Men en som hade missionärsanda var en son som föddes i slutet på 300-talet av brittiska katolska föräldrar. Han fick namnet Patrick och är känd för att ha fört budskapet om Kristus till den västligaste delen av Europa, nämligen Irland. Enligt legenden omvände han tusentals irländare och grundade hundratals kyrkor.

Missionärer i ett söndrat hus

Missionskampanjer, åtskilda från varandra, bedrevs av de två grenarna av namnkristendomen som utövades i Rom och Konstantinopel. Deras försök att ”kristna” Bulgarien ledde till en sådan förvirring som är typisk för ett religiöst söndrat hus. Bulgariens härskare, Boris I, blev omvänd till den grekisk-ortodoxa tron. Men eftersom Konstantinopel kraftigt begränsade den bulgariska kyrkans självständighet, vände han sig västerut och tillät tyska missionärer, som representerade Rom, att föra sin version av kristendomen till landet. Omkring år 870 v.t. stod det klart att Västerns kyrka till och med var mer restriktiv än Österns kyrka. Därför utvisades tyskarna, och Bulgarien vände åter till Österns ortodoxi, som har varit dess religiösa hemvist sedan dess.

Ungefär samtidigt introducerade Västerns missionärer ”kristendomen” i Ungern. Under tiden fick båda grenarna av ”kristendomen” stöd i Polen. Enligt The Encyclopedia of Religion ”kontrollerades polackernas kyrka i allmänhet av Västerns kyrka, men den präglades också av ett betydande inflytande från Österns kyrka”. Även Estland, Lettland och Litauen ”råkade i kläm mellan Västerns och Österns rivaliserande styrkor, med alla de kyrkliga konsekvenser som det förde med sig”. Efter det att Finland hade antagit ”kristendomen” under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet befann det sig i samma dragkamp mellan Öst och Väst.

Under 800-talet förde två bröder från en framstående grekisk familj i Thessalonike bysantinsk ”kristendom” till de slaviska delarna av Europa och Asien. Kyrillos, även kallad Konstantinos, och Methodios blev kända som ”slavernas apostlar”.