Varför oroar de sig över att förlora medlemmar?

Många kyrkor förlorar medlemmar. Följande tre artiklar från Vakna!:s korrespondent i Italien visar att Vatikanen, liksom också många katolska tidningar och kommentatorer, oroar sig över detta faktum. Vilka orsaker anger de och andra till att de förlorar medlemmar?

VATIKANEN är oroad. I maj förra året publicerade man en rapport betitlad Sekter eller nya religiösa rörelser: En uppfordran för prästerna. Detta dokument var resultatet av en undersökning som sedan år 1984 bedrivits av fyra avdelningar inom Vatikanen för att försöka fastställa varför så många katoliker lämnar kyrkan.

Bland de många orsaker som Vatikanen angav märktes följande: oro över framtiden; sanningens natur och problemet med att få fatt i den; meningen med livet; obesvarade frågor; en känsla av att vara förrådd, bedragen, utnyttjad och ouppmärksammad; besvikelse över kyrkans lagar och sedvänjor.

Detta påminner om situationen bland de människoskaror som samlades kring Jesus: ”De var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” (Matteus 9:36)a Vatikanen medgav i sitt dokument att det finns ”många fel och brister i kyrkans nuvarande sätt att fungera” och framhöll med eftertryck att ”det finns ett vakuum som ropar efter att bli utfyllt”. Något som också nämndes var ”bristen på ledarskap, tålamod och personligt engagemang från de kyrkliga ledarnas sida”.

Andra källor tar upp ytterligare orsaker till att människor flyr från kyrkorna. Den välkände holländske katolske teologen Johannes Baptist Metz gjorde följande uttalande: ”Vår västerländska religion är sekulariserad ända in i märgen. Inga spår av messianism finns kvar. Guds styre har försvunnit ur den. Han figurerar inte längre i kyrkorna eller i teologin, och inte heller i dagens sociala och politiska debatt.”

I en kommentar beträffande den situation som råder bland unga människor i Spanien förklarade den internationella teologiska tidskriften Concilium: ”Ungdomen och kyrkan representerar två helt skilda världar, vitt fjärmade från varandra.” Tidskriften nämner också att situationen är ungefär densamma i Holland, Belgien, Västtyskland och Australien.

Ett pressmeddelande betecknade det påvliga dokumentet som ”ett alarmerande rop från Vatikanen”. I dokumentet föreslås en ”omprövning av församlingarnas offentliga verksamhet”. Den bör vara ”utåtriktad och vittnande”. Man påpekar att sekterna ”gör sitt yttersta för att på ett varmhjärtat, personligt och direkt sätt uppsöka människor där de befinner sig, rycka upp individen ur anonymitetens mörker och uppmuntra till engagemang, spontanitet, ansvarskänsla och hängivenhet”.

Det krävs en ”fortlöpande undervisning i den kristna tron” för att bekämpa den religiösa okunnighet som är så utbredd bland kyrkomedlemmarna i våra dagar. ”Guds ord”, heter det i dokumentet, ”bör åter komma till heders som ett betydelsefullt element i samhällsbyggnaden”, och predikandet bör ha en ”biblisk dimension”.

Efter denna självrannsakan anslår dokumentet en hotfull ton: ”Ibland måste vi kanske gå med på, eller rentav uppmuntra till, radikala ingripanden från statens sida inom dess eget verksamhetsområde.” (Kursiverat av oss) Denna ”invit” till staten om hjälp i krigföringen var pressen inte sen att uppmärksamma. ”Skall ’de världsliga myndigheternas arm’ ännu en gång kasta sin skugga över icke-katolska religioner och i synnerhet över de så kallade ’sekterna’?” undrade Marco Tosatti i den italienska dagstidningen La Stampa för 4 juni 1986.

Är detta tänkbara utnyttjande av statsmakterna en antydan om att Vatikanen önskar återgå till de metoder den använde under medeltidens mörkaste århundraden för att undertrycka religionsfriheten? Begärde Jesus någonsin hjälp från de politiska myndigheterna för att oskadliggöra dem som opponerade sig mot hans läror? Gjorde Petrus det? Gjorde de andra apostlarna någonsin detta? Var det inte fariséerna som hänvände sig till Pilatus för att få Jesus hängd på pålen? Är det ett tecken på andlig styrka att begära hjälp från de världsliga myndigheterna, eller är det detsamma som att erkänna sin svaghet?

Det är inte så att alla katoliker som lämnar kyrkan ansluter sig till andra religioner, men ett stort antal flockas till en speciell religiös organisation. Vilken religiös grupp är det, och varför är det så många av dem som lämnar kyrkan som väljer just den gruppen?

[Fotnoter]