Påvens besök river upp gamla sår

NÄR påven var på besök i Tyskland i maj i år, talade han om ”de svårigheter som kyrkan stod inför under nazisttiden”. Detta stod att läsa i Kölner Stadt-Anzeiger, där det vidare sades: ”Han nämnde ingenting om att vissa ledande katolska präster saknade mod och predikade till stöd för religiösa skolor, men inte mot förföljelsen av judarna.”

Saligförklaringen av Edith Stein — en judinna som omvände sig till katolicismen — blev också en brännpunkt i den heta debatten. Judar gjorde invändningar mot att hon framställdes som en katolsk martyr. I Nürnberger Nachrichten hette det: ”Edith Stein saligförklarades som martyr för den kristna tron, vilket inte är helt i överensstämmelse med sanningen. Hon sändes till gaskammaren i Auschwitz år 1942 för att dö som judinna, inte som katolsk nunna.” En katolsk grupp hävdade att hennes saligförklaring var ett försök att skyla över ”den katolska kyrkans besvärande tystnad efter nazisternas tillträde till makten”. En annan katolsk grupp sade att saligförklaringen ”inte får göra oss blinda för det faktum att de katolska biskoparna praktiskt taget inte gjorde något motstånd alls, utan snarare samarbetade öppet med det nationalsocialistiska systemet”.

Några kritiker krävde att katolska kyrkan skulle medge sin skuld i fråga om sin tystnad under förintelsen av judarna, men något sådant medgivande kom inte. ”Under sitt möte med biskoparna i går kväll”, hette det i Süddeutsche Zeitung, ”aktade sig påven noga för att vidröra denna tagg i kyrkans samvete. Under nazisternas diktaturvälde sökte påvestolen med hjälp av konkordatet ’hindra det värsta’ men ’kunde inte hejda den katastrofala utvecklingen’. Påven sade att han inte såg någon anledning att anklaga de tyska biskoparna för deras tystnad.”

Vilka drabbades av våndan av ”förintelsen”?

I JUNI i år sände American Jewish Congress ett öppet brev till påven Johannes Paulus II. Det publicerades i The New York Times för 26 juni. I det protesterade man emot att påven gett audiens åt Kurt Waldheim, Österrikes president, anklagad för att vara delaktig i nazisternas dödande av judar under andra världskriget. Waldheim anfördes som symbolen ”för de ansträngningar man nu gör för att förminska, förvränga och glömma förintelsen”.

Sedan man i brevet erkänt att den vånda som förintelsen gav upphov åt inte kunde utplånas sades det: ”Men vår generations heligaste befallning är sannerligen minnet: vi får inte glömma hur tystnad blev likgiltighet, likgiltighet blev delaktighet och slutligen blev en mardröm, ett slaktande av miljoner och åter miljoner människor.” Waldheim, hette det i brevet, ”vill påtvinga förintelsens offer den slutliga skymfen i form av glömska”. Påven kritiserades därefter skarpt därför att han ”åsidosatte moraliska principer” och tog emot Waldheim i Vatikanen. Brevet fortsatte:

”Är det möjligen så, Ers helighet, att det i Waldheims glömska [i fråga om förintelsen] finns ett eko, långt borta kanske, men likväl ett eko av kyrkans glömska? Har Ers helighet tagit upp likgiltigheten i de katolska kyrkorna i Europa för judarnas öde under andra världskriget? Inte ett ord om detta ämne har nämnts vid något av era påvliga besök i olika europeiska länder och i förintelselägren. Är det inte sant att de ledande kyrkorna, liksom en stor del av den övriga världen, i hög grad var tysta och övergav judarna i deras vånda, trots det utomordentliga hjältemod som så många enskilda katoliker visade? Och om kyrkan, som miljoner människor vänder sig till för att få moralisk vägledning, ännu inte kan acceptera sitt förflutna, om den inte kan ge gensvar på kraven på helgat minne, vilket hopp finns det då för andra?”

Försöket att utrota miljoner judar ropar naturligtvis efter att bli ihågkommet. Men tänk efter ett ögonblick. När förintelsen nämns i brevet, framställs den då inte som en förintelse av judar? Var det inte ”judarnas öde” enbart som de katolska kyrkorna anklagades för att vara likgiltiga för? Och var det inte enligt detta brev en stor del av den övriga världen och andra kyrkor som ”övergav judarna i deras vånda”? Bara judarna? Var det inte andra förutom judarna som drabbades?

I boken The Forgotten Holocaust (Den glömda förintelsen) visas det att det fanns tre miljoner icke- judar som drabbades av denna förintelse. I Nya tidens världshistoria nämns de miljoner andra människor som drabbades av den. När det gäller tyska Jehovas vittnen har det från andra källor än Jehovas vittnen också rapporterats att ”omkring 10.000 fängslades” och att ”mer än två tusen gick under i koncentrationslägren”.

Förintelsen skall därför inte betraktas som ett angrepp på enbart judar. Hitler var fast besluten att utrota alla grupper av människor som inte böjde sig för hans lära om den ariska rasens överlägsenhet. Jehovas vittnen hörde till dem, eftersom de trodde på och tillämpade den bibliska principen i Apostlagärningarna 17:26, 27.