Kyrkan fördömde längre fram Valdes och hans efterföljare som kättare, och munkar brände upp de översättningar som han och hans efterföljare hade gjort. Från och med då motstod kyrkan alla ansträngningar som gjordes för att sätta Guds ord i händerna på vanligt folk.

Kyrkan klargjorde sin strategi år 1211 genom att bränna biblar i staden Metz i östra Frankrike. År 1229 förbjöd kyrkomötet i Toulouse uttryckligen lekmän att använda Bibeln på folkets språk. Sedan kom kyrkomötet i Tarragona i Spanien år 1234, där man förbjöd innehav av Bibeln på romanska språk (som hade sina rötter i latinet), och det förbudet gällde även prästerna.

En inte ofarlig kamp

I Frankrike brändes några modiga boktryckare på bål för att de hade tryckt Bibeln. En av dessa var Étienne Dolet, och han avrättades år 1546. Tridentinska mötet fastslog år 1546 återigen att Vulgata var den auktoriserade översättningen, trots sina fel och brister, och kyrkan tog från och med då alltmer bestämt avstånd från bibelöversättningar till andra språk. År 1612 satte den spanska inkvisitionen i gång med en våldsam kampanj för att utplåna alla andra biblar, i synnerhet dem på andra språk än latin.

Förföljelsen väckte ibland geniala idéer. ”Chinjong”- eller ”hårknuts”-biblar framställdes, vilka var så små att man kunde gömma dem i en kvinnas hårknut. Och år 1754 tryckte man utdrag ur de hebreiska och grekiska skrifterna i en bok som inte var större än 3 × 5 centimeter.

Katolska kyrkan ville inte ändra sig, utan stred vidare i en kamp som den skulle komma att förlora. Under hela 1800-talet utfärdade påvar en rad dekret mot översättning av Bibeln till olika språk som gemene man talade. Så sent som år 1897 fastslog påven Leo XIII på nytt att ”alla översättningar av de heliga böckerna gjorda av vilken som helst icke-katolsk skribent och på vilket som helst folkspråk är förbjudna, speciellt de som är utgivna av bibelsällskap, vilka vid ett flertal tillfällen har blivit fördömda av påven i Rom”.