Det fanns också ett tillägg med förbjudna bibelutgåvor, i vilket det stod att alla översättningar till folkets språk var förbjudna.

Det hade tidigare funnits lokala förbud, men ”i och med de här stadgarna som påverkade hela katolicismen gjorde kyrkan sin första officiella proklamation mot att trycka, läsa och äga Den heliga skrift på folkets språk”, enligt Gigliola Fragnito, lärare i modern historia vid universitetet i Parma i Italien.

Förteckningen sammanställdes av Indexkongregationen och promulgerades av Clemens VIII i mars 1596, men stoppades på begäran av inkvisitionsdomstolen för att den skulle göras mer uttrycklig i fråga om att förbjuda all bibelläsning på folkets språk.

Bibeln på folkets språk

Förteckningens historia visar att av alla ”besmittade böcker” var det särskilt en som vållade de kyrkliga myndigheterna oro – Bibeln på folkets språk. På 1500-talet fanns ”cirka 210 utgåvor av hela Bibeln eller Nya testamentet” med i förteckningarna, berättar författaren Jesús Martinez de Bujanda. Under 1500-talet var italienarna kända som ivriga läsare av Bibeln. Men förteckningen, med sitt stränga förbud mot Bibeln på folkets språk, förändrade på ett radikalt sätt den italienska nationens förhållande till Guds ord. ”Den heliga skrift förbjöds och togs bort, eftersom den ansågs vara en källa till kätteri för italienarnas sinnen, och detta ledde med tiden till att den blandades ihop med kättarnas skrifter”, säger Gigliola Fragnito, som tillägger: ”Vägen till räddning för katolikerna i södra Europa skulle gå via katekesen”, och ”ett omoget folk var att föredra framför ett religiöst moget folk”.

Det var först 1757 som påven Benedictus XIV tillät läsning av ”bibelöversättningar på folkets språk godkända av påvestolen”.