredaktör för Kenyas största veckotidning, The Weekly Review, och fortsatte: ”Våra kvinnor och flickor befinner sig i en beklagansvärd situation. . . . Vi uppfostrar våra pojkar att visa föga eller ingen respekt för flickor.”

Det är detta som är den springande punkten i problemet överallt i världen — pojkar får ofta ända från barnsben lära sig att betrakta flickor och kvinnor som underlägsna varelser som lätt låter sig utnyttjas. Kvinnorna betraktas som sårbara och lätta att dominera. Därifrån är steget inte långt till oförblommerad manschauvinism och bristande respekt för det kvinnliga könet och inte heller till regelrätta våldtäkter från fästmäns och pojkvänners sida. När det gäller våldtäkter bör vi också hålla i minnet att en sådan handling ”kan vara över på några ögonblick men efterlämna livslånga spår i känslolivet”, som den ovan nämnda senatsrapporten uttryckte det.

Många män som kanske inte är direkt våldsamma mot kvinnor kan ändå betecknas som omedvetna misogyner eller kvinnohatare. I stället för att bruka fysiskt våld begagnar de sig av psykisk misshandel. Doktor Susan Forward förklarar i sin bok Men Who Hate Women & the Women Who Love Them (Män som hatar kvinnor & kvinnorna som älskar dem): ”Som deras partner beskrev dem var dessa män ofta charmiga och till och med kärleksfulla, men på ett ögonblick kunde de slå om och bli grymma, kritiska och oförskämda. Deras beteendemönster omspände ett helt spektrum av yttringar, från uppenbar skrämseltaktik och hotelser till mer försåtliga, förstuckna angrepp, som tog sig uttryck i ständiga förödmjukelser eller nedbrytande kritik. Metoderna varierade, men resultatet var detsamma. Mannen fick kontroll över kvinnan genom att trycka ner henne fullständigt. Dessa män vägrade också att ta något som helst ansvar för hur deras beteende påverkade deras partner.”

Yasuko,a en späd japanska som nu är gift sedan 15 år, berättade för Vakna! hur det var när hon växte upp: ”Min far misshandlade ständigt min mor. Han slog henne och sparkade henne, drog henne i håret och kastade till och med sten på henne. Och vet ni varför? Därför att hon vågade protestera mot att han bedrog henne med en annan kvinna. I den japanska kulturen har det nämligen betraktats som helt normalt att somliga män har en älskarinna. Min mor var emellertid före sin tid och vägrade att acceptera det. Efter att ha varit gift i 16 år och fött fyra barn tog hon ut skilsmässa. Hon fick inget som helst underhåll från min far.”

Även i de fall då hustrumisshandeln har rapporterats till myndigheterna har detta ofta inte kunnat hindra en hämndgirig man från att mörda sin hustru. I många fall har lagen, till exempel i länder som Förenta staterna, inte kunnat erbjuda något skydd för en hotad och terroriserad kvinna. ”En undersökning visade att i över hälften av de fall då hustrur mördats av sina män hade polisen tillkallats minst fem gånger under det senaste året för att utreda anklagelser om våld i hemmet.” (The Violence Against Women Act of 1990) I vissa extrema fall har hustrun, för att slippa ytterligare misshandel, dödat sin man.

Våldet i hemmet, där kvinnan vanligtvis är offret, tar sig många olika uttryck. I Indien har det rapporterade antalet kvinnomord som begåtts därför att mannen varit missnöjd med den hemgift som betalats av hustruns familj ökat från 2.209 fall år 1988 till 4.835 fall år 1990. Dessa siffror kan emellertid inte betraktas som fullständiga eller tillförlitliga, eftersom många hustrumord kamoufleras som olyckshändelser — vanligtvis genom att hustrun avsiktligt bränns till döds med fotogen för matlagning. Till detta kommer alla de självmord som begås av hustrur som inte längre står ut med sin hemsituation.

När valet står mellan söner och döttrar

Kvinnor diskrimineras ända från födelsen, ja till och med innan de är födda. På vilket sätt? Vakna! har intervjuat Madhu från Bombay, som svarar: ”När en son föds i en indisk familj, blir alla glada. Moderns problem är över. Nu har föräldrarna en son som kan ta hand om dem på deras ålderdom. Deras ’sociala trygghet’ är säkrad. Men om hon får en dotter, betraktas hon som misslyckad. Det är som om hon bara hade tillfört världen ytterligare ett problem. Föräldrarna kommer att bli tvungna att betala en ansenlig hemgift för att få henne bortgift. Och om en mor fortsätter att föda döttrar, är hon en odugling.”b

Tidningen Indian Express rapporterade beträffande flickor i Indien: ”Att de överlever betraktas egentligen inte som viktigt för familjens överlevnad.” Samma källa hänvisar till en undersökning från Bombay som ”avslöjade att av 8.000 foster som avlägsnats genom abort efter könsbestämningstester var 7.999 av kvinnligt kön”.

Elisabeth Bumiller skriver: ”Vissa indiska kvinnor har det så svårt att om deras situation uppmärksammades i lika hög grad som etniska minoritetsgrupper i andra delar av världen, skulle deras fall tas upp av aktionsgrupper som försvarar de mänskliga rättigheterna.” — May You Be the Mother of a Hundred Sons.

”En kvinnas arbetsdag tar aldrig slut”

Uttrycket ”en kvinnas arbetsdag tar aldrig slut” kan låta som en kliché. Men det riktar blickarna på ett faktum som många män inte tänker på. En kvinna med småbarn kan inte unna sig lyxen att ha en fast arbetstid från nio till fem, som män ofta har. Om ett litet barn börjar gråta mitt i natten, vem är det då som med största sannolikhet måste ta hand om det? Vem städar, tvättar och stryker? Vem lagar maten och serverar den när mannen kommer hem från arbetet? Vem diskar och ställer i ordning efter måltiden och börjar sedan göra i ordning barnen för natten? Och vem är det som i många länder, förutom allt detta, förväntas hämta vatten och kanske till och med arbeta ute på åkrarna med ett spädbarn på ryggen? Vanligtvis modern. Hennes arbetstid är inte bara 8 eller 9 timmar per dag, utan ofta 12 eller 14 eller ännu mer. Men hon får ingen övertidsersättning — och ofta inget tack heller!

I tidskriften World Health beskrivs situationen i Etiopien så här: ”Trots att kvinnor förväntas arbeta mellan 16 och 18 timmar om dagen, är deras inkomst så låg att de inte kan försörja sig själva och sina familjer. . . . Hunger är ett dagligt fenomen; i de flesta fall får de [kvinnliga vedbärare] endast en undermålig måltid per dag och får vanligtvis gå hemifrån utan frukost.”

Siu, som ursprungligen kommer från Hongkong och nu är gift sedan 20 år, säger: ”I det kinesiska samhället har män haft en tendens att nedvärdera kvinnor och att betrakta dem antingen som hushållerskor och barnaföderskor eller, för att gå till den andra ytterligheten, som avgudar, leksaker eller sexobjekt. Men vad vi kvinnor egentligen vill är att bli behandlade som intelligenta varelser. Vi vill att män skall lyssna till oss när vi talar och inte uppträda som om vi var mindre vetande!”

Det är inte att undra på att det sägs i boken Men and Women (Män och kvinnor): ”Överallt i världen, även där kvinnor är högt aktade, värderas mannens aktiviteter högre än kvinnans. Det har ingen som helst betydelse hur roller och arbetsuppgifter fördelas könen emellan; mannens uppgifter anses ofrånkomligen vara mer värda i samhällets ögon.”

Faktum är att kvinnans arbete i hemmet vanligtvis är något som tas för givet. Som det sägs i förordet till The World’s Women—1970-1990: ”Kvinnors levnadsförhållanden — och deras bidrag till familjen, ekonomin och hushållet — har i regel lämnats utan avseende. Många statistiska uppställningar har gjorts över förhållanden som avspeglar männens livsvillkor och insatser, inte kvinnornas, eller som bortser från skillnader könen emellan. . . . En stor del av det arbete som kvinnor utför anses fortfarande inte vara av något som helst ekonomiskt värde — och tas ofta inte ens med i beräkningen.”

År 1934 gjorde den amerikanske författaren Gerald W. Johnson följande uttalande beträffande kvinnor i arbetslivet: ”Kvinnor har ofta samma arbete som män, men de får sällan samma lön. Orsaken till detta är att det inte finns något upptänkligt dagligt arbete som inte kan utföras bättre av en man än av en kvinna. De bästa skräddarna och modisterna är män. . . . De bästa kockarna är utan undantag män. . . . I dagens läge är det ett faktum att en arbetsgivare är villig att ge en man bättre lön än en kvinna för samma arbete, därför att han har skäl att tro att mannen kommer att utföra arbetet bättre.” Även om den här kommentaren kan ha varit ironiskt menad, återspeglar den ändå de fördomar som många hyste på den tiden och som fortfarande lever kvar i många mäns sinnen.

Bristande respekt för kvinnor — ett globalt problem

Varje kultur har utvecklat sina attityder och fördomar när det gäller kvinnans roll i samhället. Men den fråga som vi bör ställa oss är: Avspeglar dessa attityder tillbörlig respekt för kvinnans värdighet? Eller är det en återspegling av männens urgamla dominans över kvinnorna på grund av deras vanligtvis överlägsna fysiska styrka? Om kvinnor behandlas som slavar eller föremål som bör utnyttjas så mycket som möjligt, var är då den respekt som tillkommer dem? De flesta kulturer har i större eller mindre utsträckning nedvärderat kvinnans roll och undergrävt hennes självaktning.

Ett av många belysande exempel kommer från Afrika: ”Jorubakvinnor [i Nigeria] måste visa sig okunniga och underdåniga i sin mans närvaro, och när de serverar måltiderna, måste de falla på knä vid mannens fötter.” (Men and Women) I andra delar av världen kan denna undergivenhet visas på en rad olika sätt — genom att hustrun måste gå några steg bakom sin man, måste gå till fots medan han rider på en häst eller en mulåsna, måste bära tunga bördor medan mannen inte bär något, måste äta åtskild från den övriga familjen osv.

Edwin Reischauer, som är född och uppfostrad i Japan, skriver i sin bok The Japanese: ”Förekomsten av manschauvinistiska attityder är mycket påfallande i Japan. . . . En sexuell dubbelmoral som ger mannen frihet men begränsar kvinnan är fortfarande vanligt förekommande. . . . Gifta kvinnor förväntas också visa långt större trohet än män.”

Liksom fallet är i många länder, är sexuella närmanden mot kvinnor ett problem också i Japan, i synnerhet på de fullpackade tunnelbanetågen i rusningstid. Yasuko från Hino City, en förort till Tokyo, berättade för Vakna!: ”Som ung åkte jag varje dag pendeltåg in till Tokyo. Det var så pinsamt, för en del män utnyttjade situationen och nöp och klämde var de kom åt. Vad kunde vi kvinnor göra åt det? Vi var tvungna att stå ut med det. Men det var verkligen genant. Om morgnarna fanns det i rusningstid en speciell vagn för kvinnor, så att åtminstone en del kunde slippa ifrån dessa trakasserier.”

Sue, en ung kvinna som tidigare var bosatt i Japan, hade sitt eget sätt att få slut på sådana närmanden. Hon brukade säga med hög röst: ”Fuzakenai de kudasai!”, vilket betyder ”Sluta larva dig!” Hon förklarar: ”Det fick genast avsedd verkan. Ingen ville förlora ansiktet inför alla andra. Plötsligt var det inte en enda man som petade på mig!”

Bristande respekt för kvinnor i familjekretsen är uppenbarligen ett globalt problem. Men hurdan är kvinnornas situation på arbetsplatsen? Får de mer respekt och erkännande där?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Hur avgörs ett barns kön?

”Det ofödda barnets kön avgörs i befruktningsögonblicket, och det är faderns sädescell som är avgörande. Varje ’ovum’ eller ägg som en kvinna producerar är av kvinnligt kön i den bemärkelsen att det innehåller en X-kromosom, dvs. en kvinnlig könskromosom. Hos män är det emellertid bara hälften av spermierna som har en X-kromosom, medan de övriga innehåller en Y-kromosom, som är den manliga könskromosomen.” Om två X-kromosomer förenas, blir resultatet en flicka, men om en Y-kromosom förenar sig med en X-kromosom, kommer det lilla barnet att bli en pojke. Huruvida en kvinna skall föda pojkar eller flickor avgörs således genom könskromosomfaktorn i faderns sädesceller. (ABC’s of the Human Body, utgiven av Reader’s Digest) Det är därför ologiskt av en man att klandra sin hustru för att de bara får flickor. Ingen kan klandras för detta. Fortplantningen är helt enkelt som ett lotteri.

[Ruta/Bild på sidan 8]

En tragedi av gigantiska proportioner

Elizabeth Fox-Genovese skriver i sin bok Feminism Without Illusions (Feminism utan illusioner): ”Det finns goda skäl att tro att många män . . . i allt högre grad känner sig frestade att använda sin styrka i den enda situation i vilken den fortfarande tydligtvis ger dem ett försprång — i deras personliga relationer till kvinnor. Om jag har rätt i denna min misstanke, då står vi inför en tragedi av gigantiska proportioner.” Och denna tragedi inbegriper miljontals kvinnor som dagligen får utstå stora lidanden från en tyrannisk make, far eller annan man — en man som inte ”består provet i fråga om rättvisa och rätt”, som författarinnan uttrycker det.

”I trettio stater [i USA] är det fortfarande generellt sett tillåtet för en man att våldta sin hustru; och endast tio stater har lagar som medger att en person grips för våld i hemmet. . . . Kvinnor som inte har något annat val än att fly finner ofta att detta alternativ inte är stort bättre. . . . En tredjedel av de en miljon misshandlade kvinnor som årligen söker en tillfällig fristad får ingen hjälp.” — Förordet till boken Backlash—The Undeclared War Against American Women, av Susan Faludi.

[Bild

Hundratals miljoner människor har inte rinnande vatten, avlopp eller elektrisk ström i hemmet — om de över huvud taget har ett hem

[Bild på sidan 7]

För miljontals kvinnor är våld ett mörkt inslag i hemmet

Kvinnor — Respekteras de på arbetsplatsen?

”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte.” — Jenny, tidigare anställd som sekreterare på en advokatbyrå.

”Att sexuella närmanden och trakasserier mot kvinnor florerar på sjukhusen är ett välkänt faktum.” — Sarah, sjuksköterska.

”Jag blev ständigt utsatt för närmanden på arbetet.” — Jean, sjuksköterska.

HÖR dessa fall till undantagen, eller representerar de en utbredd företeelse? Vakna! har intervjuat ett antal kvinnor med erfarenhet från arbetslivet. Behandlades de med respekt och värdighet av sina manliga arbetskamrater? Här följer några av deras kommentarer:

Sarah, en sjuksköterska från New Jersey med nio års erfarenhet av amerikanska militärsjukhus, berättar: ”Jag minns när jag arbetade i San Antonio i Texas och det blev en tjänst ledig på njurdialysavdelningen. Jag frågade en grupp läkare vad jag skulle göra för att få tjänsten. En av dem flinade och sade: ’Gå i säng med överläkaren.’ Jag svarade bara: ’På de villkoren vill jag inte ha jobbet.’ Men det är ofta på det sättet som frågor om befordran och tjänster avgörs. Kvinnor måste ge efter för dominerande lustfyllda män.

Vid ett annat tillfälle arbetade jag på en intensivvårdsavdelning och höll just på att sätta ett dropp på en patient, då en läkare kom förbi och nöp mig i baken. Jag blev rasande och rusade in i ett annat rum. Han följde efter och fällde några plumpa kommentarer. Jag drämde till honom, så att han föll i en soplår! Sedan gick jag direkt tillbaka till min patient. Det behöver väl knappast sägas att han aldrig trakasserade mig igen!”

Miriam, en gift kvinna från Egypten som tidigare arbetade som sekreterare i Kairo, förklarar hur situationen är för kvinnor som arbetar i en muslimsk miljö i Egypten: ”Kvinnor klär sig mer anständigt där än i det västerländska samhället. Jag lade inte märke till några direkta sexuella närmanden på min arbetsplats. Men på tunnelbanan i Kairo förekommer det så mycket sexuella trakasserier att man nu har reserverat den första vagnen för kvinnor.”

Jean, en tystlåten men bestämd kvinna med 20 års erfarenhet som sjuksköterska, sade: ”Jag var mycket noga med att aldrig stämma träff med någon på arbetet. Men jag blev ändå utsatt för trakasserier, både från läkare och från manliga sjukvårdsbiträden. De trodde alla att de hade det psykologiska övertaget. Om vi sjuksköterskor inte ’samarbetade’ med dem i sexuellt avseende, då fanns de manliga sjukvårdsbiträdena aldrig på plats när vi behövde hjälp med att lyfta upp en patient i en säng eller något liknande.”

Jenny arbetade som sekreterare på en advokatbyrå i sju år. Hon berättar om sina erfarenheter där: ”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte. Deras inställning var: ’Eftersom vi är advokater har vi gjort oss förtjänta av vissa förmåner, och kvinnor är ett av våra privilegier.’” Och det finns mycket som tyder på att andra akademiker är av samma uppfattning. Men vad kan en kvinna göra för att slippa sådana trakasserier?

Darlene, en svart amerikanska som har arbetat som sekreterare och som restaurangvärdinna, sade: ”Saker och ting kan gå snett om man inte sätter upp vissa gränser. Om en man börjar retas och man själv retas tillbaka, då kan situationen lätt spåra ur. Jag har varit tvungen att klargöra min ståndpunkt vid flera olika tillfällen. Jag har då använt sådana uttryck som: ’Jag skulle uppskatta om du inte talade till mig på det sättet.’ Vid ett annat tillfälle sade jag: ’Eftersom jag är gift, tycker jag att det du sade var mycket opassande, och jag tror inte att min man skulle uppskatta det.’

Den springande punkten är att om man vill ha respekt, då måste man göra sig förtjänt av den. Och jag förstår inte hur en kvinna kan tillvinna sig respekt om hon försöker tävla med männen i vad jag skulle kalla vulgärt och oanständigt tal — vågade historier och sexuella anspelningar. Om gränsen mellan passande och opassande tal och uppförande är suddig, kommer någon en dag att försöka ta sig över den.”

Män som spelar översittare

Connie, en sjuksköterska med 14 års erfarenhet, berättar om en annan form av trakasserier som kan dyka upp i många sammanhang: ”Jag arbetade tillsammans med en läkare med en helt rutinmässig omläggning. Jag följde den standardprocedur som jag hade fått lära mig. Jag vet allt om hur man rengör sår och lägger bandage osv., men ingenting dög åt den där doktorn. Han skällde och skrek åt mig och kritiserade allt jag gjorde. Sådana här saker, att män försöker trycka ner kvinnor, händer ganska ofta. Somliga män har ett klent ego, och det verkar som om de har behov av att visa sin makt över de kvinnor som de arbetar tillsammans med.”

Sarah, som citerades tidigare i artikeln, berättar om en liknande erfarenhet: ”Jag höll på att förbereda en operation, när jag råkade kontrollera patientens vitalfunktioner. Hans EKG var så oregelbundet att jag förstod att han absolut inte var i det tillståndet att han kunde opereras. Jag gjorde misstaget att rikta kirurgens uppmärksamhet på detta faktum. Han blev rasande och svarade: ’Sjuksköterskor skall ta hand om bäcken och inte bry sig om några EKG.’ Jag talade då med chefsanestesiologen, och han sade att han och hans läkarlag inte kunde samarbeta med kirurgen under dessa omständigheter. Till min stora förvåning gick kirurgen då ut och sade till mannens hustru att det var mitt fel att hennes man inte hade blivit opererad än! I sådana situationer drar en kvinna alltid kortaste strået. Varför? Därför att hon oavsiktligt har sårat en mans fåfänga.”

Det är således tydligt att kvinnor ofta blir utsatta för trakasserier och kränkande behandling på arbetsplatsen. Men hur är deras ställning inför lagen?

Kvinnans lagliga status

I somliga länder har det tagit kvinnor hundratals år att enbart i teorin uppnå likhet inför lagen. Och i de länder där lagen ger kvinnor och män lika rättigheter, är det ofta ett ofantligt svalg mellan teori och praktik.

FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 förklarar: ”Denna [rättsliga] klyfta konkretiseras i stor utsträckning i lagar som förvägrar kvinnan likställdhet med mannen i fråga om rätten att äga mark, låna pengar och upprätta kontrakt.” Som en kvinna från Uganda uttrycker det: ”Vi är fortfarande andra klassens medborgare — nej, tredje klassens, eftersom våra söner kommer före oss. Till och med åsnor och traktorer får ibland bättre behandling.”

Time-Life-publikationen Men and Women förklarar: ”År 1920 fick kvinnor [i USA] genom det 19:e tillägget till Förenta staternas konstitution rösträtt — långt efter det att kvinnor fått den rätten i många europeiska länder. Men i Storbritannien fick man inte allmän rösträtt förrän år 1928 (och i Japan inte förrän efter andra världskriget).” I protest mot denna politiska diskriminering av kvinnor tog en brittisk suffragett, Emily Wilding Davison, livet av sig genom att kasta sig framför kungens häst vid 1913 års Derby. Hon blev en martyr i kampen för kvinnans rättigheter.

Det förhållandet att den amerikanska senaten så sent som år 1990 utfärdade rapporten ”Violence Against Women Act” visar att den mansdominerade legislaturen har varit sen i vändningarna när det gällt att tillgodose kvinnornas behov.

Denna korta beskrivning av kvinnornas situation i olika delar av världen väcker osökt frågorna: Kommer det någonsin att bli annorlunda? Vad krävs för att situationen skall förändras till det bättre? De två följande artiklarna tar upp dessa frågor.

[Ruta/Bild på sidan 11]

Vilka har det svårast?

”Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. De står för mellan 60 och 80 procent av Afrikas och Asiens livsmedelsproduktion och 40 procent av Latinamerikas. Ändå tjänar de bara en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en procent av all fast egendom. De hör till de fattigaste av världens fattiga.” — Elisabeth Bumiller: May You Be the Mother of a Hundred Sons.

”Faktum är att små flickor inte kan gå i skolan [i vissa delar av världen] därför att det inte finns något friskt dricksvatten. . . . Jag har sett unga flickor hämta dricksvatten från platser som ligger 20 eller rentav 30 kilometer från deras hem, vilket tar en hel dag. När dessa flickor är 14 eller 15 år gamla har de . . . aldrig gått i skolan, aldrig lärt sig någonting.” — Jacques-Yves Cousteau i The Unesco Courier, november 1991.

[Bild på sidan 10]

En kvinna behöver inte finna sig i sexuella trakasserier

Att respektera kvinnor i det dagliga livet

OM KVINNOR skall få åtnjuta större respekt än hittills i historien, var och när måste då förändringen börja? Ja, var och när grundläggs vanligtvis förutfattade meningar och fördomar? I hemmet och i skolan, under de mest formbara åren i en människas liv. Utvecklingen av våra attityder och åsikter styrs i stor utsträckning av föräldrarnas inflytande. Vilka är det då, logiskt sett, som har den största möjligheten att påverka en ung mans framtida inställning till kvinnor? Uppenbarligen fadern och modern. En av nycklarna till problemet är därför lämplig undervisning som kan nå in i hemmen och påverka föräldrarna.

Synen på kvinnor

Att fördomar grundläggs i hemmet bekräftas av Jenny, en gift sekreterare, det äldsta barnet i en familj med fyra döttrar. Hon säger: ”Som unga var vi alltid medvetna om att det finns fler kvinnor än män i Förenta staterna. Om man vill bli gift, måste man därför se till att göra sig tilldragande.

Kvinnor bibringas också tanken att de är lägre stående varelser. Ibland får till och med ens föräldrar en att tro att man är mindre värd än pojkar. När en man sedan kommer in i ens liv, förmedlar han samma budskap — att man är underlägsen männen.

Men varför skulle vår självaktning främst vara beroende av kroppsformer och fysiska företräden eller avsaknaden av sådana företräden? Bedöms män på det sättet?”

Betty, före detta affärsföreståndarinna och gift sedan 32 år, tar upp en annan viktig fråga: ”Varför bedöms kvinnor alltid efter sitt kön och inte efter sin erfarenhet, skicklighet och intelligens? Det enda jag begär är att männen skall lyssna till mig som människa. Se inte ner på mig bara därför att jag är kvinna!

Alltför ofta betraktar män oss kvinnor som om vi alla var enfaldiga eller obegåvade — alldeles för dumma för att kunna fatta ett rätt beslut. Jag tycker att de borde försöka behandla oss som de själva skulle vilja bli behandlade. Då skulle de snart ändra inställning!” Allt hon begär är att män skall tillämpa den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” — Matteus 7:12.

Dessa båda kvinnors synpunkter har fog för sig. En kvinnas verkliga värde bör inte basera sig på fysiska faktorer och företräden eller på kulturellt betingade fördomar. Ett spanskt ordspråk uttrycker det på det här sättet: ”En vacker kvinna behagar ögonen; en god kvinna behagar hjärtat. Om den förra är en ädelsten, så är den senare en klenod.”

Bibeln uttrycker samma tanke fast i andra ord: ”Er prydnad skall inte vara något utvärtes, håruppsättningar, guldsmycken och fina kläder, utan den inre, dolda människan med sitt oförgängliga samtycke, ett milt och stilla sinnelag. Det är dyrbart i Guds ögon.” Och på samma sätt som vi inte bör döma en bok efter omslaget, bör vi inte heller döma en människa efter hennes kön. — 1 Petrus 3:3, 4, Phillips.

Att visa respekt i hemmet

Ett berättigat klagomål som många kvinnor framför, i synnerhet förvärvsarbetande hustrur och mödrar, är att deras män inte inser hur betungande hushållsarbetet är och vanligtvis inte gör sin del. Susan Faludi, som citerades i den första artikeln, förklarar: ”Kvinnor åtnjuter inte heller likställdhet i sitt eget hem, där de fortfarande utför 70 procent av hushållsarbetet.” Hur skall man kunna råda bot på denna orättvisa?

Även om det kanske inte är så populärt bland männen i vissa kulturer, bör man göra en rättvis fördelning av arbetsuppgifterna i hemmet, i synnerhet om hustrun också måste förvärvsarbeta. I en sådan arbetsfördelning bör man naturligtvis också ta hänsyn till sådana uppgifter som mannen ansvarar för — skötsel av bilen, trädgårdsarbete, reparationer i hemmet osv. — vilka emellertid sällan tar lika mycket tid i anspråk som hustruns hushållsarbete. I somliga länder förväntar sig männen till och med att hustrun skall hålla bilen ren och nytvättad, som om den vore en del av hemmet!

Denna rekommendation att hjälpas åt med hushållssysslorna är faktiskt i linje med det råd som aposteln Petrus gav äkta män, nämligen att de skall leva tillsammans med sina hustrur ”enligt kunskap”. (1 Petrus 3:7) Detta innebär bland annat att mannen inte bör vara som en opersonlig, okänslig inneboende i hemmet. Han bör respektera sin hustrus intelligens och erfarenhet. Han bör också urskilja hennes behov som kvinna, hustru och mor. Detta inbegriper mer än att bara komma hem med ett lönekuvert — det gör många förvärvsarbetande hustrur också. Han måste förstå hennes fysiska, känslomässiga, sexuella och framför allt andliga behov.

För en man som påstår sig följa kristna principer är en ännu viktigare förpliktelse inbegripen — att följa Kristi exempel. Jesus riktade en underbar inbjudan till alla dem som ”arbetar hårt och är tyngda av bördor” och sade: ”Kom till mig . . ., så skall jag vederkvicka er. . . . För jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar.” (Matteus 11:28, 29) Vilken utmaning för kristna äkta män och fäder! Varje äkta man bör fråga sig: Vederkvicker jag min hustru, eller trycker jag ner henne? Är jag omtänksam och tillgänglig, eller har jag en tendens att uppträda som en tyrann, despot eller diktator? Visar jag ”broderlig tillgivenhet” vid kristna möten men är sedan odräglig hemma? Det får inte finnas någon ”doktor Jekyll och mister Hyde” i den kristna församlingen. — 1 Petrus 3:8, 9.

Det finns följaktligen inget försvar för en äkta man som motsvarar den beskrivning som en misshandlad kristen kvinna ger: ”En manschauvinistisk kristen familjefar som är så trevlig i Rikets sal och köper presenter åt andra men är elak och föraktfull mot sin hustru.” Mannens förpliktelse att visa respekt för sin hustru ger inte rum för en förtryckande och förnedrande behandling. Å andra sidan bör hustrun naturligtvis också visa tillbörlig respekt för sin man. — Efesierna 5:33; 1 Petrus 3:1, 2.

Det som sagts här ovan bekräftas av dr Susan Forward, som skriver: ”Ett gott förhållande grundar sig på ömsesidig respekt.” Detta innebär att båda parter är ansvariga för att det skall gå bra. Doktor Forward fortsätter: ”Det inbegriper omtanke om och lyhördhet för den andra partens känslor och behov, liksom också uppskattning av de ting som gör var och en av makarna så speciell. Kärleksfulla makar kommer att finna effektiva metoder att ta itu med sina meningsskiljaktigheter; de betraktar inte varje tvist som ett fältslag som måste vinnas eller förloras.” — Men Who Hate Women & the Women Who Love Them.

Bibeln ger också följande goda råd till äkta män i Efesierna 5:28: ”Männen [bör] älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv.” Varför är det så? Eftersom äktenskapet är som ett gemensamt bankkonto, där båda har bidragit med 50 procent av de insatta medlen. Om en man misshushållar med dessa penningmedel, skadar han bådas ekonomiska ställning. Och om en man skadar sin hustru på något sätt, då skadar han i det långa loppet också sig själv. Varför det? Därför att hans äktenskap är en gemensam investering. Om denna investering fördärvas, är det till skada för båda parter.

En annan viktig sak som vi bör hålla i minnet är att respekt inte är något som bör krävas. Även om makarna är skyldiga att respektera varandra, bör de också göra sig förtjänta av sådan respekt. Kristus försökte aldrig tilltvinga sig respekt genom att utnyttja sin makt eller ställning.a I ett äktenskap bör makarna likaså söka tillvinna sig varandras respekt genom ett hänsynsfullt och omtänksamt handlingssätt och inte genom att bombardera varandra med bibelställen.

Att visa respekt på arbetsplatsen

Måste män betrakta kvinnor som ett hot mot deras manliga fåfänga? Elizabeth Fox-Genovese skriver i sin bok Feminism Without Illusions: ”Det är sant att många kvinnor i våra dagar har samma önskan som många män: att få ihop tillräckligt mycket pengar för en dräglig tillvaro, att ha ett rikt och tillfredsställande privatliv och att slå sig fram här i världen utan att trassla till det alltför mycket för sig själva och andra.” Bör denna ambition eller önskan uppfattas som ett hot mot männen? Hon fortsätter: ”Varför kan vi inte inse att det, trots alla de förändringar som vår värld har genomgått eller kommer att genomgå, ändå finns vissa skillnader och i stället glädja oss åt dessa?”

Kristna män som tjänstgör som arbetsledare eller förmän bör särskilt tänka på att respektera sina kvinnliga medarbetares värdighet och hålla i minnet att en gift kvinna i biblisk bemärkelse bara har en enda man som sitt ”huvud” — sin egen man. Andra kan ha en överordnad ställning och bör respekteras på grund av det, men i sträng biblisk bemärkelse är en man ändå inte ”huvud” för någon annan än sin hustru. — Efesierna 5:22—24.

Samtalstonen på arbetsplatsen bör alltid vara uppbyggande. När män inlåter sig på samtal som innehåller tvetydigheter eller sexuella anspelningar, visar de inte respekt för kvinnor, och inte heller är de måna om sitt eget rykte. Aposteln Paulus uppmanade de kristna: ”Otukt och orenhet av varje slag eller girighet må inte ens nämnas bland er, alldeles som det anstår heliga människor; inte heller skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som inte är passande, utan hellre tacksägelse.” — Efesierna 5:3, 4.

Att ändra en kvinnlig medarbetares arbetsuppgifter utan att ta hänsyn till hennes känslor och uppfattningar är ett annat exempel på bristande respekt. Jean, som är sjuksköterska, sade: ”Det skulle vara så trevligt om de frågade oss till råds innan de ändrade våra arbetsuppgifter. Det skulle faktiskt vara god psykologi. Kvinnor behöver medkänsla och behöver känna att de är uppskattade och omtyckta.”

En annan aspekt av problemet är den barriär som somliga kvinnor har kallat för ”glastaket”. Med detta uttryck avses de ”hävdvunna fördomar som hindrar kvinnor från att få överordnade befattningar inom den privata industrin”. (The New York Times, 3 januari 1992) En undersökning som nyligen gjordes i Förenta staterna visar att endast en mindre del av alla viktiga poster bekläds av kvinnor. Siffrorna varierar från 14 procent på Hawaii och 18 procent i Utah till 39 procent i Louisiana. Om kvinnor visas tillbörlig respekt, kommer skicklighet och erfarenhet att vara de enda befordringsgrunderna på världsliga arbetsplatser och inte en persons kön. Forskningsledaren Sharon Harlan förklarar: ”Det börjar bli bättre, men . . . det finns fortfarande en hel del konkreta hinder i kvinnornas väg.”

[Fotnot]

[Ruta på sidan 14]

RESPEKT Vad kan kvinnor göra?

● Bygg upp och bevara din SJÄLVAKTNING

● Gör klart för din omgivning vad som får sägas och göras i din närvaro

● Sätt upp tillbörliga gränser för tal och uppförande

● Försök inte att tävla med männen när det gäller slipprigheter och tvetydiga skämt; det minskar din kvinnliga värdighet och gör inte dem till gentlemän

● Klä dig inte på ett provokativt sätt, oavsett vad modet föreskriver; ditt sätt att klä dig avspeglar din egen självaktning

● Tillvinn dig respekt genom ditt sätt att uppföra dig; behandla män med samma respekt som du förväntar från dem

● Var inte flirtig

RESPEKT Vad kan män göra?

● Behandla alla kvinnor med respekt och värdighet; känn dig inte hotad av en självsäker kvinna

● Var inte överdrivet familjär mot andra kvinnor än din hustru; använd inte förtroliga tilltalsord på ett opassande sätt

● Undvik vågade skämt och suggestiva blickar

● Var inte alltför frikostig med komplimanger och undvik otillbörlig beröring

● Nedvärdera inte hennes arbete eller hennes person

● Konferera, lyssna och samtala på ett objektivt sätt

● Uttryck din uppskattning av hennes arbete

● Hjälp till med hushållsarbetet. Om du anser att det är under din värdighet, hur är det då med hennes?

● Om du och din hustru bor tillsammans med dina föräldrar, var då lyhörd för din hustrus problem. Hon är nu ditt största ansvar och behöver ditt stöd (Matteus 19:5)

Att visa respekt för kvinnor i församlingen

BIBELN ger de kristna en norm för den teokratiska ordningen när det gäller ledarskap: Kristus är underordnad Gud, mannen är underordnad Kristus, och kvinnan är underordnad sin man. (1 Korintierna 11:3) Detta underordnande är emellertid inte förenat med något diktatoriskt förtryck. Ledarskapet i familjen får aldrig upprätthållas genom våld, vare sig fysiskt, psykiskt eller verbalt. Det kristna ledarskapet är också relativt och ger inte mannen rätt att uppträda som en despot som betraktar sig själv som ofelbar.a Att kunna säga ”Förlåt, jag hade fel”, bidrar till att stärka äktenskapet och göra det vederkvickande för båda parter. Men hur lätt är det inte att sådana uttryck för ödmjukhet fastnar i halsen! — Kolosserna 3:12—14, 18.

När de kristna apostlarna Paulus och Petrus ger råd till äkta makar, riktar de ständigt uppmärksamheten på Kristi exempel. En man kommer att vinna sin hustrus respekt, om han efterliknar det uppmuntrande föredöme som Kristus utgjorde, eftersom ”en man är sin hustrus huvud, liksom den Smorde är församlingens huvud, då han ju är denna kropps frälsare”. — Efesierna 5:23.

Aposteln Petrus ger också följande uttryckliga råd till äkta män: ”Ni män skall på samma sätt fortsätta att leva tillsammans med . . . [era hustrur] enligt kunskap.” (1 Petrus 3:7) En modern spansk översättning parafraserar uttrycket på detta sätt: ”Beträffande äkta män: visa takt i ert samliv och ta hänsyn till hustrun.” Detta råd inbegriper många olika faktorer, däribland behovet av lyhördhet i de äktenskapliga relationerna. En man bör inte betrakta sin hustru som blott och bart ett medel till att få sexuell tillfredsställelse. En hustru som hade blivit utsatt för sexuellt övervåld som barn skrev: ”Jag önskar bara att ni skulle tala mer om det stöd som en man kan ge en hustru som har varit med om sådana upplevelser. Vad de flesta av oss hustrur behöver få veta är att vi verkligen är älskade och omtyckta och inte bara är till för att tillfredsställa vissa köttsliga begär eller fungera som hushållerskor, utan något känslomässigt engagemang.”b Äktenskapet instiftades av Gud för att mannen och hustrun skulle komplettera varandra och hjälpa varandra. Det är en fråga om samarbete och ömsesidig aktning. — 1 Moseboken 2:18; Ordspråksboken 31:28, 29.

På vilket sätt är kvinnan ”ett svagare kärl”?

Aposteln Petrus uppmanar också äkta män att visa sin hustru ära ”som ett svagare kärl, det kvinnliga”. (1 Petrus 3:7) Vad kan Petrus ha menat med uttrycket ”ett svagare kärl”? Det är ett faktum att kvinnor i regel är svagare i fysiskt avseende än män. Detta beror på skillnader i skelettets och musklernas uppbyggnad. Men när det gäller mental och moralisk styrka, då är kvinnan ingalunda svagare än mannen. Kvinnor har i åratal uthärdat situationer som de flesta män kanske inte skulle stå ut med ens en kort tid — till exempel misshandel av en våldsam eller alkoholiserad äktenskapspartner. Och tänk på vad en kvinna får utstå i samband med barnafödandet, däribland de många timmarnas värkarbete under förlossningen. En medkännande äkta man som har bevittnat det mirakel som ett barns födelse utgör måste få ökad respekt för sin hustru och hennes inre styrka.

Hannah Levy-Haas, en judinna som satt inspärrad i det nazistiska koncentrationslägret Ravensbrück, skrev i sin dagbok år 1944 beträffande denna moraliska styrka: ”Det är en sak här som gör mig oerhört upprörd, och det är att se att männen är mycket svagare och har mycket svårare att stå ut med påfrestningar än kvinnorna — i fysiskt och ofta även i moraliskt avseende. Oförmögna att bemästra sina känslor lägger de i dagen en sådan brist på moralisk tåga att man inte kan låta bli att tycka synd om dem.” — Claudia Koonz: Mothers in the Fatherland (Mödrar i fäderneslandet).

Som framgår av denna erfarenhet finns det således ingen anledning att diskriminera kvinnor bara för att de kan vara svagare i fysiskt avseende. Som Edwin Reischauer skriver i sin bok The Japanese: ”I vår tid är det allmänt erkänt att kvinnor har mer viljekraft och psykisk styrka än män.” Denna styrka kan komma till nytta i den kristna församlingen, då mogna kvinnor kan ha möjlighet att hjälpa andra kvinnor som lever under svår känslomässig press. För en kvinna med en besvärlig hemsituation är det faktiskt ibland lättare att vända sig till en mogen kvinna för att få hjälp och tröst än till en man. Vid behov kan naturligtvis en kristen äldste kontaktas för ytterligare råd och hjälp. — 1 Timoteus 5:9, 10; Jakob 5:14, 15.

Något som irriterar många kvinnor är när män avfärdar alla deras reaktioner som känslomässiga och hänför dem till det ”månatliga”. Betty, en verksam kristen, sade: ”Vi vet, som aposteln Petrus också skrev, att vi i vissa avseenden är ’ett svagare kärl’, det kvinnliga, och har en ömtåligare biologisk konstitution. Men det betyder inte att en förman eller arbetsledare har rätt att vara nedlåtande och förmyndaraktig och hänföra alla kvinnliga reaktioner till vår menstruationscykel. Vi är intelligenta varelser och vill att man skall lyssna till oss med respekt.”

Alla kvinnor är inte känslosamma till sin läggning, precis som män inte alltid är känslolösa. Var och en bör behandlas som en enskild individ. Betty, som citerats tidigare i den här artikelserien, förklarade för Vakna!: ”Jag tycker inte om att bli klassad på grund av mitt kön. Jag har sett män gråta och ha ett ombytligt humör. Och det finns kvinnor som kan vara hårda som flinta. Männen bör därför lyssna till oss på ett objektivt sätt utan tanke på kön.”

Vad krävs för att det skall bli en förändring?

Somliga menar att om det skall kunna bli en förändring till det bättre, räcker det inte att kvinnor kämpar för sina rättigheter och en rättvis behandling eller att män någon gång emellanåt utför en symbolisk gest av respekt för kvinnan. I alla kulturer och miljöer måste männen granska sin egen roll i detta avseende och fråga sig själva vad de kan göra för att kvinnornas liv skall bli lyckligare och mer vederkvickande. — Matteus 11:28, 29.

Den kvinnliga författaren och poeten Katha Pollitt skrev i tidskriften Time: ”De flesta män är naturligtvis inte sådana som våldtar, slåss eller dödar. Men det betyder inte, som alltför många av dem tycks tro, att de inte har något med våldet mot kvinnor att göra. Vi bidrar alla i vårt dagliga liv till att forma de kulturella föreställningar och idéer som bestämmer gränserna för det tillåtna. . . . Vad jag menar är att männen borde ägna sig åt en stunds allvarlig självrannsakan, syna sina fördomar och privilegier i sömmarna och ta sin beskärda del av ansvaret för den bedrövliga situation som vi befinner oss i.”

Men även om män överallt i världen skulle göra radikala förändringar i sin inställning gentemot kvinnor, skulle det ändå inte vara den fulländade lösningen på alla de orättvisor som plågar mänskligheten. Varför inte det? Därför att de orättvisor som män begår inte bara är riktade mot kvinnor, utan också mot andra män. Krig, våld, mord, dödspatruller och terrorism hör fortfarande till ordningen för dagen i många länder. Vad som behövs är ett fullständigt nytt styrelsesystem för hela jorden — och dessutom ett nytt undervisningsprogram för hela mänskligheten. Och det är precis vad Gud har lovat att åstadkomma genom sitt himmelska rikes styre över jorden. Först då kommer sann rättvisa och jämlikhet att kunna åtnjutas av alla — män, kvinnor och barn. Först då kommer sann ömsesidig respekt att råda mellan män och kvinnor. Som Bibeln uttrycker det i Jesaja 54:13 (NW): ”Alla dina söner [och döttrar] kommer att vara personer som är lärda av Jehova, och dina söners [och döttrars] frid kommer att vara överflödande.” Ja, undervisning om Jehovas rättfärdiga principer kommer att bidra till att skapa en ny värld, där människor respekterar varandra.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 16]

En mogen kvinna kan ofta bistå med goda råd

[Bild på sidan 17]

Att hjälpa till med hushållssysslorna är ett sätt varpå en äkta man kan visa respekt för sin hustru