Två floder

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I INDIEN

På den indiska subkontinenten finns två floder som har livsviktig betydelse — båda uppehåller hundratals miljoner människors liv. Vid några glaciärområden inte långt ifrån varandra i världens högsta bergskedjor börjar de båda floderna sin majestätiska, mer än 240 mil långa färd, som i huvudsak går genom två länder, innan de mynnar ut i två olika havsområden. Vid båda floderna utvecklades forntida civilisationer. Båda såg en stor religion födas. Båda uppskattas av människan för det de ger, och en av dem dyrkas än i dag. Vad de heter? Indus och Ganges; den senare är här i Indien känd som Ganga.

EFTERSOM människan är beroende av vatten, är det helt naturligt att tidiga civilisationer utvecklades vid floder. Då floder ibland har betraktats som gudar och gudinnor, kan tidiga skildringar vara höljda i myternas dunkel. Så är även fallet med Indus och Ganga — den senare kallas också i Indien Ganga Ma (Moder Ganga).

Både hinduer och buddhister betraktar det 6.714 meter höga berget Kailasa och den närliggande sjön Manasarovar som gudarnas hemvist. Länge trodde man att fyra stora floder flöt ut från sjön genom munnen på olika djur. Indus var lejonets flod, och Ganga var påfågelns flod.

Tibetanerna som bodde här var inte välvilligt inställda till utländska upptäcktsresande. År 1811 lyckades dock en engelsk veterinär, anställd av Ostindiska kompaniet, att med hjälp av olika förklädnader göra en resa genom landet. Han meddelade att inga floder flöt ut från Manasarovar men att några vattendrag uppifrån bergen mynnade ut i sjön. Det var inte förrän tidigt på 1900-talet som man upptäckte Indus och Gangas källor. Indus rinner upp i Tibet, norr om Himalaya, och Gangas källflöde rinner ut från en isgrotta som ligger på Himalayas sluttningar i norra Indien.

Där forntida civilisationer uppstod

Man tror att de första invånarna på den indiska subkontinenten begav sig österut till Indusdalen. Vid platser som Harappa och Mohenjo-Daro har arkeologer hittat rester efter en högt utvecklad civilisation. Dessa fynd innebar att man tidigt på 1900-talet fick ändra på sina teorier om att Indiens första invånare var primitiva nomadstammar. För mer än 4.000 år sedan var induskulturen minst lika högt utvecklad som civilisationen i Mesopotamien, om inte ännu högre. Spår av regelbundna gatunät, flervåningshus, hus med flera bostäder, sinnrika reningsverk och avloppssystem, jättelika spannmålsmagasin, tempel och badhus för rituell rening pekar alltsammans på en högt utvecklad stadskultur. Det finns också tecken på att man bedrev handel med Mesopotamien och Mellanöstern. Indus flyter förbi många platser och blev en attraktiv färdväg från inlandet till Arabiska havet.

Under århundradenas gång tycks naturkatastrofer, kanske jordbävningar eller stora översvämningar, ha försvagat stadscivilisationen i Indusdalen. När nomadstammar, troligen arier, vällde in från Centralasien, hade stadsborna därför inte mycket att sätta emot. De flesta stadsborna fördrevs av inkräktarna, vilket resulterade i att den forntida kultur som hade utvecklats kring Indus nu flyttade till södra Indien, där den dravidiska folkgruppen än i dag är en av de största etniska grupperna.

Indus och Ganga i dag

I dag är flodernas vatten kanske ännu viktigare än det var för 4.000 år sedan, då människor drogs till Indus och Gangas strandsluttningar för att få del av det livgivande vattnet. För att det stora antalet människor som i dag bor i Indien, Pakistan och Bangladesh skall få nytta av floderna måste de regleras omsorgsfullt. (Se kartan på sidorna 16 och 17.) Internationella överenskommelser har varit nödvändiga, eftersom floderna flyter genom mer än ett land. Pakistan har tillsammans med andra länder byggt den drygt tre kilometer långa och 143 meter höga Tarbeladammen för konstbevattning. Dammkroppen innehåller 148.500.000 kubikmeter jord- och stenfyllning och är en av de största dammarna i världen.

[Ruta/Karta på sidan 16]

Den mäktiga Indus

Eftersom Indus har så många bifloder, har man tvistat om var flodens verkliga källa finns. Att det är högt uppe i Himalaya är man dock överens om. Indus rinner först i nordvästlig riktning, och längs den 32 mil långa färden genom Tibets högplatå, ”världens tak”, strömmar andra vattendrag till. Innan floden når Indiens gräns i Ladakhområdet, banar den sig väg genom bergen i en av vattnet urholkad strömfåra, som leder in floden mellan bergskedjorna Himalaya och Karakoram. Väl inne i Indien kommer floden ner på lägre höjder — den ”faller” nästan 3.700 meter på en sträcka av 56 mil. Nu tar floden av mot norr och gör en skarp sväng runt Himalayas västra del. Efter föreningen med Gilgit, en stor flod som har sin källa i bergskedjan Hindukush, fortsätter den söderut genom Pakistan. Sedan den mäktiga Indus med våldsam kraft har kastat sig fram genom bergmassiven, kommer den till slut fram till slättlandet och flyter vidare genom Punjab. Punjab betyder ”Femflodslandet”, en benämning som syftar på de fem stora floder som där förenar sig med Indus — Beas, Sutlej, Ravi, Jhelum och Chenab. Indus fortsätter sedan färden mot slutmålet på sin mer än 290 mil långa resa.