Termen används om böcker av tvivelaktigt ursprung eller med tvivelaktig auktoritet eller om böcker som ansågs ha ett visst värde för den enskilde läsaren, men som saknade vittnesbörd om gudomlig inspiration. Sådana böcker förvarades åtskilda från andra och lästes inte offentligt, och därför kallades de ”fördolda”, ”undangömda”. Vid kyrkomötet i Karthago år 397 v.t. föreslogs det att sju av de apokryfiska böckerna samt tillägg till de kanoniska böckerna Ester och Daniel skulle fogas till de hebreiska skrifterna. Men det var först så sent som år 1546, vid kyrkomötet i Trident, som romersk-katolska kyrkan slutgiltigt godkände dessa tillägg i sin förteckning över Bibelns böcker. Dessa tillägg var: Tobits bok, Judits bok, tillägg till Esters bok, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Baruks bok, tre tillägg till Daniels bok, Första Mackabéerboken och Andra Mackabéerboken.

17. Vad påstår sig romersk-katolska kyrkan ha avgjort, men vem har i verkligheten avgjort vilka böcker som skall utgöra Bibelns kanon?

¹⁷ Romersk-katolska kyrkan påstår att det är den som har avgjort vilka böcker som skulle tas med i Bibelns kanon, och den hänvisar till kyrkomötet i Karthago (år 397 v.t.), där det gjordes upp en förteckning över böckerna. Det förhåller sig emellertid inte på det sättet, för Bibelns kanon, förteckningen över de kristna grekiska skrifternas böcker inbegripen, var då redan fastställd, inte genom något kyrkomötes beslut, utan genom Guds heliga andes ledning — samma ande som hade inspirerat skribenterna att skriva dessa böcker. Vittnesbördet från senare icke-inspirerade förteckningar är bara av värde som ett erkännande av Bibelns kanon, den som Guds ande redan hade fastställt.