”Kyrkan har alltid gjort sin plikt när det gäller att kontrollera böcker, men innan boktryckarkonsten uppfanns hade kyrkan inget behov av att sammanställa en förteckning över förbjudna böcker, eftersom de skrifter som ansågs farliga brändes”, står det i Enciclopedia Cattolica.

År 1559 publicerade påven Paulus IV den första förteckningen över förbjudna böcker, det så kallade Index librorum prohibitorum. Den namngav verk som katoliker förbjöds att läsa, sälja, översätta eller äga, då de ansågs vara skadliga och farliga för tron och moralen. Enligt den här förteckningen var det förbjudet att läsa bibelöversättningar på folkspråken, däribland Bruciolis översättning. De som inte rättade sig efter detta blev bannlysta. Den förteckning som kom 1596 var ännu mer inskränkande. Från och med då var det inte längre möjligt att få tillåtelse att översätta eller trycka biblar på folkspråken. Sådana bibelöversättningar skulle förstöras.

[Bild på sidan 15]

Bibelöversättningar till italienska ansågs farliga enligt förteckningen över förbjudna böcker