DIN RÄTT ERKÄNNS

På många platser i våra dagar har patienten en okränkbar rätt att avgöra vilken behandling han vill godta. ”Lagen om informerat samtycke är grundad på två premisser: för det första att patienten har rätt att få tillräcklig information för att göra ett insiktsfullt val när det gäller den behandling som rekommenderas; och för det andra att patienten kan välja att godta eller att avböja läkarens rekommendation. ... Om inte patienter anses ha rätt att säga nej, såväl som ja, och även ja med förbehåll, går mycket av den logiska grunden för informerat samtycke upp i rök.” — Informed Consent—Legal Theory and Clinical Practice (Informerat samtycke — juridisk teori och klinisk praktik), 1987.a

En del patienter har mött motstånd när de har försökt utöva sin rätt. Det kan ha kommit från en vän som hade starka känslor när det gällde att operera bort tonsiller eller när det gällde antibiotikabehandling. Eller en läkare kan ha varit övertygad om att hans råd var de rätta. En sjukhusledare kan till och med ha varit av annan uppfattning på grund av juridiska eller ekonomiska intressen.

”Många ortopeder väljer att inte operera patienter [som är vittnen]”, säger dr Carl L. Nelson. ”Det är vår åsikt att patienten har rätt att vägra vilket som helst slag av läkarbehandling. Om det är tekniskt möjligt att på ett betryggande sätt utföra operationer utan att använda en viss behandling, till exempel blodtransfusion, då bör detta vara ett alternativ som kan väljas.” — The Journal of Bone and Joint Surgery, mars 1986.

En hänsynsfull patient kommer inte att pressa en läkare till att använda en behandling som läkaren inte känner sig tillräckligt kompetent att ge. Men som dr Nelson framhöll kan många engagerade läkare tillmötesgå patienten i hans religiösa övertygelse. En tysk befattningshavare påpekade: ”Läkaren kan inte vägra att hjälpa en patient ... genom att hävda att alla medicinska alternativ inte står till hans förfogande när han skall behandla ett Jehovas vittne. Det är ändå hans plikt att hjälpa patienten, också när antalet metoder som står till buds för honom är reducerat.” (Der Frauenarzt, maj/juni 1983) Sjukhusen är inte heller till för att tjäna pengar, utan för att betjäna alla människor utan åtskillnad. Den katolske teologen Richard J. Devine förklarar: ”Även om sjukhuset måste göra varje annan medicinsk ansträngning för att bevara patientens liv och hälsa, måste det också garantera att läkarvården inte gör våld på [hans] samvete. Det måste dessutom undvika alla former av tvång och bör inte försöka övertala patienten och inte heller skaffa ett domstolsbeslut om en påtvingad blodtransfusion.” — Health Progress, juni 1989.

I STÄLLET FÖR DOMSTOLARNA

Många människor håller med om att en domstol inte är rätta platsen för personliga medicinska frågor. Vad skulle du tycka, om du valde antibiotikabehandling men någon vände sig till domstol för att tvinga på dig ett operativt avlägsnande av tonsillerna? En läkare kan vilja ge dig vad han anser vara den bästa vården, men det är inte hans plikt att söka rättsligt stöd för att trampa på dina grundläggande rättigheter. Och eftersom bibeln placerar avhållsamhet från blod på samma moraliska nivå som undvikande av otukt, skulle handlingen att tvinga på en kristen blod vara jämförbar med att påtvinga någon sexuellt umgänge — begå våldtäkt. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Men publikationen Informed Consent for Blood Transfusion (Informerat samtycke när det gäller blodtransfusion, 1989) framhåller att somliga domstolar blir så upprörda, när en patient på grund av sina religiösa rättigheter godtar en viss risk, ”att de hittar på en del juridiska undantag — juridiska fiktioner, om man så vill — för att tillåta att en transfusion ges”. De kanske försöker ursäkta sig genom att säga att det handlar om ett ofött barns liv eller att patienten har barn som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle. ”Detta är juridiska fiktioner”, heter det i boken. ”Kapabla vuxna har rätt att vägra behandling.”

Somliga som insisterar på att ge blodtransfusion glömmer bort att Jehovas vittnen inte tackar nej till alla behandlingar. Jehovas vittnen förkastar en enda behandling, som till och med experter säger för med sig många risker. Ett medicinskt problem kan vanligen lösas på många olika sätt. Det ena sättet medför en viss risk, och det andra en annan risk. Kan en domstol eller en läkare agera som förmyndare och avgöra vilken risk du bör ta ”för ditt eget bästa”? Det får du själv bedöma. Jehovas vittnen hävdar bestämt att de inte vill att någon annan skall fatta beslut åt dem. Det är deras personliga ansvar inför Gud.

Om en domstol tvingade på dig en motbjudande behandling, hur skulle det då beröra ditt samvete, och viktigare än så, din livsvilja? Doktor Konrad Drebinger skrev: ”Det skulle sannerligen vara en missriktad form av medicinsk ambition att tvinga en patient att godta en viss behandling utan att ta hänsyn till hans samvete, så att man gav honom en rent kroppslig behandling men samtidigt tilldelade hans psyke ett dödligt slag.” — Der Praktische Arzt, juli 1978.

[Ruta på sidan 20]

Sverige: ”Även om en patient utan blodtransfusion riskerar att dö bör man respektera en klart uttryckt vilja hos en rättskapabel patient att inte ta emot blod. ... Om patienten skulle vara medvetslös ändrar det inget i princip. ... Om denna patient klart har uttryckt att han inte vill ha blod skall det sålunda respekteras även om en letal utgång riskeras.” — ”Läkartidningen”, 8 februari 1989.

Förenta staterna: ”Det etiska begrepp som gäller individens autonomi (självbestämmanderätt) ligger till grund för nödvändigheten av patientens medgivande, att personen själv bör fatta beslut om vad som skall göras med honom. Den juridiska grunden för att medgivande krävs är att en medicinsk åtgärd som vidtas utan patientens medgivande utgör övervåld och misshandel.” — ”Informed Consent for Blood Transfusion”, 1989.

Storbritannien: ”Att en läkare (eller någon annan) tvingar en patient att ta emot behandling är både moraliskt och juridiskt orätt. ... När man påtvingar en patient en viss behandling, innebär det att man ger uttryck åt övertygelsen att läkaren vet bäst och att patienten kommer att vara tacksam när han har tillfrisknat. Detta är en självcentrerad inställning, och erfarenheten har inte bevisat dess giltighet.” — ”Journal of Medical Ethics”, september 1981.