Ett utslag till förmån för rätten att välja

INGEN mindre än den mest upphöjde personen i universum stöder rätten till insiktsfullt val. Han är vår Skapare. Han har obegränsad kunskap om människans behov, och han ger frikostigt undervisning, varningar och vägledning om vilket handlingssätt som är det bästa. Ändå sätter han sig inte över den fria vilja som han har utrustat sina förnuftsbegåvade skapelser med. Profeten Mose återgav Guds syn på saken: ”Jag har förelagt dig livet och döden, välsignelsen och förbannelsen; och du skall välja livet för att du må förbli vid liv, du och din avkomma.” — 5 Moseboken 30:19.

Denna princip berör bland annat medicinens område. Begreppet insiktsfullt val, eller informerat samtycke, blir mer och mer accepterat i Japan och i andra länder där det tidigare inte har varit så vanligt. Doktor Michitaro Nakamura gav denna beskrivning av begreppet informerat samtycke: ”Det är tanken att läkaren på ett lättfattligt sätt skall förklara sjukdomen, prognosen, behandlingsmetoden och eventuella biverkningar för patienten och sedan respektera patientens rätt att själv välja behandlingsmetod.” — Japan Medical Journal.

Läkarna i Japan har i många år framfört olika skäl till att motsätta sig det sättet att behandla patienter, och de rättsliga instanserna har haft en benägenhet att böja sig för medicinsk praxis. Därför var det en milstolpe när överdomaren vid Tokyos appellationsdomstol, Takeo Inaba, den 9 februari 1998 avkunnade ett utslag till förmån för rätten till insiktsfullt val. Vad blev domslutet, och vad var det som gjorde att ärendet togs upp till rättslig prövning?

I juli 1992 kom 63-åriga Misae Takeda, ett Jehovas vittne, i kontakt med Tokyos universitetssjukhus. Det hade konstaterats att hon hade en elakartad tumör i levern och behövde bli opererad. På grund av sin starka önskan att lyda Bibelns förbud mot att missbruka blod klargjorde hon för läkarna att hon önskade få endast blodfri behandling. (1 Moseboken 9:3, 4; Apostlagärningarna 15:29) Läkarna godtog ett formulär för ansvarsbefrielse, i vilket hon fritog dem och sjukhuset från allt ansvar för de följder hennes beslut skulle kunna medföra. De försäkrade henne om att de skulle följa överenskommelsen.

Men efter operationen, och medan Misae fortfarande var nedsövd, gav man henne ändå en blodtransfusion — helt i strid med hennes klart uttryckta önskan. Ansträngningarna att hålla den otillåtna blodtransfusionen hemlig avslöjades när saken, uppenbarligen genom en anställd vid sjukhuset, gjordes känd för en reporter. Som man kan förstå blev denna uppriktiga kristna kvinna förkrossad, när hon fick kännedom om den otillåtna transfusionen. Hon hade litat på sjukhuspersonalen i tron att de skulle stå vid sitt ord och respektera hennes religiösa övertygelse. På grund av det känslomässiga lidande som denna grova kränkning av förhållandet mellan läkare och patient hade vållat henne, och i hopp om att skapa ett prejudikat för att skydda andra mot liknande medicinska övergrepp, förde hon saken inför domstol.

Allmän ordning och moraliska principer

Tre domare vid distriktsdomstolen i Tokyo behandlade fallet och fällde ett utslag till fördel för läkarna och således mot rätten till informerat samtycke. I beslutet, avkunnat den 12 mars 1997, tillkännagavs att alla försök att upprätta kontrakt gällande ovillkorlig blodfri behandling var ogiltiga. Deras resonemang gick ut på att det skulle vara i strid med kojo ryozoku,a dvs. samhällets normer, om en läkare skulle ingå ett särskilt avtal om att inte ge blodtransfusion ens i ett kritiskt läge. Deras åsikt var att en läkares viktigaste uppgift är att efter bästa förmåga rädda liv, och därför skulle ett sådant avtal vara ogiltigt redan från början, oavsett vilken religiös övertygelse patienten kan ha. De förklarade att läkarens professionella bedömning sist och slutligen skall ha företräde framför vilken som helst medicinsk begäran som patienten kan framföra.

Vidare sades att en läkare av samma skäl — samtidigt som han förväntas förklara operationsmetoden, verkningarna och riskerna i samband med ett visst föreslaget ingrepp — kan ”låta det vara osagt om han har för avsikt att ge blodtransfusion eller inte”. Rättens utslag löd: ”Det kan inte bedömas som olagligt eller otillbörligt att läkarna i egenskap av svarande förstod kärandens önskan att inte under några som helst omständigheter ta emot blod och att de uppträdde som om de skulle respektera hennes önskan och på så vis fick henne att gå med på operationen i fråga.” Tankegången var den att om läkarna hade handlat annorlunda skulle patienten kanske ha avböjt operationen och lämnat sjukhuset.

För dem som förordar informerat samtycke var domstolsutslaget chockerande och upprörande. En ledande auktoritet på civilrätt, professor Takao Yamada, skrev angående utslaget i fallet Takeda och dess konsekvenser för frågan om informerat samtycke i Japan: ”Om tankegången i detta beslut tillåts bli normgivande, kommer den juridiska principen för informerat samtycke och möjligheten att säga nej till blodtransfusion att bli som en flämtande låga i vinden.” (Juridiktidskriften Hogaku Kyoshitsu) I kraftiga ordalag fördömde han tvångstransfusion som ”en grov kränkning av visat förtroende, som liknar en överrumplingsattack”. Professor Yamada tillade att sådana förtroendenedbrytande handlingar ”aldrig någonsin bör tillåtas”.

Det var svårt för Misae med sin anspråkslösa personlighet att plötsligt ställas i rampljuset. Men hon insåg att hon kunde ha en del i att försvara Jehovas namn och hans rättfärdiga normer som gäller blodets helgd. Hon var därför fast besluten att göra sin del i den här saken. Hon skrev till sitt juridiska ombud: ”Jag är bara stoft, knappt ens det. Jag undrar varför en så obetydlig person som jag blir använd. Men när jag strävar efter att göra just det Jehova vill — han som kan få stenarna att ropa — då kommer han att ge mig styrka.” (Matteus 10:18; Lukas 19:40) I vittnesbåset under rättegången beskrev hon med skälvande röst det känslomässiga trauma som läkarnas svek vållat henne. ”Jag kände mig kränkt, som en kvinna som blivit våldtagen.” Hennes vittnesmål fick många ögon att tåras i rättssalen den dagen.

Överraskande uppmuntran

Med ett sådant utslag i distriktsdomstolen överklagades fallet omedelbart till högre instans, appellationsdomstolen. De inledande förhandlingarna i appellationsdomstolen började i juli 1997, och en nu blek men beslutsam Misae var närvarande i rullstol. Cancern hade återkommit, och hon blev allt svagare. Det var till stor uppmuntran för Misae när rättens ordförande vidtog en ovanlig åtgärd och redogjorde för vilken linje domstolen hade för avsikt att följa. Han gjorde klart att appellationsdomstolen inte instämde i den lägre instansens slutsats — att en läkare har rätt att ignorera patientens önskningar genom att uppträda som om han har för avsikt att följa dem, samtidigt som han i hemlighet har beslutat sig för att göra något annat. Rättens ordförande sade att domstolen inte skulle stödja den förmyndaraktiga etiken ”Shirashimu bekarazu, yorashimu beshi”,b som betyder: ”Håll dem i okunnighet och beroende” av läkarna. Misae sade senare: ”Jag är mycket glad över domarens hederliga uttalande, som skiljer sig helt från det tidigare utslaget i distriktsdomstolen.” Hon tillade: ”Det här är vad jag har bett till Jehova om.”

Månaden därpå dog Misae, omgiven av en kärleksfull familj och läkare och vårdpersonal vid ett annat sjukhus, där man förstod och respekterade hennes djupa övertygelse. Fastän hennes son, Masami, och andra familjemedlemmar var djupt bedrövade över hennes död, var de fast beslutna att föra målet till ett avgörande i enlighet med hennes önskan.

Domstolens utslag

Slutligen, den 9 februari 1998, avkunnade appellationsdomstolens tre domare sitt utslag och upphävde den lägre instansens beslut. Den lilla rättssalen var fylld med reportrar, akademiker och andra, som samvetsgrant hade följt fallet. De ledande dagstidningarna och TV-stationerna rapporterade om domstolsutslaget. Några av rubrikerna löd: ”Domstol beslutar: Patienter kan säga nej till behandling”; ”Beslut i appellationsdomstolen: Blodtransfusion en kränkning av rättigheter”; ”Läkare som gav tvångstransfusion förlorar i rätten” och ”Jehovas vittne får skadestånd för blodtransfusion”.

Rapporterna om domstolsutslaget var korrekta och överväldigande positiva. Tidningen The Daily Yomiuri skrev: ”Domare Takeo Inaba sade att det var fel av läkare att vidta medicinska åtgärder som en patient sagt nej till.” Tidningen skrev också mycket klart: ”Läkarna som gav [blodtransfusionen] förvägrade henne möjligheten att själv välja behandling.”

Tidningen Asahi Shimbun påpekade att rätten i detta fall ansåg att bevisen var otillräckliga för att det funnits ett avtal, i vilket båda parter var eniga om att inget blod skulle ges ens i ett livshotande läge, men domarna hade en annan uppfattning än den lägre instansen om ett sådant avtals juridiska giltighet: ”Om det finns en välbetänkt överenskommelse mellan de berörda parterna om att ingen blodtransfusion skall ges under några som helst omständigheter, anser inte domstolen detta vara i strid med den allmänna ordningen, så att den därför skulle vara ogiltig.” Vidare framhöll tidningen domarnas uppfattning att ”alla människor är dömda att dö en dag och att varje individ själv kan fatta beslut om den väg som leder fram till det ögonblicket”.

Jehovas vittnen har verkligen undersökt den här saken noga och är övertygade om att de har valt det bästa sättet att leva. Det betyder också att de vägrar att utsätta sig för de kända risker som blodtransfusioner medför och i stället accepterar medicinsk behandling utan blodtransfusion, som är mycket vanlig i många länder och som är i enlighet med Guds lag. (Apostlagärningarna 21:25) En välkänd japansk professor i grundlagsrätt poängterade: ”Att säga nej till behandling [med blodtransfusion] är egentligen inte en fråga om att välja ’hur man vill dö’, utan snarare hur man vill leva.”

Appellationsdomstolens utslag borde väcka läkare till insikt om att deras beslutanderätt inte är så omfattande som några har trott. Och det borde få till följd att fler sjukhus drar upp etiska riktlinjer i enlighet därmed. Detta utslag har blivit allmänt accepterat och är till uppmuntran för patienterna, som inte haft mycket att säga till om angående sin behandling, men det har inte tagits emot lika helhjärtat av alla parter. Det statliga sjukhuset och de tre läkarna har överklagat domen och hänskjutit fallet till Högsta domstolen. Så vi får vänta och se om Japans högsta domstol också kommer att hävda patientens rättigheter, precis som universums Suverän.

[Fotnoter]