De hebreiska orden tsẹdheq och tsedhaqạh och det grekiska ordet dikaiosỵnē används ofta för att beskriva att Gud handlar rätt: i egenskap av den suveräne Herren (Job 37:23; Ps 71:19; 89:14), när han avkunnar och verkställer domar (Ps 9:8; 85:11; Jes 26:9; 2Kor 3:9), när han straffar sitt folk (Jes 10:22), när han försvarar sig själv i samband med domar (Ps 51:4; Rom 3:4, 5) och när han försvarar sitt folk (Mik 7:9).

det grekiska ordet dikaiosỵnē, som alla återges med ”rättfärdighet”, innehåller tanken på att något är moraliskt rätt och riktigt, rättrådigt, att något är i enlighet med en norm eller måttstock för vad som är rätt. Begreppet ”rättfärdighet” används ofta i samband med en domare eller en dom och får då en viss juridisk anstrykning (och därför återges dessa ord på grundspråken ibland med ”rättvisa”). (Ps 35:24; 72:2; 96:13; Jes 11:4; Upp 19:11)

Kenneth S. Wuest, en kännare av grekiska, säger: ”Gud är den absoluta normen, den som fastställer betydelseinnehållet i dikaios [rättfärdig] och samtidigt sörjer för att detta betydelseinnehåll bevaras konstant och oförändrat, eftersom han är oföränderlig.” Sedan citerar han en annan kännare av grekiska, Hermann Cremer, som säger: ”Rättfärdighet i biblisk bemärkelse innebär att något är rätt och riktigt enligt Guds norm, att det bedöms enligt Guds norm, yttrar sig i ett uppförande som Gud kan godkänna och framför allt har med förhållandet till Gud att göra och med vandringen inför honom. Det handlar om det som kallas dikaiosune theou (Guds rättfärdighet) (Rom 3:21; 1:17), rättfärdighet så som den förekommer hos Gud och är av värde inför honom, gudomlig rättfärdighet, se Ef 4:24; med en rättfärdighet definierad på detta sätt kommer evangeliet (Rom 1:17) in i en värld av nationer som har varit van att följa en annan norm.” (Studies in the Vocabulary of the Greek New Testament, 1946, sid. 37)