Gud fastställer normen. Kenneth S. Wuest, en kännare av grekiska, säger: ”Gud är den absoluta normen, den som fastställer betydelseinnehållet i dikaios [rättfärdig] och samtidigt sörjer för att detta betydelseinnehåll bevaras konstant och oförändrat, eftersom han är oföränderlig.” Sedan citerar han en annan kännare av grekiska, Hermann Cremer, som säger: ”Rättfärdighet i biblisk bemärkelse innebär att något är rätt och riktigt enligt Guds norm, att det bedöms enligt Guds norm, yttrar sig i ett uppförande som Gud kan godkänna och framför allt har med förhållandet till Gud att göra och med vandringen inför honom. Det handlar om det som kallas dikaiosune theou (Guds rättfärdighet) (Rom 3:21; 1:17), rättfärdighet så som den förekommer hos Gud och är av värde inför honom, gudomlig rättfärdighet, se Ef 4:24; med en rättfärdighet definierad på detta sätt kommer evangeliet (Rom 1:17) in i en värld av nationer som har varit van att följa en annan norm.” (Studies in the Vocabulary of the Greek New Testament, 1946, sid. 37)

Lukas visar vad det innebär att vara rättfärdig när han beskriver prästen Sakarja och hans hustru Elisabet (Johannes döparens föräldrar) på följande sätt: ”De var båda rättfärdiga inför Gud, därför att de vandrade klanderfritt enligt Jehovas alla bud och rättmätiga krav.” (Lu 1:6) För att något skall vara rättfärdigt måste det alltså vara i enlighet med Guds vilja och befallningar. Vad han befaller kan variera från en tidpunkt till en annan och från en person till en annan – hans befallning till Noa om att bygga en ark har aldrig upprepats, och hans bud om omskärelse gäller inte de kristna. Men Guds personliga normer, hans personlighet och det han är, som kommer till uttryck i det han säger och gör, förändras aldrig och utgör således en fullkomlig, stabil och klippfast norm som alla hans skapelsers uppförande kan bedömas efter. (5Mo 32:4; Job 34:10; Ps 92:15; Hes 18:25–31; 33:17–20)

Jehova, den Rättfärdige. De hebreiska orden tsẹdheq och tsedhaqạh och det grekiska ordet dikaiosỵnē används ofta för att beskriva att Gud handlar rätt: i egenskap av den suveräne Herren (Job 37:23; Ps 71:19; 89:14), när han avkunnar och verkställer domar (Ps 9:8; 85:11; Jes 26:9; 2Kor 3:9), när han straffar sitt folk (Jes 10:22), när han försvarar sig själv i samband med domar (Ps 51:4; Rom 3:4, 5) och när han försvarar sitt folk (Mik 7:9).

Jehova kallas ”rättfärdighetens uppehållsort”. (Jer 50:7) Han är därför den Rättfärdige, och den rättfärdighet hans skapelser har kommer från deras förhållande till honom. Jehova avviker aldrig från sin rättfärdiga norm. Hans skapelser kan därför lita fullständigt på honom. Det är skrivet om honom: ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste.” (Ps 89:14)

Rättfärdig även när han visar barmhärtighet. I sin rättfärdighet, rättvisa, helighet och renhet kan Jehova inte se genom fingrarna med synd. (Ps 5:4; Jes 6:3, 5; Hab 1:13; 1Pe 1:15) Följaktligen kunde han inte förlåta människornas synder utan att rättfärdighetens krav uppfylldes, dvs. utan juridisk grundval. I sin oförtjänta omtanke sörjde han för denna grundval genom att sända sin Son som ett försoningsoffer, ett offer som kunde övertäcka synder. Därigenom kunde han på en rättfärdig grundval visa barmhärtighet mot de syndare som drar nytta av denna anordning. Paulus förklarar det på följande sätt: ”Men utan lag har nu Guds rättfärdighet gjorts uppenbar ... ja, Guds rättfärdighet genom tron på Jesus Kristus. ... Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet, och som en fri gåva blir de nu förklarade rättfärdiga genom hans oförtjänta omtanke, med hjälp av frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus”, för att ”han [dvs. Gud] skulle vara rättfärdig också när han förklarar den [från födelsen syndfulla] människa rättfärdig som har tro på Jesus”. (Rom 3:21–26; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)