Judarna kände sig trygga och menade att de skulle komma in i Guds kungarike genom att befästa sin egen rättfärdighet, men de underordnade sig inte rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:1–3) Det var därför Jesus sade till sina lärjungar: ”För jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himlarnas kungarike.” De skriftlärda och fariséerna hade en yttre form av rättfärdighet så till vida att de uppfyllde vissa av den mosaiska lagens krav och följde de traditioner som de själva hade fogat till. Men i själva verket hade de gjort Guds ord ogiltigt på grund av sin tradition, och de förkastade Kristus, den väg som Gud hade gett dem för att de skulle kunna uppnå sann rättfärdighet. (Mt 5:17–20; 15:3–9; Rom 10:4)

Ingen rättfärdighet genom egna gärningar. Det står alltså klart att ofullkomliga människor aldrig kan uppnå sann rättfärdighet – de kan aldrig leva upp till Guds rättfärdighet – genom att hålla buden i den mosaiska lagen eller genom sina egna självrättfärdiga gärningar. (Rom 3:10; 9:30–32; Gal 2:21; 3:21; Tit 3:5) De människor som Gud kallade ”rättfärdiga” var sådana som hade visat tro på honom och som inte förlitade sig på sina egna gärningar, utan lät sin tro komma till uttryck genom gärningar som var i överensstämmelse med hans rättfärdiga norm. (1Mo 15:6; Rom 4:3–9; Jak 2:18–24)